Världens vackraste väg och Hadrian´s Wall

I dag ska vi ta en sväng in i Skottland, vi åker förbi sjön Ullswater där Donald Campbell satte hastighetsrekordet på vattnet 1955 med 325.53 km/h. Vi ska åka Världens vackraste väg också men den bedömningen kan diskuteras.  Visst var det vackert i det här området men för att utnämna den till världens vackraste då måste man nog vara engelsman. Vi stannar till vid Kirkstone Pass som är Lake Disticts högst belägna pass för biltrafik.

Titta till höger uppe på kullen här så står det en spetsig sten, det är den som är den sk. kyrkstenen.

Om man följer den slingriga vägen åt andra hållet, ner i dalen så syns sjön Ullswater där nere.

Även här uppe betar fåren, tala om att smälta in i omgivningen för det här fåret.

Färden fortsätter och vi stannat till ibland för at ta lite bilder, för visst är det vackert.

Vintrarna här uppe kan var snörika, därför sitter det svartvita permanenta snöpinnar vid vägkanten.

Sedan är det dags för en ny bensträckare i Alston. Kul med den gamla vägvisaren i muren. Där kan man se hur långt det är till de olika orterna men inte åt vilket håll de ligger.

Den gamla skolan ser ut att ha blivit brandstation, såg att den sponsrades av de lokala handlarna.

En stad där man så här snabbt blir "bästa kund" den måste man bara tycka om.

Vi åker vidare till Birrdoswald för att se och känna på Hadriane´s wall. Något jag länge velat göra. Jag trodde innan att muren var mer eller mindre intakt men så är det inte. Vissa sträckor syns den bara som en långsmal ås i naturen. Stenen har används till annat, återvinning med andra ord. Här har det tidigare varit ett romeskt fort.

Muren är byggd på en naturlig ås, praktiskt i försvarssynpunkt. Svårt att se höjdskillnad på bild men det är ganska långt ner till dalen här.

Här finns också en altarsten från romartiden. Numera är den inmurad i nyare mur.

Men muren då, var är den.....

Vi följer pilen och där är den. Från början var muren 5 meter hög och hade också vakttorn på flera ställen.

Jag hoppar upp på muren för att verkligen känna historiens vingslag och även stå på gränsen mellan Skottland och England.

Sedan besökte vi Skottlands mest berömda by, Gretna Green. Blev lite besviken på den så det här är enda bilden därifrån.

Ska man tala om turistfälla så var det här nog den största av dem. Men historien om byn är intressant och går tillbaka till den tiden då äktenskapslagen stramades till i England. Alla vigslar skulle efter år 1754 ske i kyrkan och om paret var under 21 fick de inte viga sig utan föräldrarnas tillstånd. I Skottland gällde inte den lagen, där var och är fortfarande den lagliga åldern 16 år. Dessutom fick vem som helst viga paren. Alltså unga förälskade par for till Skottland och till den lilla gränsstaden Gretna Green för att gifta sig.

Den smedja som låg bäst till och tog upp kommersen med att viga finns fortfarande kvar och många åker hit även nu för att gifta sig. Inne i smedjan var det bröllop på gång och vi fick inte fotografera där. Utanför var det restauranger och souvenirbutiker i stort antal så jag nöjde mig med den där enda bilden.

Fast en skotsk kulle kan jag bjuda på.

...och fåren sprang förbi

.

Sen blev det kväller.

Till havs.....nej jag menar till sjöss.

Ambleside som vi bor i ligger alldeles invid sjön Windermere och bor man i Lake District så måste man väl ut till sjöss också. Regnet har inte upphört helt men nu ösregnar det inte längre men lite blött är det.

Vi ska ta en tur med Swan.

En svan som lots dessutom.

Ser ut som om vi får en fripassagerare med på resan.

Det regnar fortfarande lite så utsikten över bergen är ganska begränsad, men ser det inte ut som om det kommer en liten solglimt där borta över bergen.

Helt rätt regnet minskar mer och mer och en vacker regnbåge växer fram på andra sidan båten. Tittar man noga så är den t.o.m dubbel.

Regnbågen tonar sakta bort och solen flödar över både oss och landskapet.

Jag är imponerad över alla dessa stengärdesgårdar men inte nog med att de går över både berg och kullar, någon har lyckats få ett hjärta på sin äga också.

På andra sidan sjön, där någonstans bland kullar och ängar bodde Beatrix Potter en gång för länge sedan.

Vi går i land i Bowness-on-Windermere, där kan man se att Beatrix Potter fortfarande är mycket populär. Beatrix Potters värld finns här, men var stängt i dag, även flera butiker som sålde Beatrix Potters prylar hade de.

Är det någon som vet varför engelsmännen har sina vattenledningar på utsidan av husen?

Det är ju naturligtvis för att det ska vara lättare att laga dem då de fryser sönder.

Fast den egentliga orsaken är förståss för att det inte fanns vatten inne i husen förr och då drog man ledningana på utsidan.

Dove Cottage och William Wordsworth

I dag ska vi vara riktigt kulturella och besöka Dove Cottage i Grassmere. I den här lilla stugan som tidigare varit en pub bodde den berömde poeten William Wordsworth i åtta år. Det var hans mest produktiva tid i livet.

Stugan var fuktig och mörk men på gästfriheten var det inget fel. Trots att här bodde minst fyra vuxna och tre barn så hade de också ofta gäster som bodde här. "Plain living and high thinking" Är det någon som sagt om honom. Inne i huset fick jag inte fotografera och det hade nog inte blivit så bra heller för det var inte mycket ljus som spreds från eldstäderna. Ute i trädgården gick det bra att både vandra runt och fota. Mysigt att gå där, trots regn, och läsa på de små skyltar som satts upp i planteringarna.

Stugan låg vid huvudvägen från Ambleside, inte långt från sjöar och berg. Det kan t.o.m vara Scaffel Pike som skymtar där borta. Men jag är inte säker det fanns många berg att välja på.

Vid kyrkan i Grassmere var det inte så svårt att lista ut var Wordsworths grav fanns.

Många vackra  och gamla gravstenar finns det här.

Regnet fortsätter att ösa ner och jag fick syn på en äldre gentleman som försökte få på sig sina överdragsbyxor, det är inte lätt att balansera på ett ben så brallorna åkte både uppåt och nedåt. Efter mycken möda lyckades han till slut och utan att ramla omkull.

Nu var det inte bara kyrkogården som lockade ner oss hit till platsen, utan här finns en av de turistfällor som man inte får missa. Klart vi måste smaka på Sarha Nelsons berömda gingerbread. Har t.o.m Tom Cruise och Nicole Kidman handlat kakor här då måste de vara goda.

I närheten finns ett till av de hus som Willam Wordsworth bott i. Ett betydligt större och ljusare hus.

Här bodde han till sin död 1850 då var han 80 år och hade blivit utsedd till hovpoet. En stor vacker och lummig trädgård hör till huset. Förmodar att vid soligt väder strövar det omkring många i den och njuter av omgivningarna.

Nu satt de flesta med en kopp the inne i dottern Doras gamla skolhus.

Fast vi återvände till Ambleside för att leta reda på något trevligt ställe att äta lunch på. Tyvärr så var The Giggling Goose Café stängt, för ett ställe med ett så trevligt namn hade jag velat äta på.

Vi hamnade på ett annat bra ställe bakom den här lilla stugan, Bride House. Det huset användes förr till att förvara äpplen i och är över 300 år gammalt. Floden som rinner under heter Ghyll.

Avslutar med en av William Wordsworths berömda dikter.

Dafodills

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and
hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden
daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in
the breeze.

Continuous as the stars that shine
And twinkle on the
milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a
bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly
dance.

The waves beside them danced, but they
Out-did the sparkling
leaves in glee;
A poet could not be but gay,
In such a jocund
company!
I gazed—and gazed—but little thought
What wealth the show to me
had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive
mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of
solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the
daffodils.