Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

En annan liten by.

Även om byarna ligger i samma distrikt och inte så långt ifrån varandra så har de olika karaktär och utseende.

Den här byn som har mer stadskaraktär och avslutas med att husen klättrar uppför bergväggen.

Burgare går bra att få här, inte Burger King precis, men burgare fanns det.

Flera kyrkor har byn förärats med.

 

Kyrkan såg liten ut utvändigt, men guldig och pampig invändigt.

Fanns även en väggmålning av nyare dato där inne.

På vissa hus var fasaden viktigast.

Gatlyktorna var vackert dekorerade med glasfigurer.

Klart de skulle ha en vulkan på dem också, när de nu är omgivna av vulkanberg.

Stängt.

På torget där alla försäljningsstånd trängdes, fanns det en hel del fint att köpa med sig hem.

Sjalar var populära souvenier.

Så fina vävnader och arbeten och snart ska vi få se hur de tillverkas också.

Men först lite mat i magen. Nä! Vårt huvudmål på lunchen var inte marsvin, men eftersom de här i Ecuador har det som delikatess, liksom i Peru, så ville de bjuda på lite smakprov.

Även trädtomater är speciellt för landet och juice på  just trädtomater var utsökt god.

De växer så här.

Forellen som var dagsfärsk var också mycket god.

Postat 2018-10-30 10:58 | Läst 4386 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Conejillo de indias

Visst är de söta de små marsvinen, eller hur!

Här hemma har vi dem som husdjur och keldjur främst till barnen, men i Peru fick jag lära mig att dessa djur härstammar från Anderna och domesticerades av indianerna redan 5000 f.Kr, främst för köttets skull. Hit till oss i Europa kom de först på 1500-talet och då främst som sällskapsdjur. De blev snabbt populära bland överklassen och kungahusen, Drottning Elizabeth I och även vår kung Karl XI hade marsvin när de var barn.

I Peru är det lite annorlunda, de är förstås lika söta men troligtvis tycker de att vi är lite konstiga som har dem som keldjur. De har dem inte i små burar utan de springer fritt omkring i huset.

Här föds de upp som mat.

Klart vi måste testa de lokala specialiteterna i landet.

Går det här att äta?

Jo, det går ju. -Var det gott?

Njae, det var mest en massa ben. En del som vi frågade sa just det också, men andra hade det som festmat. Smaken är ju som alla vet, delad.

Postat 2016-12-28 10:02 | Läst 6910 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera