Gamla Vasa

I Österbotten finns det mycket gemensam historia med oss i Sverige. Här i Vasa började det redan på 1300-talet då de norrländska kolonisterna tog sig i land på de skogsbevuxna skärgårdsöarna i Kvarken. Då, på den tiden var det ett skärgårshav som sträckte sig långt in i landet och så sent som för hundra år sedan kunde lastbåtar ta sig upp för en kanal som numera bara är ett igenvuxet dike i åkerfälten.

Här, i Gamla Vasa, där man kan se rester från den tiden, börjades en liten gråstenskyrka byggas. Den förstorades sedan flera gånger och har en brokig historia med röveri av kyrkklockor, nattvardssilver, orgel, mässkrudar och takkronor. Före den stora branden år 1852 stod där en ståtlig korskyrka som invändigt var målad i vitt och guld. På informationstavlan bredvid kan man se hur de såg ut en gång i tiden. (Jag har tagit bort lite klotter så att det går att se hur det såg ut.)

Hade inte en vårdslös marknadsbesökare somnat i ett uthus och lagt sin pipa i halmen, den där varma augustimorgonen, så kanske vi än i dag kunnat beskåda dessa hus, men elden fick fart och brunnarna stod tomma och de flesta stadsborna var ute på sina åkrar. Många hus hade näver- eller halmtak och mellan husen fanns bara smala gränder så innan kvällen fanns där bara  rykande ruinhögar kvar.

Det här är allt som nu finns kvar av den vackra St:a Marias kyrka.

Vi traskar runt och försöker känna lite av historiens vingslag, kan i fantasin se hur folk traskat ner och uppför på den här trappan till marknadsplatsen och kyrkan.

Den enda som nu är här och iaktar oss är en liten sädesärla, kan bero på att det är ganska blött efter regnet.

Av klockstapeln är det bara en fyrkantig ruinrest kvar.

Efter branden var det bara ett fåtal hus som stod kvar, däribland hovrättshuset. Hovrätten i Vasa grundades av Gustaf III år 1776 och var den andra i landet. Efter branden byggdes huset om till kyrka. Det förklarar varför huset ser ut som det gör. Framifrån ser det ut som en kyrka med kyrktorn.

Från sidan ser det lite annorlunda ut med den fristående klockstapeln.

 Korsholmens kyrka, som den heter, är en mycket ljus och vacker kyrkobyggnad.

Utanför beundrar vi de vackra hjältegravarna.

Efter branden beslöts det att bygga upp staden sex km. närmare kusten.

Lappfjärd.

På långt håll ser vi en enorm byggnad uppe på en höjd, blir så nyfikna så att vi letar oss fram till platsen där byggnaden ligger. Det är inte så svårt att hitta dit för huset är stort, eller rättare sagt enormt, och det ligger högt och syns på långt håll. En pampig placering med andra ord.

Framme vid byggnaden så ser vi att det är en kyrka och den är verkligen stor. Blir väldigt nyfiken på hur det kommer sig att det byggts en så enormt stor kyrka här i den lilla byn Lappfjärd.

Finns inte mycket information där vid kyrkan men jag hittar en gammal ritning över kyrkan och lite informationstext. Den första gudstjänsten här hölls den andra söndagen i advent 1851 och kyrkan har 3000 sittplatser. Den ritades av arkitekt Ernst B. Lohrmann, och lär vara Finlands näst största landsortskyrka.

Altartavlan är målad av Erik Johan Löfgren och är en kopia av Leonardo da Vincis "Nattvarden".

Klockstapen kom till några år senare och i dag har den en levande "kyrktupp". Kyrkklockorna är gjutna i Stockholm.

Det är inte bara kyrkan som är stor även gravstenarna är av större modell och de svenskklingande namnen på dem visar att det är en svensktalande församling.

Som vid många andra kyrkor här i Finland har de även här en minnesplats över de som stupat i krigen.

Småvägar och Björneborg.

Då vi är ute och bilar så brukar vi oftast välja de små vägarna och omvägar för att komma till dagens mål. Det blir ett lugnare tempo i bilåkandet och man får se sådant som inte syns då man blåser iväg på de stora genomfartslederna.  Något som jag observerade i Finland är hur duktiga de är på att bygga cykel-och gångvägar vid sidan om bilvägen. Inte bara inne i de större samhällena utan även ute på landsbygden.

Små kustvägar förde oss till en liten plats som heter Edväinen, kan tänka mig att det är full fart här mitt i sommaren men nu var det mer en plats att stanna och sträcka på benen vid, mellan regnskurarna. Här fanns en liten sluss.

Slussen är lagom stor för att ta sig igenom med en liten motorbåt. Det är badförbud vid slussen och här lärde jag mig vad nödtelefon (Hätäpuhelin) heter på finska. Som tur var behövde jag inte använda den.

Trots att regntunga skyar hängde i luften så går det att se vilken idyll det är här.

I Björneborg (Pori) pratades det bara finska och mina försök att samtala med damen på bänken slutade i ett tyst samförstånd. Endast 0,5% av stadens innevånare pratar svenska och den tystlåtna damen tillhörde nog inte den procenten, dessutom var hon ganska stel av sig.

På torget kunde man köpa fisk...

...och beundra de modernt utsmyckade husen.

Björneborg är Finlands tredje äldsta stad och grundades 1365 för att skaffa Sverige bättre kontroll över handeln vid Bottenhavet, men efter några hundra år gjorde landhöjningen att det var omöjligt för större fartyg att segla in på Kumo älv och in till stadens hamn. Här ganska nära älven såg jag Björneborgs vackra kyrka från 1863, i nygotisk stil.

Nära kyrkan en skulptur i lite mer modernt snitt.

På min jakt, här i staden, efter något som kunde påminna om Björneborgarnas marsch hittade jag bara den här statyn på en trummslagare.