Tog lite semester.

En regnig dag efter midsommar packade vi väskorna och drog iväg. På Arlanda såg vi att det var fler som kommit på samma tanke, fast vi hade tur som kommit dit före innan kön till säkerhetskontrollen växte sig så den nästan nådde från terminal två till femman.

Efter en mellanlandning på Heathrow och med diverse förseningar för vårt anslutningsflyg så var vi på väg mot Aberdeen.

Vi hade planerat så det skulle vara gott om tid i Aberdeen men med förseningen så hade vi bara att skynda oss så fort benen bar över till gaten och flyget vidare. Storleken på flygplanen minskade undan för undan och nu äntrade vi ett litet propellerplan.

Det var med hjärtat i halsgropen och med viss ångest som jag var tvungen att lämna ifrån mig handbagageväskan med min lilla extrakamera, laddare och objektiven. Den fick helt enkelt inte plats i det lilla planet, men mannen som tog hand om den lovade att hantera den varsamt och att den inte skulle kastas omkring. Så bar det iväg.

Kort flygtid men lite förtäring hann de med att servera.

Till att börja med var det molnigt, men när vi närmade oss målet så klarnade det upp lite och det var med spänning jag kikade ner på resmålet.

Lite öar började dyka upp.

Såg en hög och brant kust.

Lite mera land.

...och ändå lite mera land.

Nere på backen igen blev vi invinkade mot en lite barackliknande byggnad...

...som visade sig vara flygplatsbyggnaden.

Trots att flygplanet var fullsatt så gick det fort att tömma det på både passagerare och bagage.

Bagaget kom på bara några minuter, först kom vårt handbagage och min röda väska med fotogrejor såg helt oskadd ut ... men något som inte kom var våra incheckade väskor. De hade inte hunnit med vid bytet i Aberdeen.

Hjälpsam personal tog emot anmälan om våra saknade väskor.

Innan det var klart var det nästan bara vi och vår taxichaufför som var kvar i hallen.

Äntligen var alla formulär ifyllda och vi kunde åka in till stan. Ja jag skulle kanske berätta var vi hamnat. Det står med stora bokstäver på flygplatsbyggnaden. Fast inte de bokstäver vi är vana vid.

Utan tandborste, tandkräm så var det lite tur att Tesco hade öppet till midnatt, så vi skyndade dit för att inhandla lite toalettartiklar. Det var ett kallt och regnigt Sverige vi lämnade och inte var det varmare eller torrare här i Kirkwall på Orkneyöarna, så jag hade gärna velat packa upp min jacka och ta på den istället för reskläderna.

Högläge!

Har tagit lite paus från det pulserande livet ett tag. Ibland stannar alla måsten och farten liksom upp och man får en ofrivillig vila från det mesta. Fast innan den ofrivilliga vilan inträffade tog jag och maken en mycket skön vila på vackra och avkopplande Bali. Jag blev glatt överraskad av den ön. Alla vänliga människor, den välbehövliga solen som fyllde på mitt D-vitaminbehov. Den vita mjuka och varma sanden och det varma vattnet där jag kunde få skön motion. Ja listan kan göras lång över vad som gjorde vistelsen på Bali så värdfull och njutbar, men det var en välbehövlig avkoppling och tid för att tanka lite energi.

Alla bilder därifrån är kvar på minneskort och den externa hårddisken och väntar på att få gås igenom, det är nästan som på den gamla analoga tiden där jag fick vänta tills bilderna kom åter från fotolabbet. Då när man stoppade in sina färdigexponerade rullar i en liten påse och sände i väg för framkallning och kopiering, väntade sedan en vecka och så damp bilderna ner i brevlådan. En förfäntasfull  prosedur som dagens ungdom skakar lite förvånat på huvudet åt, de har ju sina bilder på stört. Men som sagt jag har inte hunnit med att kolla igenom mina bilder från resan och de som är med här är bara mobilbilder.

Bali var inte bara vacker natur och avkoppling utan Bali fick mig att ändra uppfattning om den asiatiska maten, som jag i vanliga fall inte är så förtjust i, men om den är så god och välkryddad så som den vi fick där, då gillar jag asiatisk mat. På vårt hotellrum fick vi dessutom ett välfyllt fruktfat varje dag.

Vilket blev till goda vitaminrika luncher för oss. Kan man äta så mycket godare lunch än så här?

Orsaken till att jag inte ägnat tid åt att gå igenom bilder och börja blogga om resan är inte ointresse eller att jag inget upplevde där, tvärtom. Bali var tänkt som avkoppling och ladda energi och D-vitaminer inför en planerad operation. En operation i min fot som jag hoppas är den sista innan jag blir helt bra i den.

En tidig morgon, andra dagen efter vår hemkomst från soliga Bali, så begav jag mig iväg till Sophiahemmet. Får väl erkänna att jag var ganska nervös den här gången eftersom det var första gången jag skulle vara vaken vid en operation och få lokalbedövning i stället.Suddigt men det beror nog på mina lite skakiga nerver inför operationen än mobilkameran.

Lokalbedövningssprutorna var definitivt ingen njutning, hugaligen så ont de gjorde men smärtan var intensiv Men tack och lov kort. Efter lite påfyllning senare så kände jag inget. Fast det var inte direkt kul att höra hur läkaren högg och borrade i foten och tår. Kändes lite som att ha hamnat på en verkstad då han bad om en större mejsel och hammare och när diskussionen om vilken borrgrovlek de skulle ha så var det mer verkstadskänsla än operationssal. Fast det var lite kul att höra att jag fått Svealands snyggaste skruv i min tå, vad sägs om en blåmetallik skruv. Lite synd att den inte syns. Men efteråt då jag fick komma till vilorumnet så kom belöningen. Väldoftande kaffe och en smarrig macka.

Och foten fick jag order om att lägga upp på bordet, för nu är det högläge i tre veckor som gäller.

Tack till all trevlig och omhändertagande personal på fotkliniken på Sophiahemmet. Där vet de hur de ska ta hand om en orolig patient på bästa sätt.

Återkommer med blogginlägg när jag hittat någon fungerande sittställning och plats för foten vid datorn.

Var ska vi sova i natt?

När våra barn var små och vi åkte på bilsemester, det blev ofta Norge som vi bilade i och då sov vi i de små stugorna som där kallas för "Hytte". Vi hade ingen inplanerad rutt med förbokade övernattningar utan stannade när vi tyckte det var dags att göra kväller och hade hittat något trevligt ställe. I bilen snurrade ofta ett kassetband, antingen med en inläst barnbok eller musik. En återkommande låt som vi ofta spelade och även sjöng med i var; "Var ska vi sova i natt ?"

Det bekymret hade vi inte nu, vi hade förbokat och tur var det för det var diverse stora tävlingar och andra evenemang på gång och stället var fullbokat.

Här tänkte vi sova i natt, på Brösarps gästgiveri.

Vi fick ett trevligt rum på nedre botten men för att ta sig dit var det lite trappor och korridorer så nog var det praktiskt att bo så att bagaget kunde lyftas in och ut genom fönstret.

Brösarps gästgiveri var ett trevligt ställe med god mat och rikligt med mat. Värdinnan berättade att de måste ha stora portioner på gästgiverierna i Skåne annars blev folk besvikna. Vad sägs om en smaskig laxterrine till förrätt!

Det gäller att vara passande klädd också då man kommer till Skåne. ;). Visst är det snyggt!

Efter en sådan middag som vi fått här kändes det nödvändigt med en liten kvällspromenad i den lilla trevliga byn. Extra trevlig för hundar också de har en egen lekpark här.

Men den här skylten var vi lite förundrade över. Fast inte tillräckligt nyfikna för att gå dit och kolla vad det var för små avloppssystem som de verkade vara noga med att alla skulle veta var de fanns.

Nästa morgon hade vi bestämt oss för att gå upp i ottan och komma ut före innan solen gick upp så det blev tidig kväller.

Väntan - sju veckor

För över tre månader sedan började jag en helt annan resa än den man gör ute i stora vida världen. För att klara av att leva ett normalt liv igen efter en något komplicerad fotoperation behöver jag numera gå på sjukgymnastik och träna. För att komma till och från sjukgymnasten då man har foten i paket och inte kan köra bil själv så har vi en väldigt fin förmån här i vårt land.

Vi får åka sjukresa med taxi. Det är väldigt bra att det finns men som en taxichauför sa vid en resa. Man ska inte tro att man åker taxi, för med taxi får man bestämma själv när man ska åka. Vid sjukresor blir det en hel del väntan. Lite svårt att planera resan till sjukgymnastiken eftersom man aldrig är helt säker på när bilen kommer och om det är samåkning den dagen. Är det samåkning kan man dessutom få en liten sightseeingtur runt i stan. Det blir ofta en hel del väntan, speciellt på hemresan, men vad gör det för då har jag ingen tid att passa och det är fantastiskt att vi har den förmånen. I hallen till min sjukgymnastik är det så bra ordnat att det finns en utfällbar pall där man kan sitta och vänta och se om bilen kommer.

Men vad gör man under tiden man sitter där och väntar? Det första man bör tänka på är att inte lyfta på rumpan för att kika ut och se om bilen har kommit, för den där praktiska pallen den fäller naturligtvis ihop sig. Tänker man inte på det så blir överraskningen ganska stor då man plötsligt finner att man sitter på golvet istället. Tur att det finns vänliga människor som hjälper till då.
Den första dagen då jag satt där och väntade upptäckte jag att där ute fanns det en intressant stolpe som någon hade dekorerat.15 april och löven har inte slagit ut än, regnväder är det också. Lite småkallt.

En vecka senare är det dags att inta väntepallen igen, i dag ska jag tydligen få lite bättre utsikt.

Det gäller att träna på duktigt så fyra dagar senare är jag där igen. Då är det liv och rörelse på gatan utanför. Inga löv på träden ännu.

 En vecka går och nu är det maj och det börjar grönska i backen.

Den 10 maj börjar det se ut som det är riktigt vår på gång. Den skira grönskan börjar komma och stolpen är påskpyntad. Min bil kommer.

En vecka till går och våren kommer med stormsteg. Men vad har hänt med stolpen?

 Den sista vårdagen 31 maj, då har grönskan kommit för att stanna.

 Varmt ute så, ingen har någon jacka att hänga av sig.

Alla bilder är tagna med mobilkameran. Den enda kamera som jag klarar av att bära med mig när händerna är upptagna.

Jag tränar vidare och hoppas att jag slipper sitta och vänta på den där pallen hela sommaren.

När man vaknar upp...

När man vaknar upp och ser det här så vet man att det är över.

Nu är det bara återhämtningen kvar.

Sänder en tacksam tanke till all personal på S:t Görans sjukhus för utmärkt och kärleksfull omvårdnad.