Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Blev ingen soluppgång.

Visserligen var jag vaken och uppe när det var dags för promenaden till platsen för soluppgången, men kände att det var nog säkrast att spara knät till förmiddagens promenad norrut och även den tillbaka till liftstationen.

Det var ganska kallt på morgonen, inte vinterkyla precis, men hotellet här hade tänkt till ordentligt för i garderoben fanns det förutom de obligatoriska gasmaskerna även två rejäla och orangeröda vinterjackor. Så inte hade jag behövt frysa. Maken gick iväg för att se soluppgången och han tyckte nog att det största skådespelet var att titta på folk. Han var liksom inte där ensam och nästan alla andra hade den tjocka orangeröda jackan på sig. Jackorna syns kanske inte så mycket på hans bild men trängseln syns, jublet när solen visade sig får ni tänka er. Jag fick höra det i hans film.

Efter frukost drog vi istället iväg på vandringen till den norra sidan av berget. Den är lite mer spektakulär och är det man oftast hittar bilder av på nätet. Här var det inte mindre med trappor, snarare tvärtom och det mesta hänger på klippväggarna.  Nu märktes det dessutom att nationaldagsfirarna hade börjat anlända, det var mycket mer folk nu. Alla glada och på festhumör och stämningen var på topp och ingen knuffades eller trängdes.

Gångvägarna var smalare här och trapporna brantare, dessutom verkade många vara lite höjdrädda och ville bara gå på bergssidan.

Som tur var så var det inte så här trångt hela tiden. Det gick bra att både stanna och komma fram till kanten och beundra utsikten.

Här har vi gått mest uppför och uppför när jag får syn på lite räcken högt uppe på klippan. Jag frågar April om det är dit vi ska. Ja, till en början svarar hon. Dessa räcken syns i grönskan ovanför berget i dagern.

Så vi traskar vidare. Trappor uppför och trappor nedför.

Vi ska till området där de byggt gångvägarna så att de hänger direkt på bergväggen. Går man på dessa så ser de inte så läskiga eller märkvärdiga ut, utan man får kika och fotografera dem lite på håll för att se hur de är uppbyggda.

Det är märkligt hur tallarna klarar av att växa här och klamra sig fast på bergsväggarna.

De är rädda om sina träd här, vi träffar på en biolog som är ute och inspekterar hur tallarna mår. De har upptäckt att de fått något skadedjur och kommer att bespruta träden.

Tycker man att det är för jobbigt att gå i alla trappor, kan man hyra bärare som bär runt en i en bärstol. Betalas efter vikt på lasten.

Så här ser bärstolarna ut. De hade laddat upp med många sådana i dag eftersom de väntade en del prominenta personer upp till nationaldagsfirandet.

Vi träffade på många bärare den här dagen. De flesta bar tvätt och förnödenheter. Starka seniga äldre män. Vi noterade att det inte var några yngre killar som var bärare och fick veta att de är inte tillräckligt starka för att klara av det jobbet och att det inte finns nästan någon som helst nyrekrytering. Därför vet de inte hur de ska klara av transporterna hit upp när de äldre lägger av.

Bärarna kämpar på och vi går vidare. Här stängs vandringsvägen av under vintersäsongen, längre bort är det för farligt då snön kommer och det blir halt.

Ganska förståeligt för på vissa ställen såg gångvägen ganska enkel ut.

Vissa passager kan vara ganska trånga också.

Ibland måste man stanna upp för att hinna beundra utsikten också, inte bara för att återhämta andan.

För oss är det nu dags att återvända och börja ta oss tillbaka till linbanan, så vi vänder och påbörjar återmarschen.

Inget större fel på utsikten där heller.

Höstfärgerna blir mer påtagliga.

År 2006 var Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan på besök här, han tyckte att den här tallen såg ut som ett paraply och gav det namnet "Umbrella pine". Han tyckte att tallen påminde om FN, en symbol för skydd av människan och dess överlevnadsmiljö.

Så efter en lång vandring är vi äntligen framme vid linbanestationen och kan slå oss ner i en kabinkorg och åka ner.

Där nere väntar det lunch och sedan färd till järnvägsstationen för färd mot nya mål. På vägen dit hittar April en kryddhandel. Här torkas det kryddor och säljs till detaljhandeln men även privatpersoner får handla där..

Vår guide April är väldigt intresserad av växter och då hon får höra att jag har en reumatisk sjukdom så kollar hon runt på alla kinesiska sidor om hjälp och lindring för den. Hon kommer fram till fotbad med den här torkade svampen i vattnet är bra, men så bör jag bo i ett område där det är 37 grader varmt och dricka alkohol. Jo, hon är helt seriös med sina råd. Vet inte riktigt om jag kommer att följa dem.

April köper i alla fall lite svamp som hon ska ha till sina fotbad.

Postat 2019-10-18 11:14 | Läst 4892 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera