Grythyttan

Grythyttan var målet för vårt första stopp på en liten tur i vårt land för att upptäcka lite mer av Sverige. Har varit i Grythyttan förr, men aldrig sovit över där så vi var rejält nyfikna på stället.

Vi kan tacka drottning Kristina för att det gästgiverier finns. Hon bestämde att vid landsvägen här skulle det finnas gästgiverigårdar och krogar på lämpliga avstånd. De hade  skyldighet att hålla minst sex hästar, även en båt förutom allt annat som ingick i ett gästgiveri.

Allt flöt på här i Grythyttan, åren gick och en del hus blev både slitna och förfallna så på 60-talet vaknade nydanarna och ville riva rasket. Här bygger vi nytt för visst skulle ett Domusvaruhus passa in i stadsbilden här. Lite parkeringsplatser skulle heller inte skada. Men som tur var vaknade även bl.a hembygdsföreningen och fick stopp på nydaningen av Grythyttan.

En fin kyrka har de i Grythyttan, lite synd bara att det är låst så man inte kan gå in och titta, hade gärna velat se målningarna av  Nils Mårdh.

Det här huset som vi fick vårt rum i är skomakarens gamla hus. När skomakaren dog så sålde hans änka huset till Carl-Jan Granqvist för 40.000 kr och att betala hennes boende på  det kommunala bostadsstiftelsen så länge hon levde.

I själva gästgiverigården kan man gå runt och känna historiens vingslag, på flera ställen finns det även skyltar uppsatta där man kan läsa om rum och huset.

Man kan även ta en fika ute på gården, eller spela lite boule.

Maten var vi väldigt nyfikna på, nu är det inte Carl-Jan Granqvist som håller i stället längre utan Spendrups, men de är kända för god och bra mat.

Det mesta var gott men när vi kom till huvudrätten första dagen så hade vi och kockarna en hel del olika åsikter om hur potatiskakan ska serveras. De ansåg att potatisen skulle vara "al dente". Men rå potatis i potatiskakan var inte gott. Man tog sedan bort potatiskakan från menyn. Men den där rödingfilén var utsökt god .

Eleganta och goda desserter var det.

Frukostarna var det inte mycket att klaga på, det enda skulle väl vara då att man inte orkar smaka på allt som ser så got ut.

Här fanns det mesta som man kan vilja äta till frukost, allt från pannkaka med jordgubbssylt och vispgrädde till drömmar.

Vi kikade även ner i fångvalvet.

Bödelstaxan var också intressant.

De gånger vi varit till Grythyttan så har vi besökt Måltidens hus, nu var det stängt. Stängt för reparation stod det på en skylt, men den tar visst väldigt lång tid.

Fast vi passade på att titta på taket utanför, som är inspirerat av norrsken. 

Möss och elefanter.

I förra blogginlägget hade vi kommit till Uttersberg. Även om man skulle kunna tro att det finns rikligt med utter här så har inte platsen fått sitt namn efter dessa utan det är en bruksägare på 1600-talet som hette Utterclou som namngett platsen. Han tyckte det var en bra plats för järnframställning och här fanns ett järnbruk fram till strax efter första världskriget. 

Kvar från den tiden finns herrgården och i parken där ett galleri, Galleri Astley. Vi nöjde oss med att promenera i utomhusdelen och njuta av det fina vädret.

Här blommar det fint, tror att det här är någon sorts kaprifol.

Där i parken finns det en hel del att titta på konst och konstig konst också. Den här trodde jag var något annat än konstverk, tur den hade en skylt som berättade att den hette Outflow.

Flera djurfigurer vilade sig här i parken.

Ryktet som säger att elefanter är rädda för möss går tillbaka till den romerske författaren Plinius den äldre. I hans verk ”Naturalis historia”, i vilket han samlade mycket av grekernas och romarnas naturkunskap, finns ett långt avsnitt om elefanter. Där står bland annat att elefanter inte tål möss och råttor och inte heller rör foder, som dessa djur varit nära.  Fast det är tydligen inte sant. Biologer i djurparker bekräftar också att elefanter på intet sätt är rädda för möss.

Vet inte om det är den myten som gjort att det sitter en liten mus på elefantens rygg, eller om det bara är någon som glömt den där. Lite gulligt var det ändå.

Det fanns också en ljudinstallation om träd, men antingen räckte inte min hörsel till för den eller så var den inte igång då vi var där.

Den här hör inte till konsten i parken men är fin ändå, en likadan stod vid min pappas affär när jag var liten.

Färden gick vidare och vi hamnade i Stråssa, här finns det minnen som vitnar om den stora gruvepoken i Bergslagen.  Tiden och naturen gör nu sitt bästa med att återta byggnaderna.

Här hade jag velat vara lite modigare och inte så laglydig och trotsa avspärrningar, skyltar och plank och fått gå runt mer, men är inte så modig. Det här huset lockade lite extra.

Ett högt plank och rejäla lås spärrade så att man inte kom nära. Inte ens om jag står på tå så kommer jag över planket.

Men i ett plank hade någon sågat upp en liten, liten lucka precis lagom stor för att sticka in kameran. Ser ut som om någon bott där innanför.