Besviken, ledsen och less.

Hade längtat så till den här dagen, den dagen då jag skulle få veta om min fot läkt ihop som den skulle. Röntgen tidigt på morgonen skulle ge besked, och så skönt det kändes för allt såg så bra ut. Inga ben hängde och dinglade i tomrum utan det hade läkt ihop helt rätt. 

Det var bara ett litet problem en metallplatta och fyra  skruvar som har hållit samman fotbladet under läkningen sitter så illa att den skaver och foten vill inte ha den där. Det gör ont. Känns ungefär som om tandläkaren glömt sin borr där och att den är igång dessutom. Jag vill inte ha känslan av att någon borrar i min fot.  Vid förra läkarbesöket för tre månader sedan lovade läkaren att den skulle opereras bort om foten var färdigläkt men det kunde inte göras innan det gått sex månader. 

Jippi! Tänkte jag, det har gått sex månader, foten och alla dess ben har läkt ihop som det ska...alltså bort med metallskrotet.

Trodde jag ja. Nähä det var tillbaka till vårdkön och börja om från början. Vänta i TRE månader till, tills det blir en ledig operationssal. Jag trodde att när man väntat på den första operationen så hade man redan avverkat kön, som då dessutom var betydligt längre än de 90 dagar som vårdgarantin säger. Trodde också att läkaren skulle ha varit så förutseende att han bokade operation redan vid förra besöket då han sa att det skulle bli en operation till.

Men jag dör inte av att ha ont i foten, jag får bara dras med mina kryckor i tre månader till och vänta med den riktiga träningen i tre månader till.

Fast vad kan man begära av ett sjukhus som sätter upp en sådan här skylt? Nej fel av mig det var inte en sådan skylt, det var två lika felstavade.

Jag vågade inte lyfta den luftade luren för att se om det var luft i den.

Skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig, jag vet att det är betydligt fler som har det mycket tuffare, utan jag tycker att sjukvården haltar. Det är inte bara jag som går på kryckor det känns ibland som om Landstinget skulle behöva ett par röda kryckor de också. Vad kostar det inte att ha folk sjukskrivna i onödan bara för att de väntar. Behövde bara skriva av mig lite uppdämd ilska.

Jag har satt upp mig på återbudslistan och kan ta en tid med kort varsel, så håll tummarna åt mig.

Om någon undrar vad som hänt med foten tidigare så finns det här och här och här 

Får kanske åka hem.

 En ny dag och nya upplevelser och går allt bra, så säger min läkare att jag får åka hem i dag men först en tur ner till röntgen. Känner att foten har börjat vakna till liv för det kliar på ställen under gipsskenan där jag inte kommer åt. Nere på röntgen är det kö och då jag ligger där och väntar på min tur så bryter "helvetet ut". En smärta som inte är av denna värld dyker upp, smärtgenombrott heter det tydligen på läkarspråk. Den har inte förstånd att ge med sig heller utan ökar istället. Röntgen måste göras och när den äntligen är genomliden får jag komma tillbaka till avdelningen och få smärtlindring. Det är tydligen blockaden som lades vid operationen som slutat göra verkan. Ont gör det i all fall.

 Nästa utflykt är till gipsrummet. Gipsskenan ska bort och ett ordentligt gips dit. 

Lite nyfiken är jag allt på hur det ser ut under paketet. Alla gillar väl att öppna paket. ;)

Så är det dags för att bli inpackad i gips, fast egentligen är det väl fel att säga gips eftersom de använder glasfiber numera. Tur för mig, för glasfibern är mycket lättare.

Men den fruktansvärda smärtan vill inte ge vika, morfin av alla de valörer och styrkor tas till men inget hjälper i mer än i 10 minuter. Hemresa är inte att tala om och tur är väl att smärtan kom innan jag for hem. Sent på kvällen får jag åka ner till akuten och gipset  sågas upp, det kanske är det som sitter för thigt. Men tyvärr var det inte det felet, det onda finns kvar och det är ingen rolig natt jag har framför mig.

Men det finns hjälp att få, jag får komma ner till operation och få en lokalbedövningsblockering  lagd direkt in i nerven. En pump hänger ovanför mitt huvud och regelbundet pumpas mer bedövning in. Lite otur har jag eftersom den första hamnar lite snett och åker ut nästa morgon och den tuffa smärtan kommer tillbaka, turligt nog får jag en ny och nu blir jag plötsligt helt smärtfri. Den känslan är inte beskrivbar. Helt underbart och det känns som om jag är världens lyckligaste människa. Jag opererades på en måndag och nu har det hunnit bli torsdag, så de dagar som jag legat här känns mest som ett töcken av smärta ända fram tills nu, torsdag vid fyratiden.  Jag visste inte om att man kunde ha sååå ont.

 Jag känner mig så glad och hoppas nu på att smärtspiralen är bruten. Men även om de allra flesta i personalen här är helt underbara så finns det undantag. När jag är som mest glad över att ha sluppit ut ur mofindimman och smärtspiralen så kommer  en sjuksköterska med en kommentar som verkligen får mig att fundera. Hon har tydligen en åsikt om att man bör plågas lite. Säger när jag är som gladast över att inte ha ont. "Det måste du ha klart för att du inte kan slippa ifrån smärta när du gått igenom en sådan här operation".  Först blir jag bara paff, sedan ledsen och undrar om hon tror att jag överdrivit. Jag är van att ha ont och tål en hel del och har faktiskt ganska hög smärttröskel. Vad menar hon egentligen? Måste man ha ont då man ligger på sjukhus och varför det i så fall när det finns smärtlindring att få, var det helt fel att slippa ifrån smärtan helt och hållet, borde jag ha fått kvar lite grann ändå. Frågorna i mitt huvud snurrar hela natten och det blir svårt att glädja sig åt det smärtfria. Sjuksköterskan har gått hem så jag kan inte fråga henne.

Nästa morgon kopplas min pump ur och till både min och läkaren glädje är det nu bara normal smärta som kommer tillbaka. Smärta som morfinet biter på. Håller det i sig så får jag åka hem i dag. Det har nu hunnit bli fredag och jag har varit här i fem dagar.

Jag har tur, den fruktansvärda smärtan återkommer inte och klockan nio på fredag kväll kan jag ta mitt nya stöd här i livet, Betastödet, och få åka hem. Lite för vinglig för att hoppa på kryckor ännu.

Vissa dagar är omväxlande.

Började här.

Avslutade dagen på Lydmars med ett 10-årsjubileum, tillsammans med mina "Hundvänner".

Mobilkameran fick dokumentera.