The Twelve Apostles.

Åker man Great Ocean Road så måste man bara stanna vid de tolv apostlarna. Det är en rad majestätiska kalkstensklippor som står som i givakt ute i havet. Vågorna rullar in mot klipporna och äter bitar av dem år för år.

Åt andra hållet.

Jag tittar från olika vinklar och försöker räkna klipporna men kan inte få det till tolv. Troligt är att det bara finns sju stycken kvar.

Vind, regn och kraftiga vågor från havet sliter hårt på dessa klippor så flera har redan blivit till små grushögar.

Vi fortsätter vår resa utefter kusten och har en formidabel utsikt på vår färd. Det är en del vägarbeten på den här sträckan och då går det inte att köra så fort så jag hinner ta några bilder på utsikten.

Vi kommer fram till Lorne och där finns det papegojor. Hittar en högt uppe i ett apsvansträd.

Jag ber snällt att den ska vända på huvudet för att man ska kunna se att det är en gultofsad kakadua.

Fast nu visar det sig att det här inte är den enda papegojan här, nere på ängen så finns det massor av dem. De promenerar på gräsmattan...

...sitter i träden...

...och promenerar runt med barnen.

Undrar om den här försöker anlägga skägg.

Jag ska precis återvända till bussen, då några rosenkakaduor landar framför mina fötter.

Vi har nu inte så långt kvar till Melbourne och närheten dit gör att tomtpriserna ökar och sommarhusen blir mer spektakulära än vackra. Som den här med sin udda utbyggnad.

Vackert blå himmel och fluffiga moln har vi haft på resan hitintills, men att få se ett moln som liknar en papegoja hade jag inte gjort tidigare.

Men nu är det kväller och vi är framme i Melbourne.

Den fascinerande berättelsen om Loch Ard-klyftan.

-

Vi har stannat vid Loch Ard-klyftan, den har fått sitt namn efter ett fartyg som förliste här 1878. Efter en strapatsrik resa från England så gick det inte bättre än att fartyget gick i sank vid den här kusten. Av de femtiofyra passagerarna var det bara två som överlevde, den ena var en femtonårig pojke vid namn  Tom Pearce och en irländsk sjuttonårig flicka  som hette Eva Carmichael. Båda två spolades i land på den här platsen.

Här finns en liten grotta dit de två sökte skydd, Eva som var klädd i bara nattlinne stannade kvar i grottan när Tom gav sig iväg för att försöka få hjälp. Grottan ser inte så stor ut och jag hade gärna velat ha en person där inne i grottan för att visa storleken, men man fick inte gå in dit.

Tom lyckades få hjälp av lokalbefolkningen och räddade Evas liv. Nu var det här på 1800-talet och eftersom man tyckte att Tom sett Eva så lättklädd så borde de gifta sig. Tom friade men Eva avböjde frieriet. Hon återvände sedan till England; får väl hoppas att hon hade släkt kvar där eftersom resten av hennes familj omkom i förlisningen. Tom däremot stannade kvar i Australien och kallades ofta för en hjälte. Här finns också två klippelare som tidigare var sammanbundna och kallades för Arch Archwaybågen men den delen rasade 2009. De här två pelarna kallas nu för Tom och Eva.

Det var lite lockande att stanna kvar där nere vid stranden, men det finns mer att se här så jag tar trapporna upp igen, får syn på lite blommor halvvägs upp, stannar för att ta någon bild på dem. Borde jag inte ha gjort för där ligger nu mitt bakre linsskydd. Lite för billigt att riskera livet för att klättra ut och hämta.

Är man utrustade med stor kassa kan man flyga helikopter över området.

Vi går över till Razorback eller rakbladet istället. Det är en klippa som väder och vind sliter hårt på.

Klippan är ganska stor och det går inte att komma till någon annan vinkel än den här för att fota, inte ens mitt 16 mm tar in hela klippan. Det får bli ett litet albumblad med delar av klippan.

Har du sett filmen Pirates of the Caribben så kanske du känner igen dig för delar av den  spelades in här.

Vi är nu bara några minuter från De tolv Apostlarna och dit ska vi så klart.

Kan man ha det så mycket bättre.

Resan genom Australien var inte bara att hinna med att se så mycket som möjligt utan det fanns även tid för att njuta i solen mellan allt fantastiskt. Fast ibland kunde det vara skönt att slå sig ner i skuggan under ett träd och njuta av en glass.

Bara få doppa tårna i havet och gå och tänka på de söta koalorna som vi nyss fick se.

Hej, hej! En avstressad Magnus vandrar förbi oss där under trädet.

Jag åt ett äpple och blev genast uppvaktad av en som ville smaka, den fick äppelskruttet och var nöjd med det.

Fast nu har vi kopplat av tillräckligt och vill iväg, vi ska nu åka längs den vackra och vilda kusten på Great Ocean Road. Första stopp blir för att se hur havet har skapat den här kusten. Hur hav, vind och vågor skulpterar fram kustlinjen i dessa sandstensklippor.

Kustlinjen fortsätter att dra sig tillbaka med två cm per år.

Inte bara alla dessa klippor som fascinerar, även växtligheten är vacker och ny för mig.

Lite svårt att få fram rätta färgen på den här växten, den skimrade i silver.

Fast det visade sig att man kunde ha ändå skönare och bättre dagar, men det är en senare historia.

Beachport, Blå sjön, possum och en fågel.

Vi fortsätter resan på Great Ocean Road och har nu kommit till Beachport.

Beachport är känt för sin 772 meter långa brygga. Bygget av den bryggan påbörjades 1878, tanken var att den egentligen skulle bli 1300 meter.

Men innan vi kollar in bryggan  åker vi upp till "backlers lookout" för att beundra utsikten.

På 1830 talet fanns här en valfångsstation, numera är det kräftfiske som gäller.

Efter att ha njutit av utsikten återvänder vi till bryggan och ser att det är lite annorlunda fish and chips som serveras här. Synd att det inte var lunchtid ännu, hade varit kul att testa haj.

En cyklist har hamnat mitt i rondellen.

Så var det dags för bryggan.

När man suttit stilla i bussen länge, så det är klart jag måste ta en promenad ut på bryggan.

Jag gick längst ut och det blev en skön promenad i den ljumma vinden och solskenet.

Trevligt att gå när utsikten är så här grann.

Vi åker vidare.

Kommer till den Blå sjön. Den är inte alltid blå, men vi har tur som kommer hit när den är så här vackert blå. Under vinterhalvåret (april till november) så ser sjön mest grå ut. Sjön är en krater i en vilande vulkan.

Ett konstverk står där vi stannat för att titta.

Kikar genom hålet, var säkert det som var tanken.

Sista stoppet på dagens etapp är Mount Gambier och slukhålet där. Här fanns en kalkstensgrotta men blev till det här hålet då grottans tak kollapsade. I botten finns här nu en vacker trädgård.

Vackert är det och man skulle kunna tillbringa lång tid i den lummiga trädgården, men här ska det finnas possum eller falangrar som de också kallas. Vi går ner och i mörkret i skrevorna så träffar vi faktiskt på en. Den tittar först lite nyfiket på oss.

Tyvärr är det ganska mörkt i den bergsskrevan där den håller till, så det blir att skruva upp ISO rejält.

Vi hinner studera den ganska länge...

...innan den bestämmer sig för att krypa in bakom en stenbumling.

Går då längst ner i slukhålet och där sitter Grey Fantail eller Grå solfjädersstjärt.

Great Ocean Road

Nu ska vi iväg på en två dagars bussresa längs Great Ocean Road. Den anses vara en av världens vackraste vägsträckor. Vi ska åka från Adeleide till Melbourne.  Inte i ett sträck utan med en övernattning på vägen.

Det tog de återvändande soldaterna från första världskriget 13 år att färdigställa vägen till minne av sina stupade kamrater. Great Ocean Road invigdes 1932 och är idag en av Australiens främsta sevärdheter.

Vi korsar Murray River som är Australiens längsta flod.

Gör ett fiakastopp i Tailem Bend, där kan man, om man hoppar över fikat, gå och titta på en nyöppnad utställning av Australiens djur.

Man kan också få se en gris i svart spetsklänning som klipper gräsmattan.

Färden går vidare och landskapet förändras allt eftersom.

Vi dundrar förbi den rosa sjön Pink lake, där är stoppförbud så jag slänger upp kameran och får en bild genom fönstret.

I Robe finns jättehummern Larry. Bakom honom finns det en restaurang och om du är på jakt efter en sådan i Australien så är den till salu.

Här i Robe tar vi ett lunchstopp och vi går ner till stranden.

Det går bra att bada här men plocka inget från havsbotten.

Vi är bevakade av måsarna när vi äter, några ropar även till oss att spara lite till dem.

Lite fick de smaka och då blir man törstig.

Sedan kollar vi in väderutsikterna för kommande dagar...

...och festar slutligen på lite glass.

En liten fågelunge undrar om det inte blev någon glass över till den.

Och vi beger oss ut på vägarna igen, ser nya landskap susa förbi.

Undrar om det inte är dags för de där hoppande djuren ska dyka upp snart.