Lyssna på tystnaden i Faxevågen.

Vi har slagit oss ner en stund för att njuta av skönheten, bara vara tysta och lyssna på just tystnaden och våra egna tankar. Mina tankar går till den som var med oss här på Svalbard vid förra resan och som nu saknas oss så mycket. Tänker att det var hit hon sedan längtade och det var här som hon var så glad.

Jag sitter ner och njuter av allt det vackra. Då ser jag nere i dalen hur vinden leker och krusar ytan i en av krökarna på floden där nere.

Ser hur vinden fortsätter sin lek och virvlar upp sanden. Sand som solens låga strålar skiner igenom och förvandlar det till guldstoft.

Vinden fortsätter sin färd uppför bergssluttningen, förbi den lilla fågeln i vattnet...

...den ökar sin kraft på väg uppför sluttningen och kommer upp till mig som sitter där uppe i solskenet, den kommer med sådan kraft så att den nästan tar andan ur mig...och är sedan borta.

Jag börjar resa mig upp, sätter ner handen för att få stöd och ser där vid min hand en sten som är formad som ett hjärta. En liten hjärtformad sten ligger där, det känns som om jag fick en hälsning.

Det var en speciell känsla att sitta där och bara ta emot vad naturen gav. Nästan magiskt.

Vi reser oss upp och vandrar vidare. 

Vi går nu nere vid vattnet.

Där nere där skärsnäpporna håller till.

Solen står lågt och vi får ett fint kvällsljus.

En riktigt fin dag har vi haft.

Vi vänder åter till våra gummibåtar och Olle pratar tång.

På vägen bort från Hinlopen passerar vi fågelberget som är tämligen tomt nu, de flesta fåglar har börjat flytta söderut.

En givande dag går mot sitt slut och det är en samling nöjda personer som kryper till kojs den kvällen.

Fingals Cave

Det är dags för en zodiakkryssnig och vi slänger oss i gummibåtarna ...... Ja, jag kanske överdrev något, slänger är inte rätta ordet men alla är ivriga att komma iväg för nu ska vi till ön Staffa.

Vårt fartyg M/S Quest har tagit oss ytterligare en bit ut bland öarna i Hebriderna, och Staffa ska verkligen bli spännande att få stifta bekantskap med. Den här ön är uppbyggd av pelarbasalt.  Basalt är en bergart av vulkanisk ursprung och då den har kylts ner har den fått en form som av sexkantiga pelare, de liknar orgelpipor.

På Staffa bor det ingen, men där är inte helt öde för det. Eftersom ön inte ligger så långt ifrån de bebodda öarna är det många som åker hit för ett besök. Man kan gå iland men det ska inte vi göra.

Vi kryssar in i ett smalt sund och låter vågorna gunga oss igenom medan vi storögt beundrar det stora pelarna.

Gummibåten som redan tagit sig igenom sundet synns knappt då vi gungar fram på vågorna.

Det ser ut som om någon lekt med byggklotsar och staplat dem på hög här ute till havs. Vikingarna kallade den för "Ön med pelare". Geologerna hävdar att dessa pelare skapades för 60 miljoner år sedan vid en enorm underjordisk explosion. Keltiska folksägner har en annan åsikt, dessa hävdar att Giant's Causeway vid den irländska kusten nådde hela vägen hit ut innan de förstördes av rivaliserande giganter.

Havet har mejslat ut flera stora grottor här, pelarna har brutits av och vågorna fört bort resterna. Den största och mest kända grottan är Fingal’s Cave och det är den som har lockat hit oss.

Grottans öppning är 35 meter hög och den sträcker sig 89 meter in i berget. I lungt väder kan man ta sig in med båt. Vi har tur för det är en sådan dag i dag.

Det är en lite magisk känsla att komma in i grottan och jag kan förstå hur det kommer sig att Felix Mendelssohn blev så inspirerad att han skrev ­ouvertyren Hebriderna då han besökt grottan och hans vän Karl Klingemann, som var med på resan, beskrev grottan så här: "Ett grönare vågbrus har aldrig strömmat i en vidunderligare grotta. De många pelarna får grottan att se ut som insidan av en ofantlig orgel, svart och genljudande, utan ­något som helst syfte och helt ensam med det stora grå havet innanför och utanför.”

Martin som kör vår zodiak stänger av motorn och vi sitter och lyssnar på vågskvalpet. Det är helt enkelt för storlaget för att kunna beskriva och göra det rättvisa.

Då plötsligt hörs det ljuva toner. Tänk er en klar kvinnostämma som sjunger "Amazing grace". Det är så vackert så att nackhåren riktigt krullar sig. Först tror jag att det är något turistiskt med högtalare och inspelad sång. Men efter en liten stund märker jag varifrån ljudet kommer. Det är ingen inhyrd sångare eller inspelad musik utan vi har turen att komma in i grottan just då en av de ilandstigna besökarna plötsligt brister ut i sång. Det är kvinnan där uppe som sjunger och vackert sjunger hon också, dessutom tar hon om det då vi ber om en repris. Jag har letat på nätet för att kunna lägga in en länk till sången här men hittar ingen inspelning som motsvara det vi fick höra. Hon hade så vacker röst och det klingade och ekade mycket vackert inne i grottan.

Fingal’s Cave är inte den enda grotta på ön men den är stört och vackrast.

Ön är inte heller helt obebodd, det vimlar av fåglar här.

För att inte göra inlägget för långt så kommer mer om dessa innevånare i nästa inlägg....

 Föregående inlägg om resan - Fortsättningen om fåglarna

Besvikelse och ändrade planer - Frans Josefs land - Rubin Rock

Miljön utanför vårt ventilfönster i hytten  ser annorlunda ut nu när vi lämnat packisen och befinner oss vid Frans Josefs land. Ett taffelisberg, stort som en fotbollsplan och högt som en trevåningsvilla, seglar förbi.

Vi passerar öar med spännande silhuetter. Ön till höger heter Cape Tchkalova.

Tanken är att vi ska göra en landstigning på Northbrook Island och den gamla övergivna forskningstationen Cape Flora. Det var hit till Frans Josefs land som Nansen och  Johansen tog sig då de övergivit fartyget Fram i sitt förök att nå Nordpolen. På Cape Flora mötte de  Frederick Jackson, en brittisk polarforskare. Ingen hade hört något om Framexpeditionen på tre år och alla befarade att de var döda. Det finns två versioner av vad som blev sagt när Jackson och Nansen tillfälligt möttes på Kap Flora. Brittens förlösande ord lär ha varit ”How do you do?” eller ”Doctor Nansen, I presume?”, Nansen och Johansen fick skjuts med det brittiska fartyget till Nordnorge. Det finns en bild på det mötet här. Den kan väl knappast vara arrangerad. ;)

Eftersom jag läst en hel del om Nansen och även varit ombord på fartyget Fram, så tyckte jag att ett besök på Cape Flora skulle vara både spännande och intressant. Men vädrets makter i de här regionerna rår man inte på. Trots stort och robust fartyg så kunde vi inte komma dit och vädret var för hårt för att helikoptern skulle våga lyfta.

Jag får fortsätta att fantisera om vilka bilder som jag skulle ha kunnat få där.

Vi beger oss till Rubin rock istället.

Här vimlar det av fåglar. Det är inte en rejält nedsmutsad lins som åstadkommer alla prickar på himmelen.

Plötsligt sticker en säl upp huvudet också.

En grissla flyger förbi.

Tittar man lite närmare på fågelberget så ser man att det är ganska tätbefolkat där.

En märklig formation på det berget, det ser nästan ut som om det är uppbyggt av tändsticksformade bitar som travats på varandra.

Vädret är inte så bra, det både regnar och blåser och vår kapten vågar inte gå närmare utan backar ut till havs igen.

Vi lämnar fågelberget men jag stannar ute på däck och försöker få några fågelbilder.

En ensam tretåig mås seglar fram över lite is.

Det här isberget ser inte stort ut, men fågeln som seglar bakom det ger en liten fingervisning av storleken. Fast det är kanske för litet att få kallas isberg, är mer ett isflak.

Vi far vidare.