Fjäder i hatten

En pälssäl med fjäder i hatten.

Sover så skönt.

Kungspingvin med bra balans.

Fryser om tårna.

Stor slagskämpe med sårad stolthet.

Såg ni! Så här stor var fisken jag fångade.

Kan någon flytta på den där stenen.

Jag känner mig ganska mätt nu.

Pingvinmetropolen Salisbury Plain

Vi kommer iland på Salisbury Plain. Ser mig omkring och nog finns det många pingviner här.

Fler än vad man anar vid första anblicken.

Förstora bilderna så ser det bättre ut.

Sänker blicken lite och det fullkomligt vimlar av dem, undrar hur många det är egentligen.

Det känns nästan överväldigande, vet inte var jag ska fästa blicken.

Eller var jag ska rikta kameran. Det finns så mycket att se och det myllrar av pingviner. Lite svårt att tro det men det sägs att på Saint Andrews Bay finns det fler pingviner.

För att komma fram till pingvinerna måste man först kryssa sig fram mellan de stora elefantsälarna och se till så att man inte hamnar mellan dem och vattnet för får de  för sig att anfalla så hinner man inte undan.

Modiga pingviner som tar vägen mellan vattnet och elefantsälen.

Nybadat gäng.

När de ska ner i vattnet ser det nästan ut som om de har avdelat pingviner som står och dirigerar trafiken.

För sin säkerhet så går de oftast ner till vattnet i grupp.

När de lägger sig ner och simmar liknar de mer fåglar än då de går i upprätt ställning.

Hemma igen så gäller det att hojta till ordentligt så att ungar och föräldrar hittar varandra. Kan berätta att det var inget tyst ställe det här.

Ungarna ser mer ut som små dunbollar eller om de har tagit på sig en päls. De första upptäcksresanden som kom hit trodde det var en egen art och döpte dem till pälspingviner.

Alla ungar klarar sig inte till vuxen ålder. Det är ingen gammal golvmopp som ligger där uten en av de som inte klarade sig.

Genast blir de till mat för någon annan.

Håhå ja ja, då far de iväg igen. När vi äntligen fick lite hålligång på ön så var det så kortvarigt. Jag som hade siktat in mig på en framtid som fotomodell.

Landstigning

De som varit till Antarktis känner säkert till proceduren vid landstigning men för er andra så är det ungefär så här det går till.

När vi ska iland med gummibåtarna så är det samling ute på däck, först stöveltvätt förstås, vi får inte riskera att ta med oss något till öarna här och inte heller ofrivilligt föra över något till någon annan ö, så att kliva ner i stöveltvätten är viktigt. Kö till landstigningstrappan eller det kanske heter landgång.

Fast för mig ser det mer ut som en trappa, om även om en lite vinglig sådan. Det gällde att hålla i sig ordentlig när det gungade.

Även klivet över till Zodiaken kunde kännas något ostadig. Där var det viktigt att använda sjömansgreppet, då man tar varandra om handloven istället för i hand. 

Sitta på pontonerna under färd var både skönt och praktisk om man nu inte ville fotografera något bakom sig, men då gick det bra att stå på knä och ha pontonen som stöd för kameran.

Å så iväg till nya spännande mål.

Framme vid en ny ö.

Lådorna som syns på stranden är väldigt viktiga och innehåller nödutrustning som skall användas om oturen är framme. Orsaken till deras tillkomst är en incident som inträffade för några år sedan då vädret plötsligt slog om och det var omöjligt att ta sig tillbaka till fartyget. Där vid lådorna lägger vi också av oss flytvästarna. Det är obligatoriskt att ta av den, för sedan vet våra guider om det fattas någon vid återfärden. Likaså finns det en tavla ombord där man markerar att man lämnat fartyget och även kommit tillbaka. Säkerheten är viktig och det skulle inte vara speciellt kul att bli lämnad på någon av dessa öar.

Hade vi tur stod välkomstkommiten där och välkomnade oss med utbredda armar...hrmf vingar.

Bra med vaktpost vid flytvästar och väskor.

Det är också bra att hålla reda på sina persedlar när det finns tjuvaktiga fåglar i närheten. Kan bli kallt om fingrarna annars.