Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Grytviken igen
Fortsätter med lite bilder från Grytviken. Det är mycket större här än vad jag hade trott. Många fartyg ligger övergivna och rostar och faller samman.
Djuren här verkar inte bry sig om förfallet
Valfångstfartyget Petrell som var med i förra inlägget har fortfarande sin valharpun kvar i fören.
Utkikstunnan sitter kvar i masten men jag tror inte att den håller för någo utkik.
Vrakdelar kan vara en bra startplats.
Jag förstår att man kanske inte vill stanna här nere för en romantisk träff. De svarta prickarna högt uppe i backen är inga stenar utan det lilla kärleksparet på nästa bild.
Där har vi de två förälskade. Så mycken möda för att få vara på tu man hand.
En elefantsäl kan känna sig trygg här numera.
Den lilla asätande stjärtanden hade också hittat hit.
Anders ville ha ett porträtt på sig i ögat på elefantsälen, var inte någon lätt uppgift eftersom det var ett mönster i ögat som förvrängde motivet något. Elefantsälshonan var samarbetsvillig.
Albatrosser som fastnar i fiskeredskap och även flyger runt med krokar och linor fast i näbben är vardagsmat här. Fisket med långrev gör att 26 arter av sjöfågel riskerar att dö ut. Många åtgärder vidtas numera för att undvika att fåglarna ska försöka fånga reven men tyvärr är det nog så att alla inte följer föreskrifterna.Men det är inte bara fåglarna som råkar illa ut. Skräp dumpas och kanske även tappas i havet. Såg den här pälssälen som har all anledning att vara på dåligt humör med sitt plastband som fastnat runt hans hals och sedan växt fast. Kan gissa att han har rejält ont. Har han tur så finns det någon vänlig själ som klarar av att få bort bandet innan han växer sig större.
Vår guide berättade att de träffat på något liknande för något år sedan och då hade de bestämt sig för att hjälpa sälen. Den var lite mindre än den här. De kastade en jacka över huvudet på den och kastade sig sedan fram och lyckades slita bort bandet. Sedan hade de ett litet dilemma. De behövde jackan för sin fortsatta färd men vem skulle våga gå fram och ta bort den för nu var sälen mer än uppretad så det gällde att springa fort sedan.
Innan vi lämnar Grytviken för nya äventyr har vi lite mingel med de få bofasta och bjuder på ett litet grillparty på däck. Jag valde att lämna kameran i hytten och mingla lite istället.
Livet som pingvin
Gruppbilden, ungefär som hos oss människor, inte alla som står stilla.
Vad de gör? Jag vet inte, kanske bara försöker bli lite smutsiga om magen.
Inga pingviner men lekande sälar.
När andra tar ett svalkande bad så tar elefantsälen ett sandbad.
St. Andrews Bay
Om Salisbury Plane kallas för pingvinmetropol så undrar jag var St. Andrews Bay då ska kallas. Här fanns det ungefär 500.000 pingviner.
Vi förde loggbok på resan och Mårten, en av mina medresenärer, tyckte att vi varje dag skulle kunna skriva: "Vaknade. Steg upp. Frukost. Kom iland. Hänfördes". Men när vi gjort den här landstigningen föreslog han en liten förändring, istället för hänfördes kunde vi byta ut det mot hänrycktes.
Pingviner, pingviner, pingviner överallt. Det verkligen vimlade av dem.
Massor av ungar på pingvindagiset.
Vem är du? Tycks ungen fråga mig.
När föräldrarna kommer tillbaka efter fisketuren, då gäller det att hitta tillbaka till sin unge. Eftersom de går efter lätet så är det ett fasligt oväsen på det här stället. De skriar och hojtar, verkar som om alla vill överrösta varandra.
De barnlösa pingvinerna och de utan någon partner är ute på friarstråt. Det är inte lätt att se vem som är hona eller hane av pingvinerna, men såg man en pingvin som var förföljd av några stycken så kunde man vara säker på att den första var en hona och de bakefter var uppvaktande herrar.
Om tycke uppstod så blev det lite intimare uppvaktning.
Man får inte visa sig alltför angelägen, det gäller att spela lite fjär.
Vandrar man en bit inåt land kommer vi till ett gäng som bara står där och väntar.
Vad de väntar på? Jo de väntar på att ruggningen ska bli klar. Här har det inte snöat utan det är fjädrar.
Det gäller att äta upp sig ordentligt innan de börjar rugga.
De ruggar en gång om året och det tar 3-4 veckor. Då det står och väntar på att fjädrarna ska falla av. Det krävs nog lite tålamod till det.
Fjäder i hatten
En pälssäl med fjäder i hatten.
Stor slagskämpe med sårad stolthet.
Såg ni! Så här stor var fisken jag fångade.
Fortuna Bay
Nästa landstigning var vid Fortuna Bay.
Vi hade haft en till på en vik där albatrosser häckade och deras duniga ungar satt i bona och väntade på att föräldrarna skulle återkomma. Där var brant och jag kunde inte ta mig iland där, trassel med min fot redan då, men min make var snäll och både filmade och fotade så att även jag fick se.
På håll ser vi Fortunaglaciären.
Tittar man noga så ser man att även här häckar det ganska många pingviner. Det är det som ser ut som mörka smutsfläckar som är pingvinkollonier.
Vi rundar Klippan på den övre bilden och kommer till viken där vi ska göra en landstigning.
Det är lite historisk mark vi kliver iland på, det var här som Shackleton, Crean och Worsley kom kanandes nerför glaciären efter att ha klarat av sin seglats från Elefantön och vandringen över den här ön från Kung Haakons vik på den södra sidan för att sedan ta sig till Strömness valfångstation.
Här kan man tro att jag har blandat ihop bilderna en del, varför lägga in bilder på norska renar då det handlar om Antarktis.
De går där och betar och verkar inte alls förstå att de är på fel plats, det är ju förstås inte deras fel att de är här. Det var norska valfångare som 1911 tog hit 10 stycken renar. Eftersom de inte har någon naturlig fiende har de förökat sig så att 2012 fanns här 3.500 renar. Egentligen ska de inte vara här på Sydgeorgien, därför beslutades det att de skulle slaktas och det var samer från Jokkmokk som kom hit ner för att utföra det uppdraget.
Skulle kunna vara en björn på jakt efter ren...
...men det var bara en pälsälen som bevakade sitt revir.
Pingvinerna verkade inte bli störda eller bry sig om renarna.
Här ligger jag och solar. En elefantsälhona.
En unghane plaskar runt i vattnet och är väldig intresserad av henne men vågar sig inte fram för den stora hanen som härskar över haremet ligger i strandkanten.
Har det kommit fotografer till vår strand, då är det bäst att ställa sig i kö.
Norska renar och en norsk fotograf på samma strand, men han väljer att ha pingviner framför linsen.
En elefantsäl som charmade in sig hos mig, ingen man går fram och klappar precis men vem faller inte för de där vackra ögonen.
De här personerna hade hittat till första parkett och fick se en elefantsäl födas.
En ensam gentoopingvin som förirrat sig till kungspingvinerna.
Mätt och belåten. Av den runda magen att döma så har den här pingvinen, som just kommit upp ur havet, haft en lyckad fisketur.
He he, jag skojade bara, inte kunde den där lilla fågeln skrämma mig.
Vintern börjar släppa sitt grepp.
Professorn ligger där ute och väntar på oss, kvällen börjar bli kall och efter en mycket händelserik dag med fantastiska möten ska det bli skönt att komma ombord igen och njuta av en god middag.