Båttur i Tortuguero bland apor och krokodiler.

Vi hade en båttur till innan vi lämnade Tortuguero. Det blir en stilla och fin tur där vi får se en hel del djur. Den första vi stöter på är tigerhägern. Som det mesta här så sitter de högt uppe i ett träd..  

Två stycken är det och de ser lite småkära ut.

Troligtvis är det här hanen som spelar lite Allan inför den vackra damen.

Vi lämnar hägrarna och far ut på en sista båttur i kanalerna. Högt uppe i ett träd ser jag en klo sticka fram. Vems kan den vara.

Klon tar tag i en gren och drar i den.

En sengångare är det och den här sover inte.

Den är tydligen hungrig.

På en torr gren sitter en skarv och torkar sina vingar.

Lite längre bort sitter en till, den är lite större och med längre hals. En amazonskarv.

Titta på det vackra ögat säger vår guide, men jag tycker att färgspelet i de utbredda vingarna är minst lika vackert.

En liten klart gul fågel uppenbarar sig också

Det är varmt här, man blir svettig bara av att sitta stilla i båten, märker det då jag ska fota den här pyttelilla babykrokodilen. Den är bara några dagar gammal och ungefär 15 cm lång. Båtföraren är snäll och vänder båten så att även de på min sida ska kunna fotografera den, då har min kamera lagt av, den är totalt död. Kollar batteriet men när jag får låna Tildas batteri händer inget. Det är något annat fel. Jag kollar det mesta men kameran kommer inte igång. Tänker lägga bort den och då ser jag att värmen och min svettiga hand har fastnat i luckan till minneskortet så att den åkt upp och då fungerar ju inte kameran, så klart. Friden infinner sig och jag kan känna mig lugn för fortsatt fotograferande. Men då har vi lämnat den lilla krokodilen till sitt öde.

Då är det tur att ha en assistent med sig.  Tilda har fotat minikrokodilen då den var på hennes sida om båten.

Den kikar lite lömskt på oss, tur att den är så liten när vi nu är så nära.

Vi far vidare och jag är glad över min fungerande kamera, för här är det något som hänger i trädtopparna. Vad kan det vara?

Jag höjer blicken och där sitter någon och mumsar i sig sin middag.

Någon kikar också nyfiket fram mellan bladen.

Vi har träffat på ett gäng Kapucinapor.

-Mmm vad gott!

-Tar en till!

Svansen är bra att ha som extra arm.

Finns en del små ungar i gruppen.

Den här har blivit så pass stor att den lämnat mammas rygg och ger sig iväg på egen hand.

-Nu dyker jag! En modig apa som släpper taget och hoppar med ett nästan fritt fall ner till nästa träd.

Mamma och lilla jag.

Bra svansföring.

Till sist en leguan uppe i trädet.

När naturen nästan tagit sig djurformer. Tittar man en stund så ser det nästan ut som några giraffer.

På väg tillbaka träffar vi på den här mannen som bor här i byn, han har blivit vän med en av hägrarna. Den brukar komma och få sig en åktur i hans kanot.

                                                                  föregående                   nästa

Nattexpedition

Nu ska vi iväg på nattvandring, ut i det stora mörkret i den täta djungeln.

Fram med gummistövlar, pannlampor och machetes. Vi tar båten iväg och kliver iland på en plats där djungeln är tät.  Samtidigt som vi står och tittar på en grupp spindelapor som håller på att samla ihop sig inför natten så mörknar det väldigt fort.

Nu är det dags för vår nattvandring. Vi tränger oss in i den täta vegetationen,  plaskar fram i den våta terrängen, stundom sjunker vi ner i vätan så djup att det går över stövelskaften. Vi hugger oss fram med våra machetes och turas om med att bana väg och lysa upp så att alla har chans att ducka och kasta sig undan från de giftiga ormar och spindlar som hänger i träden. Grodornas ihärdiga ljud överröstar allt. Undrar vad det var för intensivt vrål som hördes från mörkret alldeles nära min högra axel. Jag greppar min machete hårdare och är beredd på det värsta.

Plötsligt tvärstannar den som går längta fram och banar vår väg, samtidigt duckar jag och viker undan för att inte få en handflatstor spindel i ansiktet och just då får jag syn på en jaguar som korsar vår väg. Wow en vild jaguar och det är för mörkt för att fota. Men nog borde det bli en bra närbild på den gröna ormen som just slingrade sig över min fot. Giftig var det någon som sa. ....

-Vadå, vad säger du, överdriver jag? 

-Nä, inte då ......   -Jooo, kanske lite då.

Det var inte fullt så där äventyrligt, men mörkt var det. Helt kolmörkt utanför ficklampornas sken. De pyttesmå grodornas nattljud ekade ute i djungeln så de överröstade de flesta andra ljud.

Vi behövde inte hugga oss fram, men de som en gång anlagt den promenadvägen in i djungeln och i den blöta terrängen, de måste ha behövt hugga sig fram och blivit rejält blöta. Nu kunde vi gå torrskodda, fast Dennis tyckte att det behövde vi ju inte berätta för dem där hemma.  Vi skänker dessa arbetare en tacksam tanke och vandrar iväg i ficklampornas sken. Runt omkring oss är det beckmörkt och det gäller att inte snubbla och ramla ner i leran och blötan utanför gångstigen. Men visst fanns det en hel del djur där inne i regnskogens djungel. 

Längre än så här räckte inte våra ficklampor för att lysa upp in i mörkret.

Ja, det där med spindlar var ingen överdrift. det fanns en hel del av dem men som tur så höll de sig kvar i sina nät.

Jag hade tagit med mig mitt ljusstarkaste objektiv, trodde det var en bra idé i mörkret, men det var det inte för det är bara på 70 mm och de små små motiven var lite för långt bort. Se bara här på den lilla minigrodan. Kan du ens hitta den? Den sitter på ett blad lite till höger om mitten på bilden.

På det här bladet, som var lite närmare mig, syns den lite bättre.

Tilda hade fått låna min Canon 70D och på den satt det en 16-300 lins. Så här blev hennes bild på samma groda. Så även om telet inte har samma ljuskänslighet så hade det varit lämpligare att ha haft på kameran.

De är mycket små dessa grodor, inte mycket större än min tumnagel. Det här är Tildas bild på den lilla röda med blå ben.

Den här lilla dutten, som var mindre än en pingisboll i storlek, är ett kolibribo. Även det Tildas bild.

Till slut träffade vi på några, som i mina ögon såg ut som normalstora grodor.

Den här vandringen blev mer ett äventyr för ögat och framförallt örat, för det var otroligt mycket ljud där ute i mörkret. Efter avslutad vandring kom båten och hämtade oss tillbaka till lodgen.

Dags att packa resväskorna för i morgon drar vi vidare.

                                                                                    föregående                 nästa

Trädgården i Mawamba Lodge

Regnet öser ner och vi ska ta en informativ promenad i lodgens trädgård.

Dennis som är vår lokala guide tar oss med på en promenad och berättar samtidigt om allt vi ser.

De här växterna i bilderna under är Heliconier, de har också andra namn som Hummerklo, Tukannäbb och andra fantasifulla namn. De producerar rikligt med nektar.

Gemensamt för dem alla är att de kan inte överleva utan kolibrier. Alltså om du inga kolibrier har i din trädgård, då trivs inte dessa blommor heller där och har du inga av dessa blommor så kommer inte kolibrierna heller.

Växtsättet är lite olika, där en del av dem har blommans öppning uppåt och nedåt på andra. Tur att kolibrierna kan flyga även upp och ner.

Nu när det regnat så har de även en vattenreserv till fåglar och insekter.

Ingefära, inte den vi äter utan blommorna, finns i en hel del olika former de också. Om jag inte minns helt fel så är dessa kottliknande växer en slags ingefära.

Den här är jag säker på, det är en slags ingefära.

Här hade det suttit bra med en liten söt groda på, men jag får nöja mig med en inte lika söt fluga.

Regnet upphör och vi kan konstatera att om någon bett oss "Dra dit pepparn växer" så har vi nu verkligen gjort det. För det här är peppar.

Den här växten är en miniananas. Den är inte större än min tumme, men fullt ätbar. Lite besvärligt och pillrigt att rensa den bara.

Där bland de små ananasen hittar vi några små ödlor.

De är väl dolda i grönskan och kilar snabbt undan.

Jag tyckte de var så söta så att efter lunchen går jag tillbaka för att se om jag kan hitta några ödlor och visst de bor tydligen i den busken.

Ville du något?

Visst är de söta.

                                                                                  föregående     nästa

Nu börjar äventyret.

Nu är det dags, vi har utforskat staden San José i två dagar och längtar nu efter att få komma iväg på den riktiga resan.

Tidigt på morgonen, redan före frukost blir bi upphämtade på hotellet.  Vi har bokat resan genom ett resebolag,  men det är ingen grupp vi reser i och ingen sammanhållande reseledare utan vi kommer att träffa på en hel del lokala guider och vi kommer att träffa på människor från jordens alla hörn. Dennis heter vår guide för de här första dagarna. Dagens resesällskap består av holländare, tyskar och amerikanare och även några costaricaner.

Dennis är förutseende och vet att dit vi ska finns det ingen bank och inga ATM-maskiner för att hämta ut kontanter, så då han hör att det är flera som har behov av att fixa det stannar vi vid en penningautomat. Vi har redan fixat det så jag kan sitta kvar i lugn och ro och kolla in vägmärkena. Den här har jag aldrig sett förut.

Men när alla är kontanta så kan vi lämna storstaden och bege oss ut i landet. Dagens tur ska gå till Mawamba Lodge i Tortuguero. Vi åker genom ett varierande landskap, det är regnperiod men floderna vi korsar ser väldigt torra ut och än så länge har vi bara haft en enda skur. Den kom i gårkväll och visade oss hur en störtskur ska vara, det fullkomligt öste ner i en kvart ungefär.

Resan går genom Braulio Carillo National Park och vi får se många varierande naturvyer, vi åker till och med genom en tunnel som går genom vulkan.

Efter två timmar i bussen är det dags för frukoststopp.

Här kan vi se vad vattnets kraft kan ställa till med, tur vi inte ska över den bron.

Här får vi även en första kontakt med den rikliga vegetationen. Det är som en vägg ner mot floden.

Gott om blommor, vackra fjärilar och andra djur som hörs inne i växtligheten.

Men hur vackert det än är vid frukoststället så måste vi åka vidare. Vi har förutom bussturen till hamnen en kanaltur på över en timme innan vi är framme vid vår lodge. Vi ska till väglöst land och enda transportmedelet där är båt. Som grädde på moset börjar det regna innan vi kommer fram till hamnen. Men det ÄR regnperiod så vi är beredda på det och plockar fram våra regnkläder. Lite värre är det med bagaget som ska förflyttas ner till båtarna. det är lerigt och geggigt där. Men vad gör det, är det äventyr så är det.

Nu åker vi.

I början på vår tur regnar det så kraftigt så sidorutorna på båten är nedfällda, men vi har tur. Det klarnar upp och sidorna rullas upp och vi får se lite av kanalen och regnskogen.

Det finns till och med vägskyltar i de här kanalerna.

Molnen ligger över trädtopparna.

Allt som behövs ute i de här väglösa områdena transporteras ut med båt. Visserligen är det fastland och inte några öar, men marken här är mer eller mindre våtmark.

Efter en trevlig båttur är vi så framme i Tortuguero. 

Och till vår lodge. Mawamba Lodge.

Här blir vi mottagna med kalla handdukar och något gott att dricka.

Vi bor i små mysiga stugor.

Efter lunchen ska vi åka till den närliggande byn för att få en liten inblick i hur lokalbefolkningen lever här ute.

Men det tar vi i nästa inlägg.

                                                             - föregående -                - nästa -