Följ med på en promenad i en favela.

I Rio de Janeiro finns det en stor mängd kåkstäder, de kallas för favelor efter det portugisiska ordet för slum. Från början var de byggda med lådspjälor, oljefat och palmblad och började växa upp i samband med slavbefriandet 1888, men ökade i antal och storlek under 30-talet då inflyttningen från landsbygden tog fart. Ganska nära vårt hotell ligger det en favela som personalen på vårt hotell säger att det är tryggt att besöka, men efter alla varningar om att gå omkring med smycken, klockor och kamera synligt så avstår vi från att gå dit upp på egenhand.

En annan favela som vi ser från vårt hotell har en bergbanan.

Den största favelan heter Rocinha och det är den vi nu ska besöka. Vi blir upphämtade vid hotellet av vår guide, han bor själv i den favelan och han pratar en utmärkt engelska.

Till Rocinha ska man inte gå på egen hand, det är inte säkert säger Marcelo och han varnar oss för två saker innan vi påbörjar vår tvåtimmarspromenad. Det är motorcyklisterna och att fotografera knarkhandlare. Motorcyklisterna är det inget problem med att upptäcka, det vimlar av dem och de kör som om de hade polisen efter sig, de flesta har dessutom inget körkort. Vi frågar hur vi ska veta vilka som är knarkhandlare och Marcelo lovar att berätta det. Hoppas bara att han hinner göra det innan jag fotograferat fel person.

Vi startar vår promenad.

Vi slinker in i en gränd...

...det är trångt...

...och det går uppför.

Ett virrvarr av ledningar och intryck möter oss.

En och annan katt...

...och graffitimålning stöter vi på.

Vår guide leder oss ut på en plattform, som visserligen är ett tak till ett hus, men även en plats med den bästa utsikten och i favelan tar man tillvara på alla möjligheter att tjäna en liten slant. Det kostar 2 real (4,25 skr)per person för att få njuta av den utsikten .

Det här ska vara platsen för den bästa utsikten, och det stämmer nog också.

Det är ett myller av hus och byggnadsstilarna är verkligen av den fria varianten. Marcelo berättar att om det behövs lite mer plats så bygger man bara till lite på sitt hus och eftersom marken inte räcker till så blir det oftast på höjden.

De blå tunnorna som syns lite överallt är vattenreservoarer. Man har inte vatten varje dag och de dagar som det finns vatten tappas det upp i dessa tunnor. Det är ingen som klagar på det systemet säger Marcelo eftersom ingen betalar något för vattnet här.

Ingen betalar för elen heller man kopplar bara in sig på någon ledning.

Det gula huset ber Marcelo oss att lägga på minnet...

...så att vi ska kunna se var det var vi var, när vi sedan kommer ner till bron längst ner i favelan.

Under fågelsång lämnar vi utsiktspunkten.

Vi fortsätter vandringen i de trånga och labyrintliknande gränderna...

Nu ska vi göra en liten paus och lyssna på musik och se lite dansuppvisning. Det är några grabbar som samlar in pengar till en skola.

Småkillarna lyckas även få med sig en av oss besökare upp till dans.

Med så många intryck på den här favelapromenaden så delar jag upp den i flera blogginlägg. Ta en stund och titta och lyssna på killarna här.

_____________________________________________

Sockertoppen

Som de flesta vet så finns det ett berg i Rio de Janeiro som kallas för Sockertoppen - Pão de Açúcar. Det är också ett sådant där "måste" när man är i Rio, så naturligtvis måste även vi besöka det. Man åker linbana upp och som vid alla andra ställen där det strömmar in turister så finns de obligatoriska försäljarna, fast om clownen sålde något vet jag inte, han såg bara glad ut.

Men de färgglada dockorna var till salu.

Nu såg det inte så lovande ut med molnen, men alla våra dagar i Rio var med varierande väder från stund till stund. Det växlade fort, så vi gör ett försök och åker upp.

Linbanan upp till toppen är uppdelad i två delar, vid första anhalten som är Morro da Urca, tar vi en liten promenad för att få syn på de små aporna som håller till där.

Men de håller sig undan i grönskan och vi tar en titt på utsikten istället. Det man nu kan se mellan de drivande molnbankarna.

Plötsligt kommer en fjäril flygandes ut ur dimman.

Fast nu är det dit upp vi tänkt oss. Ser inte så lovande ut...

...men molnen driver en hel del så vi ger oss iväg in i dimman.

Kikar ner mot fortet som ligger under oss.

Väl där uppe på toppen, skingras molnen för en stund och vi hinner få en skymt av staden innan allt är vitt igen.

Vi åker ner till det nedre berget igen.

Lite klarare nu så vi ser fortet och den stadsdel som är säkrast och tryggast i Rio.

Det klarnar upp en del också.

För oss är det dags att åka ner igen, men ser att maten är på väg upp.

även att det arbetas på hög höjd.

_______________________________________

Parque das Ruinas

En plats som jag skulle ha missat i Rio och Santa Teresa om vi inte hade bokat in en guidad tur är Parque das Ruinas. Tacksam för att Edoardo tog med oss med dit.

Vi börjar med att kika in i trädgården, där finns en del konstverk.

Lite närmare.

Så beger vi oss till det mest sevärda här uppe på kullen, nämligen ruinerna efter  Laurinda Santos Lobos hus. Hennes hus var en mötesplats för Rios konstnärer och intellektuella i många år fram till hennes död 1946. Hon var känd för att samla intellektuella och konstnärer i sitt hem.  Hon hade inga barn utan testamenterade huset till en förening som aldrig tog huset i besittning utan det stod och fick förfalla. Många åker upp hit för att titta på utsikten, men förutom den så är nog huset det mest spännande.

Nu har staden tagit över och jag är glad att de inte rev det hela eller rustade upp mer än så här. Det ruffiga i den här byggnaden lyfter fram konstverken som ställs ut här.

Det här konstverket heter Way, ett verk av Ana Dantas.

Swing av Nazareth Pacheco. En skör men vass gunga.

Hade nog inte behövts någon kedja för att hindra folk från att testa den gungan.

De flesta som åker upp hit gör det för utsikten, vi ska ta en titt på den även vi.

Vi ska strax gå ut på terassen och beundra utsikten.

Lite molnigt i dag, men stundtals så ser man det mesta av Sockertoppen. 

Det lär finnas ungefär tusen favelor i Rio.

Nu kan man se nästan hela Sockertoppen och även kablarna till linbanan som går upp till toppen.

Vi kikar ner på småbåtshamnen.

Flygplatsen.

Slänger en blick bort över höghusen.

En oljeborrigg ligger inne för underhåll.

Där nere ser jag också Cariocaakvedukten där spårvagnen brukar gå.

Inte bara hus, det finns en del skog kvar som myndigheterna gör sitt bästa med att bevara också. Favelorna gör försök ibland att öka ut sina områden men då rivs de husen. Skogen runt Santa Teresa var en plats där förrymda slavar gömde sig förr.

Vi återvänder in i det spännande huset.

Manfred Kleinhofer, Guardians

Hittar ingen skylt till den här hängande pojken.

Där har vi husets härskarinna själv.

Jag tror att hon är ganska nöjd över hur ruinerna togs tillvara.

Vi åker vidare till Escalera Seleron. 

___________________________________

Opera Florence

Vi fortsätter vår promenad, korsar spåren till spårvagnarna.

Kommer till operan, som inte ser så värst märkvärdig ut i den här vinkeln.

Varför de dekorerat framsidan med röda hästar vet jag inte men läste att scenen kallas för hästskoteater. Kan det vara av den orsaken, månntro?

Operan är ganska nybyggd och den som är mer intresserad kan läsa om den här.

Just nu så går Così fan tutte här, men det är stängt och man kan inte komma in i huset så vi utforskar utsidan istället.

Huset ser spännande ut.

Skulle varit kul att fått komma in och se hur det såg ut inifrån också, men man kan ju inte få allt.

Ganska fin utsikt från den här nivån men en del hus döljer själva staden.

Vi rundar huset och hittar en utomhusscen.

Vi går högst upp och anar att där uppe bör det vara fin utsikt över stan.

Det stämmer, här är det inget som skymmer.

Bredvid operan ligger en äldre fotbollsplan.

Vi lämnar operan, den är ändå stängd så vi kommer inte in. Träffar på en av stadsportarna.

Plötsligt händer det något.

Det kommer mängder av motorcyklar.

Inte bara motorcyklar utan även en del vespor, mopeder och cyklar. Alla är finklädda också.

Till sist...

I en liten italiensk stad.

Jag har lärt mig på våra resor att det bästa sättet att lära känna en ny stad är att köpa en biljett till Hop on-Hop off-bussarna. Det gjorde vi även här i Florens, den startar vid järnvägsstationen och dit hade vi inte så långt.

Sightseeingbussen här i Florens är kul att åka med för den går även på de smala stadsgatorna, där det är så trångt så att man nästan kan räcka ut handen och nå husfasaderna.

Det finns många broar över floden Arno.

Bussturen går över flera av dem.

Många pampiga byggnader finns det i Florens.

Även trånga gränder.

Uppe vid Piazzale Michelangelo har man fin utsikt över stan och är man sugen på att åka med ett lite häftigare fordon än buss, så kan man köpa sig en tur med en röd Ferrari. Då får man rundturen filmad dessutom.

Vi hoppar av bussen och beundrar den vidsträckta utsikten över Florens.

Kiosken här uppe vid utsiktsplatsen har ett lite ovanligt sortiment för en svensk...

...om man skulle vilja skåla för den fina utsikten så går det bra.

Där vid de Duomo, bor vi.

Här kan man också se hur gamla stadsmuren ringlar iväg

Vi gick ner till stan igen.

Förbi det gamla vakttornet, Porta San Niccolo. Det var tidigare en del i stadsmuren och även en av portarna in i staden.

Vi går en promenad tillbaka mot vårt hotell.

...till slut.