Valfångarkyrkan

Whalers Church eller valfångarkyrkan kallas kyrkan i Grytviken. Kyrkan tillverkades i förväg i Norge och uppfördes sedan i Grytviken av valfångare. Juldagen 1913 invigdes kyrkan. 1922 hölls i kyrkan en begravningsgudstjänst för Ernest Shackleton som därefter begravdes på kyrkogård en bit bort. Förste prästen i här hette Kristen Loken men sedan 1931 har man inte haft någon präst här. Kyrkan restaurerades och återinvigdes 1999.

Vi tar en titt inne i kyrkan, den är ljus och vacker.

I ett litet rum till vänster om altaret sitter den här minnestavlan över Shackleton. Den är skänk av besättningen på ett fartyg 1997. Bakgrunden till gåvan vet jag kommer jag tyvärr inte ihåg. Om det är någon annan som vet så tar jag tacksamt emot information.

Kyrkan framifrån.

Många hus har rasat samman men det här huset står fortfarande kvar, kan bero på att det är ordentligt förankrat.

Valfångarnas fartyg ligger kvar och rostar och förmultnar sönder. Petrell har inte sjunkit ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Fast hon är ordentligt förankrad även hon.

Rejäla kättingar.

Jag vet inte, men jag tror att pingvinerna inte frivilligt kom till den här viken när valfångarna var som mest aktiva. Det fanns inte så många av dem här nu heller men de som var här såg lite malplacerade ut bland de rostiga fartygen.

Cisternerna står här som stora monument och vittnar om en tid som flytt.

Jag tror inte att varken valar, sälar eller vi människor vill ha den tiden tillbaka. Men förstora så kan man se att de som är här nu, när det är vår, passar på att ha lite kul också. I backen bakom cicternerna finns det spår från fina slalomsvängar. Rejäl motion får de också för det finns ingen lift.

Mera om Grytviken kommer...

Grytviken

Så kommer vi till Grytviken. Namnet har den här platsen fått redan 1902 av den första svenska antarktisexpeditionen. Då de kom hit hittade de gamla engelska grytor som använts av säljägare, platsen hade inget namn. Johan Gunnar Andersson som var med på expeditionen har fått äran av att ha kommit på namnet. Själv skriver han i sin bok Antarctic. " Vi gåvo åt denna lilla idealiskt trygga hamn namnet Grytviken" 

Det är alltid fascinerande att få komma till platser som man läst mycket om och eftersom det här området varit en favorit för mig länge, så har jag slukat alla böcker jag kommit över och sett så många filmer som jag kunnat som handlat om det här området. Ofta nämn just Grytviken så att få komma iland här var extra spännande. Man föreställer sig hur där ska se ut och visst stämmer mycket, de hus jag sett på bild finns där, men helheten den får jag nu.

När vi kommer in i viken ser jag alla de välkända byggnader, kyrkan finns där, de stora rostiga tankarna, de övergivna fartygen och övriga hus. Allt det som jag sett på bilder och i filmer.

Kikar vi sedan runt i viken till höger så har vi postkontoret där. Det är det vita huset med rött tak bakom den gröna stora byggnaden.

Museet får man inte missa att besöka då man är här, där kan man lära sig mycket om valfångsttiden  och även se hur stor en vandringsalbatross är. Har man dessutom drabbats av shoppingabstinens efter många dagar till havs, så kan man råda bot på det i en liten butik där inne. Många passade också på att köpa och skriva vykort för att få en fin stämpel på frimärket.

Kyrkan byggdes av norrmän 1913, men dit ska vi gå senare.

Numera bor här bara två personer de arbetar i museet och souveniraffären. I närheten finns en forskningstationen, jag frågade vad det var för fula spår upp på berget och fick veta att det var något som forskarna åstadkommit.

Vi började vårt besök med en visit på kyrkogården för att hedra Shackleton. Fast innan vi får gå iland kommer en representant för Sydgeorgien ombord för att gå igenom våra pass, stämpla i dem och även klarera fartyget. Sedan får vi gå iland.

Här ligger äventyraren Ernest Henry Shackleton begravd. Han är mest känd för sin Sydpolenexpedition där han aldrig kom fram till målet men lyckades rädda hela in besättning. Mycket har sagts om denne man men det som är mest talande är nog: "For scientific discovery give me Scott; for speed and efficiency of travel give me Amundsen; but when disaster strikes and all hope is gone, get down on your knees and pray for Shackleton."

Uppe på berget finns det även några kors och de är av lite nyare datum och härstammar från det senaste kriget mot argentinarna.

Vi hedrade Shackleton med en skål i rom men drack inte upp det sista i glaset utan det fick hjälten.

Tar man en promenad runt hela viken och fortsätter förbi postkontoret finns det en minnessten också, eller snarare ett kors. Shackleton avled här i Grytviken av en hjärtatack då han rustade för sin fjärde expedition.

Från havssidan syns denna skylt.

Det kunde tydligen gå lite vilt till här på den tiden det begav sig eftersom det finns ett fängelse. Tydligen inte så rymningssäkert.

Stanley - Jakten på sol och värme.

Om du har tappat bort din väska på flyget då vet jag var du ska börja söka efter den. Jag tror att alla borttappade väskor hamnar här på flygplatsen i Santiago de Chile.

För att söka efter solen och värmen söderut tog jag vägen över Chile och därifrån ett flyg via Punta Arenas över till Stanley på Falklandsöarna. Man kan inte flyga direkt från Santiago de Chile till Falklandsöarna eftersom Argentina inte tillåter att flyget dit får gå över deras territorium.

Flygresan till Punta Arenas tar inte så lång tid så jag blev inte så förvånad då vi fick lite snacks i form av två kex och en påse nötter som förtäring ombord,  jag blev dessutom erbjuden av den lilla chilenska  damen som satt bredvid mig, att få även hennes ranson av kex och nötter. Hon visste kanske hur snålt det var med förtäring på dessa plan och ätit något stadigt före flygturen eller så såg hon hunger i min blick.. Jag tänkte att det går nog att köpa något på flygplatsen vid mellanlandningen. Men där bedrog jag mig, men vi hade en flygning kvar till Stanley. Nu serverar de säker något mer ätbart trodde jag, men tyvärr samma färdkost serverades nu. Två kex och en liten påse nötter. Framme på Falklandsöarna väntade en buss och busstur utan mat, in till Stanley.  Det var ett rejält hungrigt gäng som anlände till Stanley. Tur att det där väntades afternoon tea. Inget futtigt litet sådant heller utan massor av godsaker och smörgåsar serverades. Bland det godaste jag ätit, hungern är ju den bästa kryddan, sägs det.

Efter maten var det dags att söka efter solen och värmen, för nu var jag väldigt långt söderut. Men kan det här stämma, det var kallt och jag frös i min sommarjacka.

Jag gick gata upp och gata ner för att hitta sommarvärmen.

Men något måste vara fel, påskliljorna blommar för fullt i november. Liknar mer vår än höst.

På vandringen runt om i staden såg jag att det var gott om kyrkor i Stanley, det här är Christ Church Cathedral. Framför den här kyrkan står ett monument, gjort av käkarna från två blåvalar. Det restes 1933 till minne av att det varit brittiskt styre på öarna i 100 år. 

Där ute ligger Professor Multanovskiy, en rysk isbrytare som skall ta oss längre söderut.

Nu ska vi till världens sydligast placerade vandrarhem.

Tror ni jag kommer att hitta solen och värmen där?

Fem minuter....

Fem minuter...så var det Galenskaparna sjöng, den här dagen var nästan som i deras visa. Om man byter ut orterna i deras sång mot Kalix, Luleå, Piteå o.s.v...

5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster! 5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster.             5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll. 5 minuters rast på ett europavägsmotell...

5 minuter till så kan man hela Sveriges land...

Fast riktigt så illa var det förstås inte, men det var den visan jag kom att tänka på då vi lämnade Haparanda och for söderut, ingen husvagn var med på färden och inte hamnade vi på något europavägsmotell heller.

Den här dagen började med sol som belyste vattentornet i Haparanda. Vattentornet invigdes 1919 och är byggt av 195.000 tegelstenar. Numera är det fjärrvärmecentral men tornet kom till efter första världskrigets epidemier och det akuta behovet av rent vatten. Bussen kom passande.

Efter en god frukost i hotellets matsal i sällskap av make, "Norrländskan" 0ch "Kuriren"så begav vi oss söderut för färd hemmåt. Första stoppet för tankning blev i Kalix.

Eftersom dotterns kille heter Rolf och har haft en såg så var det obligatoriskt att stanna och ta en bild på den här skylten.

Skylten pekar mot Luleå och det är vårt nästa stopp.

Vid Luleå får man inte missa Världsarvet "Gammelstad kyrkstad". Dit åkte vi naturligtvis.Här finns över 400 kyrkstugor grupperade runt omkring den senmedeltida stenkyrkan. Kyrkan var nu delvis inklädd i byggnadsställningar så det här var enda vinkeln där de inte syntes.

Den gamla brunnen finns kvar på torget.

Det mesta var stängt och de flesta stugor var tomma, antar att det är en helt annan aktivitet här mitt i sommaren. Ullas Café såg inbjudande ut men var också stängt.

Margaretas världshus var öppet och nog såg det mysigt ut där.

Vi var här alltför tidigt för att stanna för en övernattning så vi vinkade farväl till den glänsande kyrktuppen och fortsatte vår färd...

...och for mot nästa stopp.

Kukkolaforsen.

Vi börjar närma oss dagens mål för utflykten som är Kukkolaforsen men först ett stopp vid Hietaniemi kyrka. Klockstapeln här är väldigt lik den vid Jukkasjärvi kyrka.

Här i Hietaniemi har det varit en marknadsplats, förmodligen hölls det marknader här från 1300-talet fram till 1621 då Torneå blev stad och övertog handeln. Eftersom platsen ligger vid Torneälv var det en bra plats dit folk lätt kunde komma. Vid marknaden närvarade "birkarlar".  Birkarlar var handelsmän som hade ensamrätt att handla med samerna och erlade skatt för det till staten eller kronan som det kallades förr. Lite extra intressant för mig, för jag vet att det funnits en birkarl bland mina förfäder. Här vid marknadsplatsen står ett sk. nationalitetsrös.

Stannar också till lite längre bort utefter vägen, för att få en liten blick över hur älven ser ut här. Jag hittar en ranglig bänk och klättrar upp. Där på andra sidan är Finland.

Framme vid Kukkolaforsen har regnvädret hunnit i fatt oss, men det sägs ju att fisken nappar bättre när det regnar, gäller kanske vid sikhåvning också. På den finska sidan, på andra sidan älven, håvas det för fullt. Ser mysigt ut med brasan.

Förra gången jag var här var i slutet på 1960-talet, det mesta är sig likt vid älven men de små kåtaliknade stugorna som vi då sov i är nu utbytta till stugor som tidigare stått vid Pite havsbad.

Även på den svenska sidan håvas det för fullt men jag ser inte att de får någon fisk.

På den här långa bryggan får jag inte gå ut. En gul stoppskylt markerar gränsen.

Kanske lika bra det, det forsar en hel del i älven här och bryggan ser lite hal ut i regnet. Det finns fisk här, mannen i båten där ute har fiskelycka i dag.

Sedan är det dags för lite mat och är du hungrig när du kommer hit så kan jag verkligen rekommendera lunchbuffén med norrländska råvaror, den var verkligen smakrik och god. Missa inte att smaka på lingonlimpan.