Promenad runt Qeqertarsuaq

På eftermiddagen träffade vi Dannie som skull berätta om Qeqertarsuaq och livet där, vi hade vilat lite efter förmiddagens promenad. Då var det mycket lugnt, vi träffade på några personer men någon storstadsrusning var det inte. Nu när vi kom ut så undrade vi vad som hänt. Vägen ner mot butiken var nästan som vid lunchrusning på Drottninggatan i Stockholm.

Är det fest på gång, eller vad? Tog ett tag innan jag förstod att det hade anlänt ett kryssningsfartyg. Det var för stort för att komma in till hamnen utan körde in passagerarna i livbåtar. Bor ungefär 500 personer i Qeqertarsuaq,  tror nu att folkmängden fördubblades på några minuter.

Men det var inte kryssningsfolket vi skull titta på nu, utan stan. Dannie väntade vid hotellet och han började med att berätta hur Qeqertarsuaq uttalades. Det första Qet ska uttalas som ett A långt nere i svalget. Redan där tog mina försök att uttala namnet slut. Grönländska är svårt, tur att många även kan danska. Danska läser de i skolan som andraspråk.

Vi gick iväg på promenaden istället. Första stoppet blir bara några steg bort, här vid annonspelaren. Där sätts aktuella anslag upp om vad som händer i staden och om det är någon fest på gång. Då skriver man bara vad det gäller, födelsedag,  dop eller liknande,  då är alla i stan bjudna. Bara att komma.

Sedan stannar vi  till vid några kanoner, de är inte till för att jaga bort kryssningsfartyg utan har använts till att skrämma bor tjuvjagande valfångare, nu mest för saluter då prominenta gäster som kungligheter kommer på besök. Kryssningsgästerna är inte bara till nackdel, för i dag då vi går gatan fram har många stånd med hantverk poppat upp. Ett tillfälle för ortsborna att få in en liten extra slant.

De här containrarna är ungefär som stans postsorteringsstation, här  läggs paket och post som kommer med båtarna..

Den där svarta saken, undrade jag vad det var. Såg dem under vår promenad på förmiddagen. Trodde att det var något att förtöja båtar vid, men de stod på platser där inga båtar fanns. Det visade sig att det var askkoppar. Man askar i hålet högst upp. De behövs nog, för många på Grönland röker.

Det här huset som ligger på andra sidan viken, är ett av de äldsta husen i Qeqertarsuaq, det hade en viktig funktion under WWII. På taket fanns det siffror och bokstäver som flygvapnet hade som identifiering då de skulle släppa ner förnödenheter.

Finns en polisstation här också, två poliser jobbar där, de har en polisbil och två snöskotrar men inte så mycket att göra. Brottsligheten är mycket låg. Ingen låser sina dörrar här och bilarna är inte heller låsta. Ofta sitter nyckeln kvar i bilen. Fast å andra sidan varför skulle man stjäla en bil här, finns inte så många ställen att åka till.

Poliserna verkar vara trevligt folk, den här fint målade stenen står vid ingången.

Efter polisstationen så kommer vi lite högre upp och får en överblick över staden.

Vid så gott som alla hus står det en svart låda, vi gissade på att det var något med sophanteringen att göra för vi såg en lastbil som åkte runt och hämtade upp påsarna som var i lådorna. Nu fick vi veta att det är en latrinlåda, där ställer man ner sin latrinpåse som sedan hämtas upp.

Här berättar även Dannie om alla de rör som går genom staden. De tjocka är för vatten och är isolerade och har även el för att inte frysa på vintern. Vattnet kommer från en kallkälla strax utanför staden. De tunnare rören som ser lite rostiga ut är för el. Elen kommer från ett oljekraftverk.

När vi tog förmiddagspromenaden så undrade vi lite om varför alla hus hade dubbla nummer. Nu kom förklaringen.

Fyran här berättar om att det här huset var det fjärde som byggdes på ön och ettan är numret på den väg den ligger.

Medan Dannie berättar om livet på ön, kan vi titta ut över området, Här uppe håller en mängd draghundar till, men de kommer vi till senare.

Vi får bl.a  höra om valfångst och veta att där uppe vid bänkarna långt ute på yttersta klippan finns det en liten stuga som valspejarna använder. 

Det fanns en där förut som var byggd av valben, den blåste bort i en storm. Den nya är byggd i trä men i samma form och nu väl förankrad.

Vandrar man iväg förbi den här lilla sjön så kommer man till valvaktarstugan.

Utsikten här uppe på höjden domineras så klart av isbergen, det går bara inte att låta bli att ta några bilder på dem.

Några från kryssningsbåten har tagit sig upp på ett annat berg för att titta på isbergen.

Vi promenerar vidare. Hoppas du orkar följa med.

I de här husen fanns en räkindustri, tyvärr flyttade den in till Aassiaat och över tusen personer blev arbetslösa. Närapå en katastrof för staden, det fick många följdverkningar bland annat att butiker inte bar sig längre och fick stänga.

Det här var Dannies mormors butik som hade öns godaste godis, den är tyvärr stängd numera.

Befolkningen på ön är nu ganska konstant, de yngre flyttar ut och de äldre flyttar tillbaka. Fast många yngre måste bo kvar ändå för öns skola har alla årskurser. Skolan ligger precis bakom kyrkan. 

Förr fanns det bestämmelser om vilka färger husen fick ha, Röd var kommunala hus, Blå var industrier och Gula för vård, men numera är det fritt att ha vilken färg som helst. 

Dekoren på det här huset är en hyllning till kvinnan som skapade dekoren på Grönlands nationaldräkt. Det är små målade träplattor som är lagda i samma mönster som pärlbroderiet på dräkten.

Det finns en legend om Diskoön också och jag gillar legender
Legenden säger att två jägare på jakt efter säl på södra Grönland tröttnade på att ön låg i vägen för dem, så de drog upp den till norra Grönland. De släpade helt enkelt ön bakom sina kajaker med hjälp av ett enda och, uppenbarligen, riktigt starkt hårstrå från ett spädbarn! När en häxa i Ilulissat såg ön närma sig kastade hon en förtrollning på ön, så att den slog i marken innan den nådde Ilulissat. Och det är därför Disco Island ligger där den är idag.

Vi tackar Dannie för promenaden och alla berättelser.

Kanske han och vi är värda en öl nu. OBS! Priset är inte för alla tre, det är grönländska priser och är för en öl. Blir ungefär 128 i svenska kronor, men man får en väldigt fin etikett.

Nästa om Grönland

.

Zanzibar-Ferrari

I dag lämnar vi paradiset och stranden i Nungwi för att åka till Stone Town (Stenstaden). Zanzibars huvudstad. Vi åker genom små byar, som definitivt inte är avfolkade utan det är fullt med folk och livlig verksamhet.

Bussarna som går här är fullpackade med folk och konduktören klamrar sig fast längst där bak på bussen.

Ska båten flyttas och det inte finns plats inne bilen så funkar det lika bra att sitta i båten.

Å så har vi ett av de vanligaste färdmedlen ute på landsbygden, Zanzibar-Ferrari. Inte jag som hittat på namnet utan det var vår chaufför som berättade att de kallades så. Han stannade till och med vid ett tillfälle där det var några småpojkar som körde och frågade om vi fick fota, men de ville inte vara med på bild så det fick bli en bild från bilen vid att annat möte.

Palmskog och byar avlöser varandra.

Skörden ska in till marknaden för att säljas.

Vi börjar närma oss stan och trafiken tätnar, här finns inga trafikljus, men det finns poliser som hjälper till och dirigerar trafiken så det inte blir totalstopp i rondellerna.

En timme senare är vi framme. Nu ska vi ut och utforska stan.

I inkarikets spår

Jag har varit ute och rest, inget ovanligt men den här resan på två veckor hade så många upplevelser och intryck i bagaget så det är lite svårt att sålla bland  dem alla och landa i verkligheten här hemma i Sverige. Vet egentligen inte var jag ska börja så jag börjar lite trevande med första dagen på resan, men jag kan inte lova att hålla mig kortfattat eftersom jag är så full av intryck.

Vi landade i världsarvstaden Lima vid Stilla havskusten i Peru efter 12 timmar i luften efter att ha gjort ett byte i Amsterdam. Då var det kväll och efter en välkomstdrink på Perus nationaldrink Pisco Sour drog vi oss tillbaka för att vara pigga inför nästa dags stadsrundtur.

En natt sömn och vi var redo för att lära känna tiomiljonerstaden Lima som är Perus huvudstad. Lima grundades av conquistadoren Francisco Pizarro 1535. Vår rundtur började dock med ett stopp på en halvtimme för att släppa fram ett demonstrationståg.  Demonstrationer och strejker är vanligt i Peru det lärde vi oss under resans gång.

Vårt första stopp var vid Franciskanerklostret, San Francisco de Asís.

Vi var precis inte ensamma om att göra ett besök där, det var någon slags helgdag och många skolklasser, som var klädda i sina paraduniformer, hade bestämt sig för att göra studiebesök där.

Inne i klostret får man inte fotografera så det får bli bilder utifrån i stället. Det som imponerade mest var nog katakomberna under kyrkan som var kyrkogård fram till 1810. En lite skrämmande plats med alla ben som var arrangerade  ganska "konstnärliga" former och mönster i de olika rummen.

Även biblioteket med sina cirka 25 tusen volymer var imponerande, synd bara att man inte kan läsa i dem för de är så sköra att om man rör dem så kan de gå sönder.

Utanför klostret var det liv och rörelse och många försäljare försökte få oss att köpa kokablad, eftersom vi var på havsnivå så kändes det inte så angeläget att införskaffa dem ännu.

Vi tog en  promenad till Katedralen.

Träffade på en trött vakthund.

Vandrade förbi regeringsbyggnaderna och det låter ju ganska rimligt att man inte får ta med sig pistolen in där.

Här var det vaktavlösning och många som tittade på.

De här byggnaderna ligger vid Plaza Mayor de Lima med sina många fina gula byggnader.

Innan vi går in i katedralen så var jag bara tvungen att ta en bild på de tuffa gardet av damer som stod uppradade utanför.

Spanar också in Perus flagga.

Fortsättning följer...

50-talsnostalgi.

I lördags var det Nostalgidag på Järnvägsmuseet i Gävle. Man kunde köpa biljetter i förväg och åka med de gamla tågen till museiområdet.

Vi fick åka rälsbuss, det har jag inte gjort sedan jag var riktigt litet barn. Konduktören kom och kontrollerade våra biljetter, han hade tång men klippte inga biljetter.

Vår förare hade vissa likheter med en mer känd tågentusiast vid namn Stig-Helmer.

Först kommer vi till vagnhallarna, tittar runt lite där.

Återvänder sedan till vår rälsbuss och åker över till Järnvägsmuseiområdet.

Där en stilig stins hälsar oss välkomna.

Många här är klädda i tidstypiska kläder.

Ett Folkparksområde är uppbyggt och ur högtalarna skvalar skön Rock'n'rollmusik, några dansare är uppe och stuffar runt. Musiken är så medryckande så det är nästan så att jag hoppar upp och svänger runt lite.

Kommer du ihåg Violpastillerna, tror att asken också såg ut så där när jag var liten, kanske var den lite mindre. Men Nickel såg annorlunda ut.

De små har ett alldeles eget tåg.

Bussen kommer, Vill man inte åka tåg från järnvägsstationen så går det bra att ta bussen också.

 Det fanns flera olika bussar att välja på.

Många var här och kikade.

Vi går in och kikar i museet också. Snälltåg kommer jag ihåg från resorna norrut då vi skulle till mormor och morfar. Svindlande hastigheter var det, det här loket har satt hastighetsrekord för ånglok, svindlande 137 km/tim. kom det upp i.

Man får inte klättra runt hur som helst här. ;)

Skyltar är kul.

På 40-talet började bilen bli vanligare och fler och fler blev bilburna, den är modellen brukade vi kalla för "oljeeldad djungeltrumma" . Kommer ihåg att den luktade inget vidare och bilsjukan fullkomligt frodades då man åkte i en sådan. Sådana där vimplar samlade min bror på.

Bilutflykter och camping blev vanligt och just ett sådant här campingbord hade vi när jag var liten, bordet har jag fortfarande kvar.

Här kan vi även se vad som händer när bilen gjort sitt.

Vi går ut och tittar lite till. Många har kommit hit för att visa upp sina gamla bilar.

Många tåg och olika lok är i gång den här dagen.

Det körs och det växlas, gissar att tågfantasterna hade kul. Även jag som inte är någon fantast tyckte det var kul med alla tåg och minnen.

Fast finast var nog ångloken.

Eller om det var barnens lilla djurhage, den var i alla fall en god konkurrent, med farmare och fina djur.

Att få hålla i en höna måste vara fint.

Även en liten farmare var det här.

Sedan gick vi tillbaka till stan.

Och såg gävlepolisens nya satsning på polisfordon.

En runda på stan och den dansande polisen.

Vi återvänder till Thimphu och till de shoppingsugnas glädje så har hantverksbodarna öppnat, för oss andra som är mer nyfikna på staden finns nu tillfälle att titta mer på den.

Ganska tomt när vi kommer men det dröjer inte länge innan köpsugna fyller upp gatan.

Skyltar är kul och när jag hittar en "Herr Gårman" i traditionella kläder så är det klart att han måste förevigas.

En närmare titt på honom.

De tror tydligen på jämlikhet här för jag tror att det här ska vara en kvinnlig variant, men jag är lite osäker på om hennes klädsel är så bhutansk. Ser mer ut som om hon har fått en kropsstrumpa på sig.

Thimphu lär vara den enda huvudstaden i världen som inte har trafikljus. Det fanns trafikljus i den här korsning men togs snabbt bort eftersom det ansågs ovänligt och stressigt. Nu finns här, mitt i korsningen, något som liknar en liten pagod och där håller en av stadens sevärdheter till, nämligen den dansande polisen. Självklart måste jag ner dit och se och föreviga det. Mycket riktigt, när jag kommer fram dit så står där en polis, just nu är det en kvinlig polis och hon dirigerar trafiken med grasiösa handrörelser. Ser mer ut som om hon dirigerar en klassisk orkester än trafiken.

Här borde jag ha en filmsnutt för att visa hur elegant hon rör sina händer, men ni får tänka er in i hur mjukt rörelserna flyter fram och styr trafiken i korsningen.

Det ser mycket elegant ut och visst liknar hennes handrörelser en dans.

Även om allt ser mycket vänligt ut så får bilisterna passa sig för att inte göra fel, den här blåa bilen körde inte efter hennes anvisningar och föraren fick sig en rejäl utskällning.

Inte bara turister som står och tittar på den eleganta polisen.

Mitt igenom stan går ett dike, inte så mycket vatten i det men desto mer skräp. Ser ut att vara en del plastpåsar trots att dessa inte är tillåtna här. När man handlar i butikerna så får man antingen en papperspåse eller en liten kasse i något som liknar tyg. En röd sådan kasse syns i bild tre.

Vissa saker får man inte göra här.

Vi ska nu åka på bågskytteuppvisning och när vi passerar stadion så börjar den redan fyllas på inför kvällens fotbollsmöte med Sri Lanka

Intresset är stort och kön ringlar sig lång väg och ute på stan så vimlar det av folk som är på väg dit. Bhutan vann med 2-0.