Har du hört talas om “people of the forest”?

Idag har vi förmånen att få vandra med Batwamän och få ta del av
hur de levde och höra deras historia. 
 

Batwafolket är pygméer och tillhör en grupp av folkslag där männens 
medellängd understiger 155 cm. 
Vi ska vandra med dem i ungefär tre timmar och det sägs innan att det är i platt terräng. 
Så här efteråt så undrar jag vad de kallar för backig terräng, 
för den här vandringen gick i backe upp och backe ner. 
Ganska branta backar emellanåt och lika branta ner. 
Fast det var ju klart, det var inte uppför hela tiden. 
Vi startar vandringen i solsken, hyr porters även i dag, 
förutom fyra män från Batwastammen
så har vi även fyra beväpnade vakter med oss. 
De behövs för på vägen kan vi träffa på både elefanter och bufflar.            

Nu drar vi ut på jakt.

Efter en stunds vandring så visar våra män hur de brukade jaga, med spjut och...

...Pilbåge. De skjuter även prick på en liten trähjort för att visa hur träffsäkra de är.

De här bären är en slags kaffe, men inte samma slags kaffe som det vi dricker.

De har en mycket beskare smak än "vårt" kaffe. 

Vatten är livsnödvändigt och lever man i skogen är det bäckar och vattendrag som man hämtar sitt vatten ifrån. En bambustam med lite gräs och mossa som lock är bra att hämta vatten med.

Med en tunnare bit bambu kan man ösa upp vatten och även ha att dricka ur.

Frukterna som syns på buskarna bakom vattenhämtaren, de ser ut som citroner och är visst lika sura som de, men de äter dem inte, även om vår guide tar ett bett bara för att visa hur de ser ut inuti. Den frukten använde de till att tvätta kläder med.

De här växterna som ser ut som meloner, är också en slags meloner men inte goda att äta och innehållet är lite jäst. Elefanterna tycker om det och de kallas för elefantöl eller elefantalkohol, när elefanterna haft kalas på dessa frukter bör man inte vara i närheten av dem.

Mörka moln tornar upp sig och regnet hotar i bakgrunden.

Plötsligt när vi vandrar i godan ro, så stannar vakterna och står på helspänn och spanar in bland buskarna. Det prasslar där inne och vi ser något som rör sig. Försiktigt smyger sig de beväpnade vakterna en bit in i buskaget. Står där med geväret i beredskap, visar till oss att vi ska stå stilla. Spänningen stiger och Batwamännen ser ut att vara på helspänn. Då ser jag vad de spanar på, det är en buffel och bufflar ska man inte störa. De kan bli rejält arga och farliga. Men vi har tur, kanske även buffeln med tanke på vakternas vapen, den väljer att gå åt ett annat håll än vad vi ska gå.

Vi vandrar vidare och kommer till byn.

I sådan här hyddor bodde de och det finns fortfarande några få stammar som bor kvar i skogen, de  bor fortfarande så.

Spjutet ställs i dörröppningen, med spetsen uppåt och lutat utåt. För kommer det djur och anfaller blir de spetsade.

Spanaren sitter i en spaningshydda högt uppe i trädet.

I utkanten av byn står en liten hydda, dit går man och offrar något för god jakt, bra hälsa eller vad man vill ha hjälp med.

Vi fick även se hur fällor tillverkades.

Våra små gubbar är roliga och riktiga skådespelare, de spelar ut hela registret av talang då de illustrerar hur jakten går till vid fällan.

När jakten är lyckad så behöv det eld för att tillaga bytet. Göra upp eld på gammaldags vis tar tid och är jobbigt. Före den här filmsnutten så förbrukade de en pinne och var tvungna att tälja en ny, men trägen vinner och trots att det regnade så fick de eld. Titta gärna på den här filmen. 

Eld fick de efter mycket slit.

Efter många timmars vandring, mest uppför , har vi kommit till Ngarama Batwa Cave.  Blöta och trötta för regnet ökade och allt var blött, jag hade en regnponcho som jag upptäckte att den inte var så praktisk om det inte bara gällde att ha kameran i skydd, men då man gick i mer eller mindre obanad terrängoch då min porter tog min hand och hjälpte mig upp vid svåra partier följde ponchon med och dolde marken där jag skulle sätta mina fötter. Eftersom jag var ganska blöt på resten av kroppen så åkte den av också, det var ju inte kallt bara blött. När jag kom till lodgen så upptäckte jag att det fanns faktiskt en liten, liten fläck på en tröja som inte var blöt. Resten var genomblöta.

Vi inbjuds inbjuds till att besöka den heliga Ngaramagrottan, en gång hem till Batwakungen, där får vi gå ner om vi vill, men mitt ena knä som meniskopererades förra året har inte gillat alla nedförsbackar och gör rejält ont nu, det gör att jag avstår från att gå alla trappor ner. Två i vårt sällskap går ner och få höra sång av kvinnor som framför en sorglig sång som ekar otäckt runt djupet i den mörka grottan.

Vi andra väntar under taket som byggt upp runt grottöppningen, även Indiana Jones tar en paus.

Vakterna står kvar ute i regnet.

Det här är ingen sjö, nej det är vår stig. Här ser det inte så brant ut, för nu är vi nästan nere vid bilen. Men den sista biten av vandringen var så här blöt.

När vi kommit ner till vår nya lodge så var det extra skönt med ett glas vin framför brasan.