Bokstavsresan J-K-L

J som i jordekorre.

K som i ko.

L som i lejon.

A B C - D E F - G H I - M N O - P Q R - S T U - V W - X Y Z - Å Ä Ö

Pula och Thebe

Pula är landets valuta och även ordet för regn. Namnet kommer från bantuspåket Swetswanas och betyder välsignelse, Thebe som underenheten heter, betyder droppar eller sköld. Så den här dagen när vi skulle byta lodge och även gå en liten vandring till fots, blev vi rikligen välsingade med pula.

I dag var frukosten  inflyttad under tak på bryggan, eftersom det regnade. De små aporna passade då på att hoppa runt på bordet, där den annars brukade serveras. Någon liten smula kunde ju finnas kvar. Vi fick höra att de var så fräcka ibland så de kom och drack upp mjölken som skulle vara till kaffet. Kaffe fanns det alltid framställt och bredvid det en liten tillbringare med mjölk.

Efter frukost  drar vi på oss regnjackorna och hoppar i båten. Ja, hoppa var kanske lite väl överdrivet, jag vinglar väl mer ner i den. Bilen står och väntar och bland det första vi får se i dag är ett till lejon. En lite blöt men ståtlig lejonhane. Det är tydligen fler som upptäckt honom.

Han vandrar runt lite och verkar inte bry sig om oss i bilen.

Några av hjortdjuren hoppar och skuttar omkring, vi får lära oss att det kallas för PRONKING. De gör så för att just de, inte är den svagaste länken i flocken. För att liksom visa att det är ingen mening att du försöker ta mig, se så snabb och vital jag är.

Lejonhanen verkar inte bry sig om dem heller, han sätter sig ner och kliar sig lite.

Men plötsligt blir han väldigt vaksam, ser ut som han har upptäckt något.

och så sätter han iväg i språng, full fart iväg. Jag undrar vad som skrämt honom och kan inte upptäcka något som ska vara farligt för ett lejon.

Vår guide Thuto berättar att det är några människor som är ute och går som skrämt honom. De är så långt borta, så att jag inte ser dem utan kikare. Vi får veta att det är tydligen lejonens minnen från den tid då det var jakt på dem, som gör att de blir skrämda av människor som är ute och går, om de är på långt håll vill säga. Skulle vi gå ur bilarna på nära håll såg de oss mer som mat. Han far iväg så vattnet sprutar om honom.

Skrämmer slag på en flock impala som inte verkar förstå sitt eget bästa och springer rakt framför lejonet, men de är tydligen snabba för de hinner undan innan han kommer fram.

Sedan försvinner han in i skogen och Thuto säger att det kommer ta flera dagar innan han visar sig igen. Vi åker vidare till ett mindre lejonrikt område för att ta vår promenad. Känns tryggt att Thuto har sitt gevär med sig ändå. Adams vapen är lite annorlunda. Här berättar Thuto om de olika spåren som vi ser.

Nu är det vi som blir iaktagna, här av några gnu.

Undrar just varför Thuto badar med skorna på?

Jo det finns krokodiler i vattnet. Vi såg en liten krokodil som han försökte fånga, men den simmade iväg. När vi strax efter såg den här så tyckte han den var liiiite för stor för att fånga.

Regnvädret gör att flodhästarna är mer aktiva i dag.

Men nu är även vi hungriga och lunchen i dag serveras uppe i träden. En stor veranda är byggd uppe i träden och som vanligt får vi något gott att både äta och dricka.

Efter lunchen är det dags att åka och möta de övriga i gruppen som i två dagar bott på Tubu Tree Camp, dit vi nu ska, och de ska få bo på vårt ställe Jacana. Kul att höra hur de haft det. På vägen dit träffar vi på en av mina favoriter bland djuren här. Red hartebeest, den ser så lustig ut, som om man korsat älg och häst.

Regnet fortsätter ösa ner och det är inte så många djur i farten. Vi kör en smal väg och strax före en kurva säger jag. "Tänk om det kunde stå en elefant runt hörnet", vi rundar hörnet men ingen elefant står där, men vi får se vår första giraff . Så hög och ståtlig, mycket högre än jag hade föreställt mig.

Han är inte helt ensam, har sällskap av en massa fåglar som hjälper till med renhållningen.

Han poserar en liten stund och försvinner sedan in bland buskarna.

Vi far vidare för att träffa våra vänner i den engelska delen av gruppen, ett kärt återseende och alla bubblar över av berättelser om vad vi upplevt dessa två dygn.

De får vår bil för att ta sig till Jacana och vi deras båt för en färd till Tubu. En aning blöt överfärd men även lite äventyrlig då en flodhäst plötsligt spärrar vår väg i vattnet. Tur att det är en skicklig båtförare som varit med förr. Han säger att vi ska göra en undanmanöver och tar fart och svänger precis vid flodhästen som tänker resa sig upp, han får kanske en liten touch av båten och vi ser mest ett stort plask och ett bubbel av honom. Han och vi klarade oss helskinnade från det äventyret. Kameran ligger nedpackad i den vattentäta ryggsäcken, så det blev inga bilder på flodhästmötet, tur eller otur, det vet jag inte riktigt, hade ju kunnat tappa den också. De vanligaste tillbuden och olyckorna med just flodhästar är annars att de välter båtarna.

Nya äventyr väntar nu vid Tubu Tree Camp.

Ny morgon och ny dag

Vi äter frukost på altanen till en färgsprakande soluppgång,  innan dagens aktiviterer börjar.

Först åker vi båt för att komma till jeepen och ganska snart möts vi av det spännande djurlivet, redan på bron ser vi hur babianerna också har vaknat och är på väg till sin frukost.

De är på väg hit till det här trädet. En stor hane sitter redan där.

Han får snart sällskap av hela flocken.

När vi stannar till på bron för att släppa fram babianerna, får vi syn på vår första krokodil, den är inte så stor men en krokodil är det.

Färden går nu mot flygplatsen Jao, där vi landade  i går och den är befolkad av en hjord Impala.

De känns lätt igen på sitt M-formade mönster i baken.

Även de är uppe och äter frukost. Deras måltid består i dag av marulafrukter som har fallit ner från det här trädet. Även vi får smaka och jag förstår att de är poppulära,för de är goda även som frukt inte bara som likör.  Även elefanterna  brukar låta sig väl smaka av dem.

Turen går vidare och vi ser några red hartebeest som står och tittar och samma håll, ett tydligt tecken på att det finns rovdjur i närheten. Vi ser inga men i det här höga gula gräset är de inte lätta att få syn på. Det är inget lämpligt ställe att ta en promenad på. För om jag inte visste att här, i det här gräset  ligger det minst ett lejon,  så vore det nog svårt att upptäcka. Ser du det?

Mycket riktigt, när vi kommer närmare lyfter hon på huvudet och gäspar lite lojt. Inga tänder man vill stifta närmare bekantskap med.

Hon kliar sig lite.

Det visar sig att hon är inte ensam utan en hane ligger där också. Här i Okovangodeltat har hanarna gul man och inte den svarta manen som de har i Kalahari. De är lika ståtliga ändå.

De reser sig upp och går iväg en bit. Någon frågade här i bloggen hur nära djuren vi var och här syns det hur ogenerat de vandrar mellan bilarna. I bilarna sitter vi säkert, trots att de är öppna, men klev vi ur blev vi lejonfrukost direkt.

Vad vi inte sett är att det är ett lejon till här, det ligger en till hona i det höga gräset. Fast vi lämnar lejonen och åker iväg för att se om leparderna är kvar vid bytet.

Ser en liten steenbok som hoppar över vägen, framför bilen.

Får också bevis för att det finns giraffer i området, lite spår har de lämnat efter sig.

Vackra Beauty ligger kvar och bevakar sitt byte.

Hon tittar lite på oss och försvinner seda in i buskarna.

Bytet har hon släpat in långt under ett dött träd och där kan vi skymta sonen, som är i färd med att äta sin frukost.

Sonen är tydligen mätt och kommer fram.

Går in i buskarna till sin mamma och kelar lite.

Ligger sedan inne i buskarna och kikar på oss.

Men bestämmer sig sedan för att han ska ta sig en närmare titt och kommer fram och lägger sig där och studerar oss.

Han tycker tydligen att vi är intressanta, för där ligger han länge och tittar på oss.

Vi är de som ger upp först och åker iväg för att se om vi kan hitta några andra djur. Flodhästarna har vi fått höra att vi antagligen inte kommer att få se, för de är bara aktiva på natten. Men de här flodhästarna vet tydligen inte om det för de plaskar och frustar i sin pöl fast det är mitt på dagen. Inga djur som man närmar sig frivilligt, så vi nöjer oss med att se dem på håll.

Det här är ingen å som vi kommit fram till utan vägen som vi ska åka. Regnperioden har gjort att de flesta vägar ser ut så här.

Det är därför vi har snorkel på bilen.

Vå chaufför Kalista, har inte kört i diket här, han är på vägen det är bara så  mycket vatten där vägen är.

En del gör sig stora besvär för att få en bra bild.

Här får man intrycket av att vi är ute på ett stort hav och åker.

Men tittar man noga så ser man att det finns en väg i det havet.

I de här våtmarkerna är det ett riktigt paradis för fågelskådare, det finns massor av fåglar och även föda för dem.  Mer om det i nästa inlägg.

Kvällstur

Måste få visa några bilder på hur exklusivt vi bor här i tältcampen. Vi har tvåmannatält med tältsängar i, där sover i alla fall jag väldigt skönt. Ställningarna framför tältet är handfat för morgonhygienen.

Bakom tälten finns det en förlängning av tältduk men utan tak, dit har vi utgång genom bakre delen av tältet och där finns hygienavdelningen. Toalett ,med en grop grävd under och spolning med spade och sand, bredvid den finns duschen. Det är hinken på ställningen. Den fylls med varmt vatten på eftermiddagen, då solen värmt upp vattnet. Vrid på kranen på hinken och du får en skön dusch i akompanjemang av skönsjungande fåglar som sitter i träden runt omkring. Vi slösar inte på vattnet så en hink bör räcka till två, för allt vatten hämtas hit med bil.

Här har vi matsalstältet, där äter vi våra måltider. Mycket god mat serveras varje dag, tillagad av våra kockar över öppen eld och ett litet gasolkök. Maten består av kyckling eller fisk och massor av grönsaker. Inget kött eftersom det inte får införas i nationalparken.

Efter lunch och siesta fick vi en genomgång av Russel om Botswanas historia, sedan hoppade vi in i bilarna igen och for ut på kvällsturen. Tur hade vi också, för djuren visade sig även nu.

Här en kronvipa, vet inte hur den fått sitt namn men lätet liknade som om den ropade "vip, vip".

En liten steenbok, eller stenantilop som vi kallar den på svenska. De är så små, väger ca. 10-15 kg.

Lejonhonan med bytet låg kvar och bevakade sin fångst.

Även sjakalerna var kvar och försökte komma åt lite mat, men de lyckades inte något vidare nu heller.

Mörkret sänkte sig nu över savannen och vi for tillbaka till de kärleksfulla lejonen för att se om de var kvar. Det var de och hade även fått fler åskådare, nämligen fem unga honor. Undrar om det var sexualundervisning på gång, de var åtminstonde väldigt nyfikna.

Än en gång ett exempel på hur svårt det är att se lejon i det höga gräset, det är fem men bara fyra syns.

Här är paret som de iaktar, honan ligger ner framför hanen och bakom busken ser man några av åskådarna.

Här här vi hela gänget av unghonor.

Vi lämnar de här sju lejonen och vänder för att besöka The Buch Bar, men vägen är spärras av honan med bytet, hon har lagt sig mitt i vägen och har inte alls lust att släppa förbi oss. Berättar ljudligt att det är hennes revir.

Vi får lämna vägen åt henne och ta en runda i terängen. Nu är det dags för kvällsritualen och njuta av en drink i The Buch Bar och se hur solen försvinner för den här dagen. En G&T sitter inte fel.

Buch Bar =  kylargallret på bilarna.

Kärlek

Ett sådant här kärleksfullt par är det nog svårt att överträffa, oblyga var de dessutom.

De var helt absorberade av varandra och brydde sig inte om att det kom två bilar och parkerade alldeles intill, men så gör de inget annat under tre dygn än att älska, dag som natt. De varken åt eller drack under tiden.

Hanen betäcker honan var tionde minut första dygnet.

Först ett litet kärleksfyllt nyp på halsen.

Innan han får komma till.

Efteråt la sig honan på rygg och hanen pustade ut efter sitt ansträngande arbetspass.

De vilade i tio minuter sen var det dags igen.

Hanen blir en aning upphetsad.

Men honan visar vem som bestämmer.

Ja, ja  jag ger mig.

Men han ser ganska belåten ut ändå.

Vi lämnar våra kärleksfulla vänner,  för nu har vi blivit ganska fikasugna och letar upp en  lejonfri plats att stanna på. Ser ytterligare en "enhörning", det är inte samma som vi såg förut för den här har inte den lilla chicka kringlan på huvudet.

Efter fikapausen återvänder vi till lejonparet och de är lika upptagna av varandra som innan.

Hanen slänger ett öga åt vårt håll, kan vara att han är lite hungrig ändå.

När de lägger sig ner i gräset, så förstår jag varför vi inte får traska iväg på egen hand i det här området. Ligger lejonen ner är det helt omöjligt att se dem innan man fullkomligt snubblar över dem. De smälter helt ihop med omgivningen.

Vi lämnar lejonparet och åker tillbaka till honan med bytet. Hon ligger kvar under trädet och håller ett öga på bytet, har nog fullt upp med att smälta maten.

Vi beger oss tillbaka till campen för lunch och siesta, för nu börjar det bli för varmt för både oss och djuren. Alla vill vi helst vara i skuggan nu.