Luftballong eller ökenvandring.

Idag så skulle det bli luftballongfärd över Namniböknen om väder och vind tillät det. Blev vi väckta 05.00 så visste vi att det var luftballong som gällde och att det var huvudbonad och kamera som var det viktigaste att ta med sig.

Prick 05.00 knackade det på dörren till vår kulala och ett glatt good morning hördes. Jippi! det blir luftballong. Snabbt upp och en lättare frukost stod uppdukad uppe i huvudbyggnaden, jag undrade just om det vi fick där, var en lätt frukost hur ser då en tung frukost ut.

Men glädjen varade inte så länge, vindarna vände och risken för att ballongerna skulle driva ut över öknen var för stor så det kom kontraorder under frukosten. Senast de drev ut över öknen tog det två dagar att få tillbaka ballongerna igen, eftersom de inte får eller kan köra med bilarna dit för att hämta dem. Det förstod vi att de inte ville utsätta sig för en gång till. Dagen skulle bjuda på ökenpromenad  i stället.

Men morgonstund har guld i mund, som ordspråket säger och nog stämde det här.

Såg ut att bli en strålande dag. Färden mot sanddynerna, de som omger Sossusvlei  startade och vi passerade genom vår privata grind in till det enorma naturreservatet Namib-Naukluft. Ett enormt naturreservat på 49 000 kvadratkilometer. Det tredje största naturresevatet i Afrika. Större än hela Schweiz. Namiböknen anses vara världens äldsta öken där det har rått ökenklimat under 80 miljoner år. Öknen sträcker sig som ett långsmalt band längs den namibiska atlantkusten, över 200 mil lång och 10 mil bred. Öknen har gett namn åt landet Namibia. Sanden här där vi är nu, lite inne i landet, är rödfärgad av järnoxid och är lite tyngre än den gula sanden som är lättare och blåser längre sträcka ända ut mot havet.

Morgonljuset över sanddynerna var bedövande vackert och Festus som körde vår jeep stannade, berättade att vi skulle passa på att fotografera nu för på tillbakavägen ser det helt annorlunda ut i det ljuset som är då. Så rätt han hade.

Vi passerade grupper med strutsar som grasiöst flöt fram över marken.

Vi passerade även jordens högsta sanddyn, Big Daddy, som är350 meter hög, och stannade till vid den punkt där man sedan inte får köra med annat än fyrhjulsdrivna bilar.

Landskapet växlade färg och form hela tiden med den uppgående solen och nu började det bli rejält varmt. Såg några Oryx, de första på resan inte de enda dock.

Tack vare Festus så upptäckte vi att det fanns en del små djur också. Ser ni den lilla råttan som är på väg in i busken.

Öken är torr har jag läst och nog stämmer det också.

Leran riktigt krullar upp sig i värmen.

Så var vi framme och vandringen ute i öknen kunde börja, jag försäkrar att solhatt var ett bra val i dag. Ett beslut måste tas, ska vi gå upp på den höga dynen där framme.

Några är på väg upp.

Även om det är torrt och varmt så är det inte tomt på djur här, det första vi ser är en liten hare som skuttar iväg så snabbt så ingen kamera hinner med, men se där vems spår är det här. Ser ut som en traktor rullat fram.

Fast det var en liten krabat som gått där, den här lilla skalbaggen.

Fler småkryp fanns det, myror.

Ödlor

Men så var vi ett gäng som beslutade oss för att ta utmaningen och bestiga en hög sanddyn.

Ingen lätt uppgift i den värmen och inte så lätt att hålla kursen heller, som synes. Fick höra att det var 36 grader i skuggan, det var bara det att det fanns ingen skugga.

Jag gav upp, trots att jag var nästan uppe, men värmen besegrade mig, tog en bild på de tappra som fortsatte och sen gick jag ner igen. Fast jag fick känna på hur det var att gå uppe på kammen åtminstone.

De som gick upp måste ner också och Douw visade hur det gick till. Full fart ner bara, så sanden sprutade.

Dead Vlei, det betyder ungefär "en dal där vatten sammlas", men här var det länge sedan det samlades något vatten närmare bestämt 1000 år. Torra, svarta men vackra camel thorn träd står där som urtida skulpturer, de bryts  inte ner i det torra klimatet.

Svårt att se hur storslaget den här dalen är på en liten bild, men långt till höger i bilden är det en ljus prick. Det är en person som går där.

Upptäckte att det syntes inte alls på den här lilla bilden så jag la dit en röd pil där personen är. Inte så snyggt men ville visa hur storaslaget det är och hur små vi är där ute i öknen.

Åter till våra Land Rovers bjöds vi på välbehövliga förfriskningar innan vi vände hemmåt.

Luften dallrade och vi såg nog mer än en hägring. Här där det ser ut som vattten var det snustorrt.

Efterniddagen och kvällens äventyr kommer i nästa inlägg.

Snart dags för safari

Eftersom vi reste till Namibia några dagar före de övriga i gruppen så fanns vi redan på plats när de anlände. Spännande att se vilka våra blivande medresenärer var.

Välkomstkommiten var på plats, t.o.m hundarna var där för att se vilka som kom.

Vicki filmade det hela

och Brian tog det lungt med en drink.

Efter en kort vila blev det en tur ner på stan för lite shopping.

Innan kvällens middag presenterade våra lokala guider, Festus och Douw,  planerna inför safarin i Namibia. Därefter avnjöt vi  en härlig middag där huvudrätten var lagad på det inhemska köttet kudu.

De som hade rest i ca 30 timmar hade inga problem att somna den kvällen även om det nu var spännande att komma iväg på safarin.

Jag vaknade som vanligt till fågelsången och även en överraskning. Olive Grove grattulerade på födelsedagen med champagne i vackra glas. Efter frukost så packade vi våra prylar, de och även vi packades in i våra specialdesignade Land Rovers.

 Fast speciellt packat blev det inte, gott om plats så att alla fick fönsterplats. Bra om man ville fotograf                   Vicki filmade det hela

Genomgång av dagens resrutt.

Olive Groves ägare Roger vinkade farväl. Ser han ledsen eller lättad ut?

Så är vi äntligen på väg.

Windhoek

Vaknade redan före soluppgången och låg och lyssnade på fågelkvitter och hur staden också vaknade. Åt en god frukost i afrikansk stil och tog sedan en promenad.

Här är köket där all god mat på Olive Grove tillagades.

Windhoek, vi fick lära oss att det ska uttalas som Winthock, fast på det lokala spårket nama-damara: /aë//gams, där snedstrecken är klickljud, trots intensiv övning så lärde jag mig inte att få fram dessa klickljud på rätt sätt. Windhoek är ingen stor stad 313.000 innevånare. Den vackra stenkyrkan besökte vi och även några museum som visade afrikansk historia.

Stenkyrkan

Fick också en förklaring till varför vi inte såg några brevlådor vid husen, posten hämtades tydligen i dessa postboxar som var utplacerade inne i stan.

Innan jag for hemmifrån läste jag i tidningen att den största smittspridaren i samhället var handtagen på kundvagnarna och det var tydligen fler som läst det och tagit fasta på det och även gjort något åt problemet.

Vi fick information om att brottsligheten inte var så stor, men det kanske är i förhållande till hur den är i Johannesburg och Sydafrika, för nog fick vi intrycket av att det gällde att skydda sin egendom. Alla hus var inhägnade av höga murar med elstängsel, taggar eller glaskross på krönet.

Mycket vakter fanns det på många ställen även vid bankomaterna, så vi kände oss trygga.

På alla tomter var det dessutom en eller flera hundar som vaktade. En del väldigt söta och nyfikna, men klappa vågade jag inte.

Fast intill en tomt såg jag något väldigt gulligt, tyvärr var de väldigt skygga och brukar inte vara så lätta att få syn på. Det stora objektivet med stabilisator var hemma på hotellet men jag tror att man kan se lite av dessa klippdassie ändå.

Åter tillbaka på Olive Grove fick vi höra att det var inga säkra områden vi promenrat runt i, ett engelskt par hade strax innan blivit rånade, de hade inte följt rådet om att inte ta med handväska och blev av med reskassa, kreditkort, pass och kamera. Inte så underligt att engelsmannen som sitter där i matsalen och ser tämligen bedrövad ut.

Ägarens tre charmiga hundar var duktiga på att tigga och det ser ut som en av dem var ganska framgångsrik på det, trots vädjan om att inte mata dem.

När vi sedan efter en innehållsrik dag kröp till kojs så fann vi små söta meddelande på sängarna.

Afrikaresan

Lovade en reseskildring av vår resa i södra Afrika. Eftersom det var total avsaknad av både mobiltäckning och internet på de ställen vi var så kommer den nu. Ska beta av den dag för dag med ord och bilder därtil, med start för ankomstdagen.

Efter en lång men bekväm flygresa från Arlanda med kort studs i London så vaknade vi med soluppgång över Sydafrika. Efter en god frukost landade vi i Johannesburg. Där hade vi några timmar innan vårt plan till Namibia och Windhock skulle gå. Tur var väl det för damen i disken där vi skulle få våra boardingkort valde att gå på fikapaus i en timme istället för att lämna ut dem. Det var bara att sätta sig och vänta. Väl igenom pass och boardingkontroll så stod välkomstkommiten och väntade på oss, tjusiga i sina fägglada kläder.

Tur hade vi också att vi slapp den här kön till flygplanet, vårt plan var något mindre och med kortare kö. Snarare ingen kö alls eftersom det på tavlan uppgavs en helt annan gate än den som vi skulle gå ut genom. Tur att vi frågade och hamnade rätt.

Så lämnade vi Johannesburg för sista ertappen mot Namibia.

Flög över oändliga områden av ödemark där det enda som syntes uppifrån var en lång  lång väg. Men så uppenbarade sig en landningsbana och där skulle vi ner.

Äntligen framme efter ca. ett dygns resande.

Nu var det bara en kortare bilfärd till vårt lilla hotell Olive Grove.  Inne i stan passerade vi det här vadstället. Det var regnperiod och alla var så glada över det regn som hade kommit, men för oss så var det lite konstigt med varningsskylt för gupp nedåt istället för alla gupp för farthinder som vi har i Sverige.

Olive Grove var ett charmigt ställe med väldigt speciella rum. Se bara.

Bakom sängen, badkar och handfat i samma stil som övriga rummet.

Ja, och varför slösa på dörr till toaletten...:)

Tog sedan en liten vilostund under regnvädret, för att därefter ta en promenad in till stan. Men kameran fick stanna hemma på grund av rånrisken.

Fortsättning följer.