Äntligen fjälluft.

Vi somnade i Gäddede till en vacker solnedgång och hur den lågt stående solen svepte ut magiskt ljus över området. Någon hade tänt en brasa på andra sidan sjön så att rökdoften skickade lite vildmarkskänsla över till oss. Sovit gott här trots de knottriga bäckeböljalakanen som de bäddar sängarna med här. Lite känsla av att någon ätit knäckebröd i sängen, enkelt att slippa mangla lakan men sådana kommer jag aldrig köpa.

Vaknade till en ogenomtränglig dimma där sjön nästan försvunnit och en frostbeklädd gräsmatta gör att jag egentligen borde gå ut med kameran och fånga den mystiska stämningen, men det räcker med en blick ner på den där klumpiga stöveln som jag måste ha på foten som gör att jag låter bli. Men självklart kan jag öppna fönstret och få lite bilder ändå. Dimman lättar lite och jag får några bilder.

Gräv där du står, sägs det och nog blir det så. Kommer ju inte så långt.

Efter en god frukost drar vi iväg till Vildmarksvägen. Vi kommer åka den sträckan som går mellan Gäddede och Vilhelmina.

Här uppe på det riktiga fjället är luften så klar och frisk att jag bara måste ta några djupa andetag och känna av att jag verkligen är där. Jag mår så bra i den här naturen. Blir inga fjällvandringar men även en liten bit utanför bilen så kan man få fjällkänsla och njuta av naturen.

Vi kör sakta och stannar ofta.

Höstfärgerna börjar så smått komma.

Uppe där Stekenjokksgruvan har legat kan vi få lite historia om stället. Första gången vi åkte den här vägen, då var gruvan i full gång. Måste ha varit 1978 som det var, nästa gång vi kom hit blev vi rejält förvånade och undrade om vi missat platsen för gruvan. Maken var så återställd att det var svårt att se var den varit. 

Här bröts koppar  och sista lasset transporterades härifrån 1988. Personalen som arbetade här bodde i Klimpfjäll som ligger 2 mil bort, där byggdes ett litet samhälle upp. För att hålla vägen snöfri köptes Europas största snöslunga in. Jag antar att det är den som fortfarande används på våren då den här vägen ska snöröjas och öppnas för trafik.

Vägen här uppe når upp till 876 m.ö.h.

Det är inte mycket trafik när man åker så här års, så vi kan stanna utan problem. Vi ser fem renar men stannar inte för att föreviga dem på bild.

Vi lämnar kalfjället och kommer ner till Klimpfjäll, solen skiner och det är bara så vackert.

Kan man annat än njuta.

Har man läst sagan eller sett filmen om Dunderklumpen, av Beppe Wolgers, så när den här klumpen dyker upp, känns det som om det är den verkliga Jätten Jorm bara huset på näsan som fattas.

Vi  kör inte in till Fatmomakke, vet att det är långt att gå där och Marsliden och Saxnäs har jag redan bloggat om förut, men vid trappstegsfallet kan vi inte låta bli att stanna ändå. Behöver ändå ut och sträcka på benen igen.

Vid sjön med det härliga namnet Malgomaj blir det lunchpaus. Hittar ett bord vid strandkanten och eftersom jag lovat en vän att skicka en bild på sjön så kommer det en här också.

Inte en enda älg har vi sett på resan, kan bero på att det är älgjakt på många ställen, men i Vilhelmina löser vi det problemet då vi stannar där för att bunkra lite.

Hittar även en, nej inte väggmålning, men väl en väggskulptur.

Nu har vi siktet inställt på Arjeplog, men det är några mil dit, många myrar passerar vi...

.....och åker på många skogsvägar, en del helt otroligt raka.

Fast då vi träffar på Vildmannen i Storuman stannar vi en stund. Han har blivit en omstridd figur. Storumans kommun tycker att det är dags för en mer könsneutral symbol för Lappland, han ska i fortsättningen heta Vildpersonen. Han symboliserar kämpaglöden i Storuman och varje år utses en man eller kvinna till årets vildman. Det känns inte riktigt tidsenligt, vildpersonen är däremot mer i samklang med trenden i samhället anser kommunalrådet. Fast historiker tycker att eftersom Vildmannen dök upp som symbol redan i början av 1600-talet och att hans utseende är mer ett uttryck för ett kolonialt synsätt än för verkligheten så borde namnet få vara kvar.

Vi lämnar Vildmannen åt sitt öde och kommer så småningom fram till Hotell Hornavan, det enda hotell som är öppet så här års. Restaurangen är dessvärre stängd så den där fjällrödingen vi hade hoppats på får väl bytas ut mot nödprovanten Bullens pilsnerkorv eller en pizza nere i byn.

Mot Gäddede och den Där "J#vla bron"

Vi sov skönt i Bräcke, vaknade utvilade till en ny dag och en färd i ett soligt Sverige.

Färden går vidare vi letar efter alternativvägar till de stora genomfartslederna. Små slingriga vägar som går genom vacker natur, med platser där man kan stanna och njuta lite extra. Som den här. En liten sjö med en strand som påminner mig så mycket om stranden hos mormor och morfar uppe i Puoltikasvaara.

Att leta reda på en fin rastplats där vi kan ta lunchpaus. Eller bara stanna en liten stund, äta ett äpple och sträcka på benen som här vid Hammerån.

När det ibland dyker upp en intressant vägskylt, så kan man svänga in och se vad där finns. 

Borgvattnet var en återvändsväg som är väl värd att ta.

Kyrkan är från 1782 och byggd av den kände kyrkobyggaren Pål Persson. Byborna var mycket nöjda med hans arbeta, före bygget var det bestämt att han skulle få 10 plåtar, tjocka fyrkantiga handhamrade koppartackor med kronostämpel i varje hörn. De nöja beställarna gav honom i stället 16 stycken. Blev en jobbig vandring hem sedan för Pål, "slantarna" var så tunga att han fick skavsår på ryggen. Då på den tiden var kyrkan betydligt mindre och har byggts till genom åren.

Mitt emot kyrkan, på andra sidan vägen ligger Affär´n i Borgvattnet. Den grundades på 30-talet av den legendariske handlaren Erik Brännholm. Där på baksidan kan man ta en fika också. Numera är det ett par från Nederländerna som driver den.

I hörnet på huset står fortfarande handlar´n Brännholm och tar emot kunderna.

Men det är inte butiken som är det som gjort Borgvattnet mest känt, utan den gamla prästgården.

Där spökar det. Redan på 40-talet började det skrivs om spökerierna i prästgården. Här kan man övernatta om man vågar för handlaren Erik Brännholm köpte prästgården 1970 och gjorde om den till hotell. De som klarar av att sova över på den gamla prästgården får ett övernattningsbevis i form av ett diplom. Borgvattnets prästgård har blivit omnämnd som ett av världens mest hemsökta hus. Tyvärr hade vi redan boende bokat för natten, för nog hade det varit lite spännande att sova där.  Det sägs att spökena ska vara ganska harmlösa – bortsett från att de kastar människor ur gungstolar, flyttar omkring möbler om natten och kastar ut spädbarn ur fönstren.

Vi lämnar Borgvattnet och far vidare utefter Indalsälven och senare Ammerån. Där hittar vi en fin plats vid Kvarnflyn för att äta lite lunch bredvid ån. Solen sken och vattnet skvalpade bredvid oss. Kan man ha det så mycket bättre.

När vi kommer till Hammerdal är det dags att välja väg igen. Vi ska upp till Gäddede och har två vägval. Den snabbare som går över Strömsund eller den lite längre där man kommer till Skärvången. Vi hör på radion om trassel med bron i Strömsund så vi väljer den längre vägen.

Trasslet med bron har tydligen blivit till en hel följetong och en låt om den har skrivits. Början på låten är så här och sjungs på melodin från "Barnatro"

"Har du kvar din springersko, har du eka kan du ro, du får ej ta bilen över denna bro
När man ska på en affär innebär ett stort besvär om man inte på den rätta sidan är

Jävla bro jävla bro, den blir aldrig klar om man ska Facebook tro
Jävla bro, jävla bro
Uti stugorna man känner ilska gro" 

Går även att höra lite av den den, Klicka bara på ordet Här

Jo, jag nämnde att den väg vi valde går genom Skärvången en viktig ort för ostälskare, så om du är i närheten, missa inte ett besök på Skärvången ost. Klart det slank med en god en. kan bara nämna att det kändes så fort vi öppnade bildörren att den var med, men så gooood!

Ost i all ära, men mest njuter vi av den vackra svenska naturen. Som här vis Glåmnäset.

Det är så vackert att molnen får änglavingar.

Nästa stopp blir vid Regnsfallet, här står det att det är 100 meter ner till fallet från parkeringen. Klarar jag det? Testar och det fungerade. 

Vi läser att fallet ligger precis i en övergång mellan hårda berglager som glimmerskiffer och falltröskelns amfibolit och den mjukare sandstenen neråt Valsjöbyn, som lättare vittrar sönder med tiden. Visst är det fantasieggande att veta att här har vattnet störtat ner på samma sätt sen senaste istiden, dvs i 9000 år!  Tack vare de hårda bergarterna kan fallet finnas kvar i tusentals år till.

Redan 1917 byggdes ett kraftverk här så Vallsjöborna fick elektricitet mycket tidigt.

Vägen fortsätter nu mot norska gränsen och plötsligt hoppar min mobil igång. Tydligen mycket starkare master för mobilnätet i Norge. Men först blir vi uppmanade att se upp med barn och hoppande getter.

Sedan blir det den obligatoriska gränsbilden. Den måste ju bara tas. ;)

Så lite av Norge också, nu när vi ändå är här, även om så bara för en timme.

Tillbaka i Sverige stannar vi vid en myr, där blir inte stoppet så långt för bortanför myren smäller det av gevärsskott. Kanske älgjakt?

Sedan kommer vi fram till Gäddede, där ska vi sova i natt på Pilgrimshotellet med utsikt mot Kvarnbergsvattnet, ja vi bor nästan på stranden.

Där ska vi även äta middag, i kväll serveras köttfärslimpa med rårörda lingon och lingondricka därtill. Så gott!

Road trip north V - Gäddede.

Dags att lämna Östersund och resa vidare, vi styr kosan lite längre norrut. Stannar efter några timmar för att äta lite frukt, jag tar en liten minnesbild.

Vi kommer fram till Valsöbyn, vi har åkt den här vägen förr men har inte sett att här finns ett vattenfall. Men i dag missar vi inte skylten och åker in en liten skogsväg för att komma till Regnsfallet.

Det brusar och dånar rejält även här.

Kylan gör att det blir en rejäl vattenånga och den sätter sig fint i träden runt omkring.

Valsöbyn ligger inte så långt från Norge och vår väg för oss in över gränsen en sväng.

Norrmännen värnar om sina skidåkare och här har Frode Estil fått en staty. Han var aktiv under åren 1996-2007.

Efter några timmars biltur så är vi framme vid dagens mål, Gäddede. Vi checkar in på Pilgrimshotellet.

Och tar sedan en promenad i byn. Det knarrar mysigt under skorna där vi traskar fram och om man känner sig alltför frusen så finns det en vänlig själ här som delar med sig av sin ved.

Hundar gillar man, men inte om de luftar sig vid byns stora fina tall.

Vi tar en sväng förbi kyrkan som ligger vackert på en kulle.

Går sedan ner till sjön.

Solen är på väg ner och nu sänker den sig fort. Vi hinner bara över bron och på vägen tillbaka börjar solen försvinna bakom bergen.

Dags att återvända till Pilgrimmen och äta middag och sedan krypa till kojs för att vara utvilad för nya mål i morgon. God natt!

Lösa vägrenar.

Ibland så ser man varning för svaga vägrenar. Har undrat lite över den varningen.

På den här resan såg vi en hel del renar, vanlig syn för er som bor uppe i norr, men inte lika vanlig för oss andra. Visserligen har jag bott uppe i Kiruna och även tillbringat alla mina barndoms sommrar långt uppe i norr, men renar tröttnar jag inte på ändå. Men så var det där med varningsskylten, trodde alltid förr att de avsåg vägkanten, men så klart att jag måste ha misstagit mig, fast inte var de här renarna svaga, bara lösa.

De såg inte ett dugg klena ut, vissa låg och vilade men hoppade spänstigt och artigt upp då jag kom.

Såg kanske lite överraskade ut över oväntat besök.

-Va! Ville du något?

Renarna tittar lite förvånat på mig.

-Kom vi sticker, det är nog en Paparazzi. 

Man måste se sig om innan man går över vägen. Det kan komma bilar.

Sitter det en svart sopsäck på en pinne bredvid vägen, då gäller det att se upp för då är man i ett område där det är gott om renar.

Här är inte bara gott om ren, vi hade inte åkt många kilometer innan den här älgen dök upp.

Först poserade den lite framför kameran.

Skuttade lite käckt också.

Sen tar den ett skutt in bland träden.

Borta tänkte jag, men så stannar den upp lite.

Vi backar bilen lite för att få fri sikt på älgen.

Det gillas inte.

Men många djur är tydligen nyfikna, inte bara räven. Bilens varningsljud för föremål bakom bilen böjar pipa och det är tydligen mer intressant än störande, för älgen stannar upp och står en lång stund inne bland träden och iakttar oss.

Där ser man, dags att omvärdera hur man lockar på älg. ;) 

Hällingåsfallet.

Efter att ha varit uppe på fjället, styrde vi kosan åt andra hållet räknat från Gäddede. Vi åker utefter en sjö och i sjön ligger det en lite, liten ö..                                      

...och ute på ön en liten, liten stuga. Tror inte det bor någon där, men undrar lite vem som byggt huset och om någon bott där.

Vägen bli smalare och blir till en grusväg, vi kommer ifatt en vägmaskin som håller på att sladda vägen. Som tur är kommer det också en avtagsväg där det finns plats för den att släppa förbi oss, för vägen är inte bredare än att det går att sladda hela vägbredden på en gång.       

Det vattenfall som vi är på väg till ska vara ett av de högsta i Sverige, i vår karta står det att det är det tredje i storleksordning. Vet inte hur det stämmer, det räknas ju både vilket som är högst, vilket som är bredast och mängd vatten. Vattenfallet ligger i Hällingsån och är 42 meter högt. Ån forsar genom en 800 meter lång kanjon, som är norra Europas längsta. Den djupa klyftan är troligen en sprickzon i skifferberget som vidgats under den senaste istidens avsmältning för cirka 9000 år sedan.                                       

Mellan de branta och över 50 meter höga klippväggarna står en ständig vattendimma. Det stänker en hel del, så jag får skydda och torka av linsen hela tiden.      

Vika enorma krafter det är när vattnet slungas ut över klippankanten.

Vattendimmorna kastas högt upp i luften.

På mosatta sida av klippan slår dimmorna emot bergväggen och bildar minivattenfall som porlar ner mot kanjon.

Uppströms är det lite lugnare.

En hel del snö ligger kvar på skuggsidan och där har lite timmerstockar fastnat och snurrar runt.

Här vid Hällingåfallet skapar forsdimman en speciellt gynnsam miljö för fuktkrävande lavar och mossor, det  finns här flera arter som är hotade, så därför har man dragit om stigen närmast vattenfallet för att skydda dessa växter.

Innan vi lämnar fallet så kikar solen fram en liten stund och regnbågen visar sig.

Björkarna har kommit betydligt längre här vid fallet än uppe på fjället.