Kebnekaise anno 1969

Blev så inspirerad av Björns bilder från de Norska fjällen så jag letade reda på lite gamla bilder från några av mina fjällturer. När jag säger gamla så är de i de flestas ögon riktigt gamla. Kameran som jag då hade var en liten Kodak instamatic, film och framkallning var dyrt så det finns inte många bilder men jag är glad över de som blev ändå.

Den här fjälltrippen gick från Nikkaluokta till Kebnekaise. Vi åkte buss från Kiruna fram till sjön Laukkajärvi, där vägen slutade på den tiden. Där mötte bröderna Sarri upp med skotrar och slädar för att transportera oss och packning till Övre båtlänningen.

Sarripojkarna ville ha alla tjejer sittandes på slädarna, men där la jag kraftigt in mitt veto. Aldrig att jag tänkte åka släde när det fanns en möjlighet att få tolka. Med en stor dos övertalning fick jag min vilja igenom, men mot löfte att jag skulle stå längst bak på repet (Hm, han trodde att jag skulle falla).

Vi kom inte över sjön innan den första killen som stod längst fram på repet föll.  Den som hade fallit fick inte fortsätta tolka utan det var bara att krypa upp på släden. Nästa kille klarade sig inte förbi kyrkan i Nikkaloukta, innan han föll och lyckades dessutom falla på repet och få min stavspets i benet. Trots att vi fick tydliga instruktionerna före avfärd, att om vi faller så gör det bort från repet. Nu var jag ensam kvar bakom skotern och då gick det undan.

Gissa vem som var lite kaxig då vår skoter var den som kom fram först och att jag fortfarande stod kvar där bak i repet trots att vår förare kört i full fräs.

Nu skidade vi vidare på egen hand mot Kebnekise och då Tuolpagorni skymtade för första gången var jag tvungen att ta fram kameran och föreviga stunden. Det var ju mitt första besök här.

Berget i bakgrunden, som ser ut som en trasig tand, kallas för Tuolpagorni men egentligen är det, det berget som är det egentliga Kebnekaise. Kebnekaise betyder Kittelfjäll och det syns ju ganska tydligt att det är som en kittel högst upp.

Hur som helst så var det en härlig skidtur upp till fjällstationen där vi blev emottagna med varm saft.

En av dagarna skidade vi bort till Tarfalstugan.

Några år senare blåste den stugan bort i storm. Tyvärr fick jag inte med så mycket av stugan, tyckte nog berget var viktigare.

Tarfalasjön ligger istäckt och ett molnsjok drar fram över Kaskatjåkka som är 2.076 m.ö.h.

Nästa dag tog vi en tur upp till Björlingsglaciären, solen sken och det kändes som det skulle bli en fin tur. Den mesta av sträcka upp i passet mot glaciären var vi tvungna att bära på skidorna.

Kul är att se vilken utrustning vi hade på den tiden. Trälagg med stålkanter och kabelbindning med låga fästpunkter för att inte tala om våra ryggsäckar och anoraker.

När vi kämpat oss upp till glaciären så måste naturligtvis sydtoppen förevigas. Då var berget 2.117 m.ö.h

Sekunden efter den här bilden så var vi insvepta i ett vitt snökaos, överaskade av en rejäl snöstorm. Vi satte oss ner och var berdda på att gå i bivack men hade tur, ovädret drog förbi och vi kunde fortsätta turen.  Vi skidade över glaciären under nord och sydtoppen och hade en härlig utförslöpa ner mot Tarfaladalen.

Även om bilderna har bleknat med åren så minns jag fortfarande den här första riktiga fjällturen med glädje.