Isabella, saltvattensjö och pingviner.

Vi har ankrat vid Targus Cove som är en naturlig hamn där valfångstmän och pirater genom tiderna sökt lä. De klättrade ofta upp på klipporna och ristade in skeppens namn.

Vi ska göra en landstigning på ön Isabella vid Urbina Bay för att göra en vandring upp till Darwins saltvattensjö.

Sjön har underjordisk förbindelse med havet.

Promenaden upp till kraterkanten här var inte så lång,  vill man se hela sjön och även få den med utsikt ut över havet så finns det en fin vandringsled som leder högre upp. Halva vår grupp fortsatte stigen uppåt, men jag hade hört att det kunde vankas pingviner vid den här ön så jag valde den korta vandringen och tittade på sjön härifrån.

Här vid kraterkanten ligger det en mängd små runda stenar som mest ser ut som något haren har lämnat efter sig. Fast det är lava, lava som träffat på regn eller fukt och bildat små runda kulor.

Men nu går vi ner och tar en gummibåtstur innan det blir för mörkt. Det första vi träffar på är en skarv som sitter och torkar sina små förkrymta vingar.

Ett sjölejon ligger på klippan och ser ut att ha det rejält tråkigt.

Men får något att titta på då vi kommer sakta gungandes förbi, kikar lite nyfiket upp på oss.

Strax efter får jag bevis för att jag valde rätt som tog gummibåtsturen, för vad har vi där uppe på klippan om inte tre stycken galapagospingviner.

Även de tycker att det är lite intressant med besök.

-Kolla, vi har besök.

-Bäst att göra sig lite fin då.

-Så där, ta en bild nu då.

Vi lämnar pingvinerna och gungar vidare.

Har man skarp blick kan se att det finns en hel del djurliv vid bergväggen, till höger några häckande skarvar och framför gottöppningen tre pingviner.

Vi tar oss försiktigt närmare. En av skarvarna ligger på ägg.

Även pingvinerna kommer vi ganska nära.

Kvällen sänker sig och snart är det dags att återvända till vår båt, men än silar solen sig ner mot havet.

Men innan vi återvänder så träffar vi på ytterligare några pingviner, vilken härligt lyckad tur det blev.

Fast nu börjar det bli lite för mörkt,  solen sänder iväg sina sista strålar mot klippkanten...

...där en ensam pelikan sitter och njuter av den lite svalkande kvällsbrisen.

Stenkoll och lite Ruggigt

Jag hade turen att få se mer än en galapagospingvin på resan till Galapagos. Den här träffade vi på under en gummibåtstur, den satt vid en klippvägg och såg lite ensam ut.

Den satt där och ruggade...

...och med tanke på att den ska sitta där i 2-3 veckor och vänta på att de gamla fjädrarna ska lossna, så såg det ut att vara ett mindre väl valt ställe att tillbringa dem på.

Före ruggningen äter de upp sig, för under den så kan de inte simma runt i havet utan bara sitta och vänta.

Klippväggen är brant och hav och vind eroderar den bit för bit, då kommer det fram lite runda fina stenar.

En del riktigt stora, zoomar ut så att det går att jämföra med fåglarna.

Här träffar jag på den Svalstjärtadade måsen också. Den har ovanligt stora ögon som underlättar för nattligt födosök.

Av den sällsynta lavamåsen finns det några stycken, även här.

En ung blåfotad sula.

När sulan tittar så här rakt emot kameran så får den ett lite lustigt utseende och det är därav det engelska namnet Blue footed booby kommer sig. Booby lär vara ett ord för clown på spanska.

Lyfter blicken lite...

...och får jag syn på min första galapagoshök.

Den elfte i samlingen

Vi ska iland på Bartolomès strand för snorkling. Adam och Sven gör sig i ordning.

Jag är ivrig att komma iväg men eftersom det finns en liten chans att få se den första Galapagospingvinen så ska även kameran med. Maken ska inte snorkla, så han tar väskan med kameran. Här lär jag mig en viktig regel; se till att hamna i samma gummibåt som din kamera. Det blev inte så nu och det gjorde jag aldrig om...för naturligtvis så får vi syn på den allra första Galapagospingvinen redan på väg in till stranden. Jo, jag såg den och jag kunde inte fotografera den. Ni vet hur det känns.Det här är en bild med min kamera,  men med Adam Rheborg som fotograf och det är ju inte det samma.

Snorklingen var helt underbar igen, fiskar som jag bara sett i akvarium tidigare, hade jag runt omkring mig nu. Helt fantastiskt. Nu var det bara att hoppas på att pingvinen inte gett sig iväg,  det hade den inte. Den hade väntat troget på att vi snorklat klart och vår förare av pangan (som gummibåtarna heter här) var snäll att ta vägen förbi den även på återvägen,  för min skull.

Pingvinen hade blivit lite trött och lagt sig ner, men det gjorde inget, viktigaste var att jag fick fota den.

En bild med lite miljö också.

Nöjda och glada återvänder vi till vårt flytande hem. Mest nöjd var nog jag som fått fotografera min elfte pingvinart.