Vulkaner och folkdans.

Vi ska iväg och se på folkdans. Men vilka konstiga moln det är borta över bergen den här morgonen. Vi spanar nyfiket dit och undrar vad som är på gång.

Vi är kvar i Colcadalen.

Ravinen är djup men odlingsterasser och byar klättrar längs sluttningarna. Här odlas majs, korn och vete. Colca Canyon är väldens näst djupaste canyon, dubbelt så djup som Grand Canyon.

Vi kommer fram till byn Yanque där dansarna redan står dansklara.

Jag är lite imponerad över variationen på dansskor.

Men även om danserskorna är både duktiga och vackert klädda så är det naturens skådespel som drar ögonen till sig. Det är faktiskt helt ortolig att få se ett vulkanutbrott, hade aldrig trott att jag skulle få den möjligheten.

Vi får höra att vulkanen Sabancaya hade vaknat och börjat pysa lite grann den dag vi landade i Peru, men i dag så verkar den riktigt irriterad och det väller upp rök och aska. Sabancaya är 5.976 m.ö.h och senaste utbrottet var 1994.

Visst kan det vara lite kul med folkdans med en bolmande vulkan som bakgrund...

Men Sabancaya är ändå den som drar till sig de flestas blickar och den ökar dessutom i intensitet.

Inte ens kvinnorna med alpackor och stora rovfåglar lyckas locka tills sig så värst många som vill fotografera sig med dem.

Det bolmar och ryker, ett mäktigt skådespel som naturen bjuder på.

En sista bild innan vi åker vidare.

Ungar, hundar och hembryggt...

Nä, det ska inte handla om äppelvin, men väl om en fikapaus på hög höjd med en annan slags bryggd.

Vi har åkt i ett område där människor har bott sedan 500-talet och många bor och verkar i det här området ännu.

Fast när vi kommer högre upp är det glesare med bosättningar men desto mer häpnadsväckande vacker och även varierande natur. Vi åker över Andernaplatån och passerar genom en rad unika ekologiska zoner.

Mitt i allt det karga och även gröna hittar vi en cementfabrik.

Efter några timmars färd är det dags för en fikapaus och få komma ut och känna lite på hur det är i den höga höjden och tunna luften.

Ännu är vi inte på vägens högsta punkt men här kan det vara dags att ladda upp med lite cocatea. Nu är effekten av dessa cocablad lite överdrivet, det var väl ungefär som att dricka en kopp tea eller kaffe men det hör liksom till att ta en varm kopp med denna brygd innan man kommer till resans högsta punkt.

Tror att alla turistbussar och bilar stannar här och som en naturlig följd så samlas det en hel del försäljare också.

En av indiankvinnorna visade mig hur hon spann garn av alpackaullen.

Damerna som satt där var charmiga och jag gillar verkligen de höga hattarna som en del har.

Vackra och färgglada ting har de att sälja också.

Här kom det också lite alpackor lunkades.

De är så söta. fast de här vill inte bli klappade.

Jag träffar även på några andra djur.

Katten som håller till här är inte ett dugg intresserad av att stå modell.

Ett fascinerande landskap är det och jag tar en extra titt innan vi åker vidare.

Köper med mig lite cocakarameller, kan vara bra att ha som färdkost. Sådana får man ta med sig hem, men cocablad och cocatea får man inte ta ut ur Peru.

Innan vi kommer till högsta platsen stöter vi på ett litet hinder, ett tåg har lite problem att ta sig fram och har fått stopp precis vid järnvägsövergången. Vi får vackert vänta tills det orkar dra vidare.

 Inga bommar eller varningssignaler finns men här finns det mänskliga vakter istället.

Tåget är långt så det tar ett tag innan det tuffar vidare...

...och även vi kan rulla vidare.

Vi njuter av naturen.

Så är vi framme vid resans högsta punkt, här känns det verkligen att luften är tunnare och man känner sig lite andfådd då man går ur bussen. Vi är på 4.910 m.ö.h.

Här har man vidsträckt utsikt mot omgivningarna och vulkanerna, fast vi har fått lite dis i luften och får nöja oss med att veta att där borta finns Misti och de andra vulkanerna.

Här finns det också en hel del att köpa och en av försäljarna har sin lilla dotter med sig, hon är först lite blyg.

Fast då hon får en liten katt av mig så släpper blygheten och hon charmar oss alla.

Sedan far vi vidare mot platsen för dagens övernattningsställe, Chivay.

Jag är kär!

Somliga är det väldigt lätt att bli förälskad i och kan man bli annat än kär i dessa underbara djur.

Inte nog med att de är så söta, de är så underbart mjuka. Det är som att stoppa in händerna i luft eller den mjukaste, mjuka ull.

Det finns en hel del olika sorters alpacka och lama. Finaste ullen får man från Vicuña, som lever i vilt tillstånd och producerar små mängder av extremt fin ull, den är mycket dyr eftersom djuret endast kan klippas vart tredje år, och måste fångas i vilt tillstånd. Den hoppas vi på att få se då vi kommer att åka genom Colcadalen senare på resan.

Är man en liten, liten alpacka så kan det bli lite tröttsamt att titta på ett gäng turister. Lika bra att lägga sig ner och vila.

Sååå trött!

Lite cool.

Stor och ståtlig.

Efter en genomgång av de olika sorternas alpackor och deras ullkvalité så får vi som vill äntligen gå in till djuren. Vi får både klappa och mata dem och kela lite.

Den minsta lilla babyalpackan blev så till sig så den skuttade runt och hade jag inte stoppat den så hade jag fått upp den i famnen. Mjukare djur än de här har jag aldrig klappat.Foto: Karin Bångman

Inte så lätt att både klappa och mata och försöka fotografera samtidigt.

Sedan begav vi oss in till ullsorteringen och fick känna på de olika kvalitéerna av ullen. Det var också kul att få se och höra hur ullen klassificerar och sorteras, men roligast var besöket inne hos alpackorna. De var så mysiga, så det är nästan så att jag borde köpa mig en gård på landet och ha ett eget gäng alpackor.

 Att få se och känna på den färdiga produkten var härligt, speciellt då jag verkligen gillar garn och att sticka.

Som karameller för ögat.

Här visas vad garnerna färgas med.

Lusen som finns på vissa kaktusar ger en fin röd färg.

En indiankvinna satt här och vävde.

För de köpsugna så fanns det även en liten butik med färdiga produkter. Mjuka sköna tröjor och halsdukar. Här som på många andra ställen visas det var man kan söka skydd om marken börjar skälva av en jordbävning.

"Alpackan - en varm gåva från Gud till människorna".

Nu ska vi äntligen bege oss in till själva staden Arequipa.