Fröå gruva.

I Fröå började kopparmalm att brytas på 1740-talet i fyra perioder fram till 1919.  

1990 beslutade man att återuppbygga gruvbyn och det sinnrika vattensystemet rekonstruerades. Så nu kan man åka upp till Fröå gruva och få se hur det såg ut då den var i drift. Man kan också få en guidad rundturer där men eftersom jag insåg att det inte skulle fungera att gå runt med kryckor så åkte vi upp dit innan rundturerna började och kunde på så sätt göra en förenklad version av rundtur med bil.

Här ser man stånggången som går in i Drottningschaktet, där var det iordninggjort en bred spång att gå på så t.o.m jag hade nog klarat av den biten.

Jag vet tyvärr inte vad alla husen använts till det får man med all säkerhet veta om man är med på den guidade turen, men det finns lite skyltar som man kan få information på.

Men man ser en hel del från bilen också.

Det här är Enderleins hus, ganska fallfärdigt men används till att förvara en del byggnadsmaterial. 

Pivån, den åttakantiga byggnaden här, innehöll maskineri för att avleda drivlinor till det gruvschakt där man för tillfället behövde dragkraft för att dra upp malmen.

Primitiva ledningsrör som klarat att leda vatten i många år.

Vi kikar lite närmare.

Det här är i alla fall bakstugan. När man kikar runt här så förstår man hur idén till namnet på vårt hotell Copperhill kommit till, tror även att arkitekten hämtat lite inspiration till byggnadsstilen här vid gruvan.

För att hålla kvar arbetare i den hårda fjällmiljön lät gruvbolaget vid Fröå bygga torp åt gruvfamiljerna, som också fick 3-4 tunnland jord att bruka så att de kunde hålla ko, får och get. Dessutom hade de anställda femdagarsvecka, detta för att få tid att sköta de små jordbruken.

Vi far vidare mot nya mål.

Vi lämnar Nora och tog fel väg som var rätt väg.

Ibland kan det vara bra att ta fel väg och få en liten omväg för annars hade vi inte fått se den vackra natur som fanns utefter den vägen och även missat den lilla Björntjärn. Såg visserligen ingen björn där men vackert var det.

Någon vänlig människa hade t.o.m varit där och satt upp holkar.

Vi rullar vidare på den lilla grusvägen.

Ett vattenkraftverk i Svartälven vid Rockesholm.

Vägen slingrar sig fram mellan gårdar och hus...

...och prickiga landskap.

Bonden har tagit lunchpaus och det är det dags för oss också att göra.

Ta det lungt på skogsvägarna.

Far man fram på ödsliga grusvägar kan det nog hända att några frestas att trampa gasen i botten och njuta av farten. Men ett varningens ord sitter nog inte i vägen Så det inte går som för den här bilisten. Av spåren i diket och på de nermejade träden så ser man att det gått fort fram och att den kommit från den kurvan som syns på bilden.

Får hoppas på att de som satt i bilen haft änglavakt.

Vad mer kan man hitta på en skogsväg.

Ett utbrunnet hus.

Ett ensamt träd.

och ett kyrkoreservat.

Kanske fler än jag som undrar vad ett kyrkoreservat är för något så jag kollade upp det.

"Kyrkoreservat är en skyddsform för natur- eller kulturobjekt. På mark som Svenska kyrkan äger kan stiftets egendomsnämnd  besluta om kyrkoreservat. Detta är ett frivilligt åtagande som markerar kyrkans ansvar för den biologiska mångfalden. Ett kyrkoreservat kan också vara naturreservat, men behöver inte vara det."

Plötslig dimma mitt i solskenet?

Nej bara möte på en grusväg.

När grusvägen tog slut träffade vi på en bister man i Gusselby. Skylten som skulle berätta om honom var tom så jag vet inte vem han är.