Öppen brygga.

När man är ute på dessa turer, som den här i Svalbard, så är det alltid öppen brygga. Det innebär att vi passagerare får vara på bryggan så ofta vi vill. Den enda regel som gäller är att man inte ska vara i vägen för besättningen. Dygnet om kan man gå dit och kika på sjökort, spana efter intressanta saker eller bara titta på hur de jobbar.

Här kan man stå och spana.

Kolla in alla spännande manicker.

Guiderna kan planera vår rutt.

Ibland när något spännande händer kan det bli lite trångt.

Man kan stå utanför bryggan också, fast där är det lite kallare.

Fleur de Lyshamna

På södra sidan av Bellsund, där den vackra Recherchefjorden svänger österut och in Van Keulenfjorden ligger Ahlstrandudden och Fleur de Lyshamna. Udden kallas också Vitafiskennäset, ett namn som man förstår varför det kommit till då man tar en promenad där. Fast vid första anblicken av udden så borde det kanske heta den svarta udden, med tanke på att berget som sticker fram nere vid havet är alldeles svart.

Här på udden finns det en privat hydda, den tillhör en nutida jägare som heter Tommy Sandal. Det finns en bok skriven om honom, "Jeger i Svalbards villmark" .

När man närmar sig stranden nära hyddan så förstår man varför udden kallades för Vitafiskennäset, här ligger drivor av rester efter vitvalsfiske på 1930-talet. Det är enorma benhögar som ligger här och vittnar om den forna jakten på dessa vackra valar.

Solen bryter fram genom molen och blänker vackert i havet, inga vitvalar syns till nu men med tanke på benresterna så inser man att det varit gott om dem tidigare.

Några gamla fångstbåtar ligger även kvar här.

Mönster i en benrest.

Det är en stabilt byggd stuga som står här och det behövs säkert när vinterstormarna sätter in eller när isbjörnen försöker ta sig in.

Trots att den heter Bamsebu...

...så göre sig isbjörnarna icke besvär här, för då får de riktigt ont i tassarna. runt hela hyddan sticker dessa spikar ut.

En av de gamla fångstbåtarna som ligger här...

...vittnar om att någon haft den som övervintringsbostad någon gång. Rester av en dörr, som byggts i aktern, och en järnspis finns kvar. Kan ha varit några jägare som förlist med sin båt, vet inte men fantasin skenar iväg.

Skarpsyn var ett passande namn på den här spaningskojan. Där satt de säkert och spanade efter när vitvalarna kom in i bukten.

Det här stenröset är också byggt för spaning efter val.

När vi nu spanar ut över havet ser vi bara några fåglar.

Högt uppe på berget går några renar och betar, Några i gruppen vill gärna gå dit upp och kolla närmare på dem, men jag har redan bra bilder på svalbardsren från tidigare resor...

...så jag väljer att återvända till vårt hem för den här resan.

Solnedgång i Arktis.

Eftersom baren var ombyggd här i Barentsburg så lockade det inte till barhäng och rysk vodka så jag drog mig ner mot hamnen för att njuta av solnedgången istället.

Där nere var det gott om fiskare. Såg att de fick fisk också.

De stod med jämna mellanrum på kajkanten med sina spön.

Såg att här nere hade det inte förändrats så värst mycket. Lite skrothögar var bortrensade men på den här piren var det sig likt. Den här bilden är från 2006.

Vårt äldsta barnbarn var med och det var hennes första tur till de arktiska trakterna, hon är duktig fotograf och hennes kamera var flitigt använd.

Motljusbilder gillar jag och här var det kul att fota med den stora kranen och fiskarna i det fina kvällsljuset.

Fåglarna flög runt och försökte få sig ett skrovmål också.

Den nedåtgående solen målade himlen vacker.

Solen gick ner ganska sent här uppe och det blev inte helt mörkt på natten ännu. Här är klockan 22:00 och vi drog oss tillbaka till vårt fartyg.

I den nedåtgående solen seglade vi vidare norrut.

Polarbacillen.

Alla som varit till Svalbard, eller någon annan plats i polarområdena, vet att då blir man drabbad av polarbacillen. Den yttrar sig som så;  man bara vill tillbaka dit, igen och igen och igen. Den 4 september så kom jag, maken och vårt äldsta barnbarn, Linnéa iväg. Så som vi längtat ända sedan vi bokade resan för över ett år sedan.

 Nu äntligen var vi på väg och det var lite som om det pirrade i magen av förväntan då vi gled ner genom molnen och fick se den första skymten av Svalbards snötäckta berg.

Efter en kort promenad inne i Longyearbyen och besök på museet så var det äntligen dags att gå till fartyget och leta reda på vår hytt. Kollade ut och såg att vintern är på väg till Svalbard redan nu för vinglaset på berget har fått sin fot tillbaka.

Bergen är också pudrade med lite nysnö.

Vår expeditionsledare Axel hälsar oss välkomna ombord.

Dagens program är inte så späckat men nog så viktigt med säkerhetsgenomgången.

Det gäller att hitta till rätt livbåt och veta hur livvästen fungerar och var de finns.

..och under tiden så tuffar vi vidare ut mot vårt äventyr.

Solen skiner och färgar himmelen vacker...

...och vi anländer till Barentsburg, men det tar vi i nästa inlägg.