Punakha dzong - Bhutan

Vi lämnar den lilla byn med fertilitetsklostret och dess hus med lite speciella målningar och ger oss ut på vägen igen. Vi ska nu till ett kloster som ligger på en udde mellan två floder. Landskapet är fortfarande vackert.

Terassodlingarna med sina platåer klättrar utefter bergssidorna.

Bhutans folk är väldigt vänliga och hälsar gärna på de som de möter.

I en by som vi åker igenom är det en religiös festival.

Det vimlar av färgglada och vackert klädda människor.

Vi stannar på det ställe som anses vara den bästa utsiktsplatsen mot klostret Punakhua Dzong. Utsiktsplatsen är ett populärt tillhåll för konstnärer, även i dag sitter det några här och målar.  Den här mannen är från England.

Klostret ligger, som sagt, på en udde mellan floderna Pho och Mo. Punakha Dzong Dzongen byggdes 1637 där Pho Chhu (den manliga floden) och Mo Chhu (den kvinnliga floden) flyter samman. Det är ett under att klostret står kvar för det har eldhärjats fyra gånger, skadats i en jordbävning och även klarat av den brusiga vårfloden.  

Namnet på klostret betyder "palatset av stor lycka och salighet". Det är det näst äldsta och näst största klostret i Bhutan och det som ser mest majestästiskt ut. 

Punakha Dzong var administrativt centrum och säte för regeringen i Bhutan fram till 1955, då huvudstaden flyttades till  Thimphu.

Vi åker en liten bit till och våra fotointresserade Bhutanesiska guider väljer ut en annan plats att stanna på så att vi kan få en bild med både klostret och bron över dit.

Bron över till klostret är bara den ett vackert byggnadsverk. Det står några personer lite längre fram och jag kollar in vad de håller på med. Jag är inte ensam om att vara nyfiken, fast de här är nog hungriga också.

Inte så konstigt att hundarna suktande och längtansfullt tittar på  männen, för de håller på med att mata fiskarna nere i floden, vattnet fullkomligt kokade av fisk. Stora fiskar och många fiskar var det. Det fiskas inte för att äta fisk här, men ibland kan de roa sig med att fånga fisk med bara händerna

Här liksom på andra kloster är det en brant trappa för att komma in, allt för att lättare kunna mota bort fiender.

Jag satt en liten stund på trappen och tittade på folk och där kunde man direkt skilja ut vilka som var turister eller bhutanerser (eller buddhister). Turisterna irrade runt lite hur som helst och de som visste hur man gör här gick medsols runt den stora böneflaggan framför trappen.

Fotostilarna varierar.

Efter klosterbesöket tar jag en liten promenad i byn intill och får en vy över bron och klostret från det andra hållet.

När jag står där med kameran framför ögonen så hör jag någon som ropar något bakom mig. Vänder mig om för att se vad som är på gång. Det är en liten farbror som sitter på flaket till en bil. Han viftar och visar att jag ska använda kameran för att fotografera honom istället för klostret. Klart jag gör det och han ser alldeles salig ut då bilen kör iväg.

Skolan har slutat för dagen och det är mycket skolbarn ute på vägarna.

Skolskjutarna ser inte så säkra ut.

Lite längre bort på vägen ligger det ett sjukhus och där vill de tydligen ha lite tystare.

Vi återvänder till vår buss för fortsatt färd till kvällens hotell. En av hundarna från bron spanar in oss och kommer målmedvetet traskande fram till bussens dörr. Den tittar bedjande på mig och det är så synd att jag inte har något att ge den. När jag tar upp kameran tittar den lite generat bort.

Den ger tydligen inte upp hoppet om att vi ska ha något ätbart till den, för den lägger sig ner vid dörren. Tufsig och tovig i pälsen är den.

Efter vår andra dag är det ett gäng trötta personer, men fulla av upplevelser och intryck, som anländer till hotellet.

Chime Lhakhang - fertilitetstemplet.

 Vi traskar uppför backen till Fertilitetstemplet. Chime Lhakhang är ett tempel dit de barnlösa vandrar för att genomgå en fertilitetsrit.  Därav alla dessa fallossymboler som var målade på husen i förra inlägget. Dessa symboliserar lycka och välstånd och är vanligt förekommande i Bhutan.  

Chime Lhakhang byggdes på 1400-talet av Lama Drukpa Kuenley

Vår bhutanesiske guide hade en lång berättelse om hur en japansk kvinna kom dit för att få hjälp med sin och makens barnlöshet. Hon återvände två gånger utan maken och båda gångerna var det lyckat resultat. Tredje gången kom hon tillbaka med maken och barnen troligtvis för att visa sin tacksamhet för att det gått så bra och då visade det sig att barnen var som en avbild av guiden som mötte upp på flygplatsen. Det var samma guide som hon haft på de tidigare resorna.

Det här templet är inte så stort som de andra vi besökt.

Pojkarna i klosterskolan har rast spelar fotboll på gården.

Väntar på en passning.

Barn är sig lika även om de bor på ett kloster och går i en klosterskola.

Kulan i luften.

En paus i skuggan.

Tintin, en av våra bhutanesiska guider, tycker att det börjar bli varmt. Då kryper de ur överdelen på den lite morgonrockliknande nationaldräkten och knyter fast den runt midjan.

I egna tankar.

Vi går ner till byn igen.

Det syns att det är en jordbruksbygd.

Jag träffar på en liten flicka som inte är riktigt säker på om hon ska lita på de där konstiga människorna som dykt upp.

Hundvalpen är desto mer nyfiken. Det som sinkade oss mest och kunde få någon att glömma bort tiden var alla dessa söta hundvalpar här i Bhutan. Man kan ju bara inte gå förbi en sådan här söting.

Fler som kikar ut lite nyfiket.

Åskdrakens land - Bhutan

Vi har nu kommit till Bhutans huvudstad Thimphu, det är kul att se hur de bevarar sin byggnadsstil även i staden och när det byggs nytt.

Husen dekoreras också fint med målningar.

Här kan man se den öppna övervåningen där man förvarar hö.

Bambu fungerar bra som byggnadsställning.

Vi kommer in i själva staden Thimphu.

Nu börjar vi bli hungriga och det ska bli gott med lite mat. Jag är nyfiken på vad det är för typ av mat man äter här, har hört i förväg att det ska vara buffé.

Kyckling serveras till alla måltider men den tillagas och styckas inte så som vi är vana vid hemifrån, här verkar de hugga kycklingen i mindre bitar och så ner i grytan med alltihopa. Det smakar bra men är lite knepigt att pilla ut kycklingköttet från skinn, brosk och benbitar...men det går. Rött ris till är gott och så lite olika grönsaksrätter, ibland får vi också nudlar. Men så har vi nationalrätten Ema Datshi  som är en chili-och cheesegryta. Man kokar chilin i mjölk och sätter sedan till ost och låter den smälta ner, det blir starkt och gott.

Mätta och belåtna beger vi oss nu till Thimphu Dzong som är en fästning och ett buddhistiskt kloster. Det korrekta namnet är egentligen Bkrashis-chhos-rdzong som betyder fästningen av den lyckobringande läran. Den byggnad som nu är kloster och säte för regeringen är inte så gammal utan byggdes så sent som 1962, men den gamla byggnaden som flera gånger förstörts av brand och jordbävningar och byggts upp igen, finns kvar och är nu klosterskola.

Alldeles intill ligger nuvarande kungens bostad, vi får inte fotografera det huset men det är en liten villa som ser ganska alldaglig ut. Kungen vill leva lite enkelt och vara som sitt folk.

Innan vi går in så får vi berättats lite om klostrets historik och får veta att man inte får ha huvudbonad på sig och inte heller ha sjal.  Bhutaneserna däremot ska bära en speciell sjal då de går in i ett kloster, olika färger beroende på vem man är. Vår guide visar hur den sjalen ska tas på.

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen.

Så där, nu är den strax på plats trots blåsten.

Sedan är vi klara att gå in i klostret. Den bhutanesiska flaggan vajar stolt, flaggstången är så hög och flaggan så stor så vaktposterna ser onaturligt små ut.

Här blommar körsbärsträden för fullt.

Lustigt att det kan vara så olika färg på blommorna på samma träd.

Vi går in. Bakom den gyllene Buddhan är det en säkerhetskontroll.

Vi kommer ut på en stor kringbyggd gård där klosterbyggnaderna ligger.

För att gå in i den här byggnaden där bönerna hålls och där det finns flera tusen buddhafigurer, så måste man ta av sig skorna och fotografering är förbjudet.

Huset är vackert dekorerat.

Det är föresten alla byggnaderna här.

Tänk att ha så här vackert fönster på sitt hus.

Vi strosar runt och tittar på allt det vackra.

Men hur gick det här till, hon har en sjal på sig och det fick man inte ha?

En munk kommer ut ur en byggnad och nedför den branta trappan. Att trapporna är så branta är för att förhindra fienden att kunna storma in.

Munken verkar vara fåglarnas vän, för när han kommer så kommer även fåglarna.

Templet i vattnet - Tanah Lot

Templet Tanah Lot ligger på en klippformation som sticker ut i havet. Till det templet kan man bara komma då det är lågvatten övrig tid är det som en ö. Danghyang Nirartha kom till Bali 1537 som rådgivare till kungen, vid en av hans resor längs kusten  såg han den här klippan och tyckte den var så vacker att han vilade och även övernattade där. Några fiskare såg honom och gav gåvor till honom och senare talade Nirartha med fiskarna och sa att det var en helig plats och bad dem bygga ett tempel där eftersom han kände att det var en helig plats. Hur sanningshalten i den berättelsen är vet jag inte för det sägs också att Nirartha kom till Bali från Java ridandes på en pumpa. Templet är en av de sju havstempel runt den balinesiska kusten.  Vart och ett av dessa tempel ligger inom synhåll för nästa och bildar en kedja längs den sydvästra kusten.

För att komma till templet måste man först betala parkeringsavgift och sedan även inträde till tempelområdet. Därefter blir det en promenad genom ett ganska spektakulärt marknadsområde med souvenirbutiker. Det var nästan som en hel stad av marknadsstånd så det märktes att det här var ett mycket populärt turistmål. När man så har lyckats ta sig igenom labyrinten av souvenirförsäljare så kommer man fram till själva tempelområdet.

Mannen i vit tröja som sitter där vid ingången är en av alla canonfotografer som fanns på området. Det var bara att säga till så fick man en selfie och det utan att behöva ha med sig en selfiepinne dessutom.

Det var lågvatten när vi kom hit och lätt att komma ut till udden men eftersom man inte fick gå upp till själva templet så tyckte jag det var bättre att titta på det på håll för det var ju vackrast så.

Vågorna slår mot klippkanten men det hindrar inte folk från att gå dit ut.

Går man så upp på utsiktsplattformen får man en lite annan vinkel och ser också att man kan bli rejält blöt om man valt fel viloplats.

Vänder man sig om så får man ett annat av de sju havstemplen i blickfånget, nämligen Batu Bolong.

Elefantkepsen! Goa Gajah.

En riktigt gråtrist dag i dag här i Bromma, regnet hänger i luften och det mesta ser disigt och grått ut, vad passar sig bättre då att drömma sig tillbaka till soliga Bali.

På Bali kan man hyra sig en bil med chaufför och guide och slippa köra själv i den hetsiga och lite hysteriska trafiken. Ett både trevligt sätt att komma iväg och få se lite av ön eftersom man bestämmer själv var man vill stanna och vad man vill åka och se, dessutom så får man guider som känner till landet.

Vi hade gjort ett kort stopp i Ubud då vår guide frågade om vi ville se Elephant cap, lät ju intressant med en keps till elefanten. Så vi sa, javisst vi stannar där, men elefanten vid ingången hade ingen keps.

Det tog inte så lång stund innan vi förstod att det var en liten missuppfattning, det balinesiska uttalet på engelska blir lite som i Singapore där de kallar det för singlish borde väl kallas för balish här.

Det var naturligtvis ingen keps för elefanter som han ville visa oss utan ett tempel som kallas för  Elephant Cave, det templet blev 1995 upptaget på världsarvslistan. Här fick vi också en slags sarong och bälte att knyta om våra shortsklädda ben. Templet tros ha uppförts någon gång mellan 900- och 1300-talet.

En damm för religiösa ceremonier finns det här.

Och så har vi den märkliga grottan. Från början trodde man att den hotfulla figuren, vars mun är öppningen till grottan, var en elefant.

En smal gång leder oss in till en T-formad grotta som inte är så stor men har några altare. Det är ganska mörkt där inne. En del tror att det kan ha varit en plats där eremiter sökte enskildhet.

Här finns också en vacker trädgård så vi fortsätter nedför en mängd trappsteg till den heliga Patirtaan-dammen som sägs innehålla heligt vatten.

Där nere finns även rester av ett gammalt buddistiskt tempel.

Små nischer och uthuggna partier i berget minner om det gamla buddistiska templet.

Även om det är vid ett tempel som vi är så känns det lite som en djungel där vår stig slingrar sig fram bland alla lianer och växter.

Jag är glad att det inte är regnperiod, för den här smala och brant stupande gångstigen ser ut att kunna vara väldigt hal då den är blöt.

Det är ett levande landskap även här inom tempelområdet med lite odlingar och husdjur.

På den smala gångvägen nere hos korna möter jag en hund som ser ganska kaxig ut. Det är smalt och vi måste mötas mycket nära så det är med lite tvekande som jag fortsätter mot hunden, vet ju inte om den är snäll eller aggressiv. Men när vi närmar oss varandra så är det hunden som är räddast och vänder om och går tillbaka samma väg som den kom.

På vägen tillbaka till bilen kommer vi förbi en plats där det håller på att byggas upp ett nytt tempel, bitarna som de använder får mig osökt att tänka på LEGO.