Elefantön - landstigning

På de resor som jag varit iväg på och vi har haft Adam Rheborg som guide har vi alltid haft en sådan tur. Vi kom iland på Vitön i Svalbard, vilket inte alla gör. Vi såg 14 isbjörnar på vår första Svalbardsresa och en hel del annat har klaffat eller vänts om till häftiga upplevelser då vi haft Adam med som guide. Jag trodde att det var Adam som hade en sådan tur med sig men här vid Elefantön blir jag lite osäker för Adam berättade att han har passerat här 40 gånger utan att komma iland.

Men nu gick det bra, i strålande sol och vindstilla. Jag kan förstå varför Adan föll ned på alla fyra och kysste marken då han hoppat iland. Jag har ingen bild på det för kameran fick vila i väskan vid ilandstigningen. Trots att det var vindstilla och strålande sol så var det lite krångligt att komma iland bland alla stenar och klippor. Men både före och efter gick kameran varm. Elefantön måste dokumenteras. Jag förstod att även om jag kom till Antarktis igen så var det ingen garanti för att få komma iland här fler gånger.

Gummigåtarna sjösätts och spänningen bland oss ombord steg, ska vi komma iland eller blir det bara en zodiaktur.

Nu har jag redan berätta att vi kom iland, men när vi klev i gummibåtarna visste vi inte det.

Här härskar hakremspingvinerna, klipporna är fulla av dem men på håll ser det mer ut som flugprickar.

När vi kommer närmare ser man att det verkligen är pingviner.

De är inga bekväma djur pingvinerna, väljer ofta svåra ställen att både vila och häcka på. Jag tror att de ibland önskade att de kunde flyga.

Men håll med om att de är söta med sin hakrem.

Så, äntligen står vi på Elefantön. Tänk att för 91 år sedan var det folk här som inte visste om de skulle komma levande härifrån. Det sorgliga var väl att när de kom hem så blev att dra ut i krig så gott som omgående. Många av dem blev kanonmat.

Men det var här de väntade i ovisshet, med livbåtarna som vindskydd, i fyra och en halv månad innan de siktade det räddande skeppet.

Här restes senare en staty av kapten på den chilenska bogserbåt Yelcho som kom med räddningen till de som blivit kvar.

Den ser något malplacerad ut bland alla pingviner. Pingvinerna verkar inte bry sig om den.

Trots att det i dag är så gott som vindstilla och strålande solsken så ser man att vädrets makter är tuffa här. Det räcker med att höja blicken och titta på berget och se hur snön yr där uppe.

Den här dagen bjuder också på ortoligt vackra höghöjdsmoln.

Elefantön är så spännande så det kommer mer...

"Bättre en levande åsna, än ett dött lejon"

När Shackleton var hemma igen lär han ha sagt till sin fru Emily: ”Jag trodde, min älskling, att du hellre ville ha tillbaka en levande åsna än ett dött lejon.”

 Efter några dagar till havs utan att kunna göra någon landstigning börjar vi nu närma oss Elefantön.

Vi står ute på däck och spanar efter land.

Man får gå försiktigt för det är halt efter snövädret men vinden har lagt sig. Istapparna hänger i trappstegen  så man får se sig för hur man sätter ner fötterna. Bakom trappan kikar Carsten Arnholm fram, en känd och duktig norsk fotograf som tyvärr gick ur tiden i januari i år.

Livbåtarna är istäckta.

Jag hade kilat ut på däck utan vare sig mössa, vantar eller jacka, skulle bara kolla in vädret. Tur hade jag för just då kom det några vikvalar.

Kändes inte som läge att be valarna vänta lite så att jag kunde kila in igen och hämta jacka och vantar. Nej ville jag ha några bilder på dem så var det bara att stanna kvar.

Att ta kameran med mig vart jag än gick hade jag åtminstone lärt mig, nu fick jag lära mig att klä på mig ordentligt också då jag gick ut. Med iskall kropp och nästintill förfrusna fingrar var jag ändå nöjd över att ha fått beskåda den korta simuppvisningen av vikvalarna.

Stora flockar med kappetreller och brokpetreller kommer flygandes och visst är det väl land som siktas där borta i fjärran.

Där har vi den beryktade Elefantön. Elefantön är en av Antarktis mest otillgängliga öar. Det vanligaste är att den är täckt av dimma så att förbipasserande inte ser den. Snöstormar är inget ovanligt här. Oftast blåser det så mycket att man inte kan gå iland på den enda möjliga landstigningsplatsen, Point Wild.

Ett mäktigt taffelisberg ligger relativt nära ön och mina tankar går till Shackleton och hans mannar hur de under sina strapatser då de efter att ha nått öppet vatten ibland tog sig upp på isflak för att övernatta.

 Jag hade boken "I isens grepp" med mig på resan. Jag har läst den flera gånger förut men det var lite speciellt  att läsa den här ute i samma omgivning där det hände. Det var den här klippan på Elefantön som de kom till efter att ha övergivit det sjunkande fartyget Endurance och tillbringat  så lång tid ute på isen och havet. Som det står i boken."Det var bara ett fotfäste, 30 meter brett och 15 meter långt. ett uselt fotfäste på en vild kust, utsatt för ishavets hela raseri. Men i alla fall - de hade kommit i land. För första gången på 497 dygn var de i land. På den fasta, osänkbara, orörliga, välsignade jorden."

En ganska ogästvänlig plats men jag kan tänka mig att de kände sig både lättade och trygga då de klev iland här. Första natten tillbringade de i genomblöta sovsäckar men så utmattade som dessa män var sov de ändå. På morgon upptäckte de att platsen inte var säker. Bara i fint väder kunde man vara där. Märken på klipporna visade att högvattnet och stormvågor dränkte platsen. Utmattade var de men var tvungna att flytta ändå. Dit ska vi nu bege oss med våra gummibåtarna och se om det går att komma iland.

Fin utsikt hade de åtminstone från sin lilla strand.

Hoppas de orkade att se hur vackert det var.

Fortsättning följer: