Efter lunchen genom byn

Vi har ätit en god lunch lagad i det enkla köket i föregående inlägg och slinker ut till byn för att se hur där ser ut. Det först jag möter är en hund.

Tittar ut över nejden och ser risfälten som väntar på regnet.

Byn, ser ut som de flesta byar vi åkte förbi så det är kul att få gå omkring och titta lite närmare.

I sådana här bostäder bor byggnadsjobbarna och de som även har ansvar för vägarna.

Intressant också att se hur det ser ut under putsen när husen byggs.

En del hus ligger väldigt vackert.

Stenarna på hustaken har också en funktion att fylla. En är att de ska hålla fast taket så att de inte blåser iväg och om det skulle blåsa iväg är det lätt att lägga tillbaka taket, en annan berättelse om dessa stenar är att när det kom fiender så gick man upp på taket och använde stenarna för att jaga iväg fienden.

En färgglad blomma.

Muta och risfält.

Trevligt att ha lite bilder att pyssla med i perioder då det inte blir så mycket luftande av kameran. Har den här tiden ägnat träningen av min opererade fot lite mer uppmärksamhet än att fota, det har också gett resultat för nu kan jag gå som normalt folk i en trappa (även om det inte går så fort ännu) och jag får också på mig en normal sko och slipper hasa omkring med sandalen som jag fick på sjukhuset. De röda kryckorna har fått återvända till källaren också. Tittar ut och ser att det blir nog en fin vinterdag i dag, frosten klär alla träd och buskar i vitt och solen färgar horisonten i ett guldskimmer, men det är lite för halt för att jag ska våga mig ut och testa gångförmågan, får drömma mig tillbaka till Bali ett tag till.

Den här dagen styrde vi kosan mot risfälten, inte de risfält som är världsarvsklassade men i mina ögon var det nog vackrare här. På vägen dit så fick vi se hur det fungerar med poliskontrollerna här. Våra killar i bilen fick plötsligt väldigt bråttom att leta i fickorna efter något då vi närmade oss en plats där det stod några poliser och stoppade bilarna. När det var vår tur så smusslades det ut en sedel och polisen vinkade bara förbi oss. Killarna skrattade och frågade om vi såg, jo nog såg vi. Men jag vågade mig inte på att fota. De berättade att om man inte mutar polisen så hittar de mängder med fel på bilen och det blir en komplicerad historia med troligtvis böter också innan färden kan fortsätta. Jag kollade sedeln och omräknat i svenska kronor var det ungefär 7 kr som polisen fick. Inte så dyr biltull egentligen.

Lite längre fram åkte vi förbi fruktodlingar och vid alla var det sådana här ställningar uppbyggda. Måste undersökas.

Vi stannade och fick veta att det odlades basilika i dessa ställningar.

När plantorna i bäddarna vuxit sig större planterades de ut mellan fruktträden.

Gott om frukt var det också.

Det var risodlingar som vi skulle titta på nu och vi kommer också fram till en plats där de är extra vackra men här är jag  glad att vi inte hyrde bil för att köra själva för fickparkering får en alldeles egen betydelse här. Det är trångt, mycket trångt och även livlig trafik.

På platser dit där det kommer turister växer det också upp försäljningsställen, här hade jag kunnat gå länge runt och titta på alla vackra handarbeten.

Även taken på husen var lite kul att titta på.

Men det var risfälten som var det verkliga målet på den här etappen på trippen. Håll med, visst är de vackra här.

Lite närmare.

Borta bland hyddorna kommer det någon.

Något jag ville se var risfält där det fanns vatten eftersom jag inte sett det tidigare, fel årstid sas det, men önskar man så kan det bli verklighet...

...och min önskan blev uppfylld, tur att killarna hade bra bromsar på sin bil för här ville jag stanna.

Risfält

Vi lämnar den lilla byn och den trevliga familjen som vi hälsat på, promenaden genom risfälten kommer jag bevara som ett fint minne när vinterkylan sätter in där hemma. Nu ska vi åka högt upp i bergen och titta på UNESCO-erkända risterrasserna. Vi åker småvägar dit och genom pittoreska byar.

Byggnaden på stolpar, som syns bredvid butiken, liknande finns i så gott som varje by och de verkar användas som samlingsplats. Ser att det i de flesta sitter det män och pratar. Gissar på att de eventuellt var busshållplatser på den tiden då de små bussarna körde här.

Överallt på vår färd ligger det ris på tork.

När vi kommer upp till  Jatiluwih som fått UNESCOs världsarvsstatus får vi betala vägtull. Enligt vår chaufför så är tanken att avgiften ska gå till vägunderhåll men han är tveksam till vart pengarna går.

Nere i dalen där det var torrt såg risfälten ut ungefär som så här.

Lite längre upp där vi kunde börja ana bergen bakom det tunna molntäcket skiftade de färg till lite mer grönt men med inslag av gult.

Ju högre vi upp vi kom desto grönare blev fälten.

Här uppe i bergen där risfälten är vidsträckta skiftar de i många sköna färger.

Även här torkas det ris.

Verkar vara färdigtorkat nu.

Trots att det odlas så mycket ris här på Bali så räcker inte den inhemska odlingen till utan de måste importera.

Här kan du gå ner och ta en promenad bland risfälten, ser att många som stannar här väljer att göra det men man får se upp för det är halt i leran och några får en ofrivillig kana ner. Vi har redan promenerat bland fina risfält och det börjar kurra i magen så vi åker istället iväg för att äta lunch.

En liten vandring.

De kallade det för att vi skulle göra en vandring och jag blev lite orolig eftersom min fot inte var i så vandringsdugligt skick, men oron var obefogad. Det var mer en promenad vi gjorde.

Ut i skogen tåga alla nu
far går först och tummeliten sist...

...inte helt riktigt för Tummeliten som här är Ben han ville gå först och visa vägen och kolla in om det fanns några faror i vår väg.

Vi tågar genom böljande risfält.

Vitt ris...

..och svart ris.

Vi får sällskap av fyra danskar, som när de hör att vi är från Sverige, har lite svårt att förstå varför vi i vårt sällskap pratar engelska med varandra. När de får höra att det andra paret i vår bil är från Australien så blir det mer förståeligt.

Vi får en lektion i hur bevattningssystemet i risfälten fungerar. Det är så snillrikt anordnat så att det kommer till och med folk från Thailand för att lära sig.

Vår värd och guide på promenaden har som uppgift att rensa och hålla kanalerna rena från skräp. Det blir mycket skräp som kommer med vattnet uppifrån bergen. I går hittade han till och med en stor fisk i just den här kanalen. Middagen var räddad.

 Vi får en fin promenad och det var kul att få gå genom dessa risfält.

Det är inte bara ris som odlas på fälten här, vi passerar också en plätt men ståtliga tagetes. De odlas för att användas i de religiösa ceremonierna.

Bananerna börjar mogna.

Mera ris.

Vår lilla promenad går mot sitt slut.

Vår bil står där och väntar och nu är et dags att styra kosan upp mot bergen.

Cu Chi tunnlarna i Vietnam.

Ett besök vid Cu Chi tunnlarna är ett måste om man är i Ho Chi Minh City. På vägen dit åker man förbi böljande risfält och ser att skörden är i full gång.

Vår lolkale guide Maj tyckte att vi skulle få se hur riset ser ut, innan det kommer i paketet i butiken, så hon sprang ut och plockade en bukett.

Stora odlingar med gummiträd virvlade förbi vårt bussfönster.

Tunnlarna började byggas 1948, då Viet Minh (befrielserörelsen) använde dessa i kampen mot fransmännen. På 60-talet började tunnlarna att användas igen, denna gång av FNL-Gerillan mot amerikanarna i vietnamkriget. Det är ett stort underjordiskt område som ursprungligen sträckte sig  ända från Ho Chi Minh City till kambodjanska gränsen. Ett sinrikt system med gångar i flera våningar, stora underjordiska rum som användes som bostäder, skolor och sjukhus, luftkanaler med osynliga utgångshål och även utgångar i floden. I ett av informationsrummen kan man se en genomskärning av hur systemet såg ut.

Där fick vi se en informationsfilm tunnelsystemet och krigen.

Så här enkla redskap använde vietnameserna för att gräva tunnlarna.Tunnlarna var cirka 60 gånger 40 cm men i öppningen kunde de vara bredare för att locka in amerikanarna. Behövs inte så mycket fantasi för att förstå vad som hände när de lite mer storväxta amerikanarna kom längre in och tunneln inte var lika bred. Det blev ungefär som att gå in i en tratt.

 Nu finns det tunnlar som är utgrävda till turiststorlek till cirka 1 meter gånger 80 cm. Trots det så kändes de inte så rymliga, dessutom var det becksvart. Jag hade ingen blixt med mig men Ulf Unosson, som var med på vår resa, har varit vänlig att låna ut sin bild på Britta som trevar sig fram i tunneln. Tack Ulf!

Mängder av olika typer av fällor fanns också här, den ena snillrikare än den andra. Jag är glad att det var inhägnat runt den här fällan.

Jag hade inte velat falla ner på de här sylvassa spjuten.

Tänk bara att öppna en dörr och få den här farandes emot sig.

Men vad är det här, bara en massa vissna löv.

Det rör sig i löven.

Vad kan det vara?

Någon kikar lite förskrämt upp. Spanar runt om det kan finnas någon amerikan där.

Fast i dag var det bara Britta som var den enda i vårt sällskap som fick plats.

Tittar man på Magnus fot, inser man att tunnelöppningen inte var speciellt stor.

 Tunnlarna möjliggjorde för Vietnameserna att göra räder mot de amerikanska trupperna på alla tänkbara och otänkbara ställen, också direkt i amerikanarnas s.k. "säkrade zoner".  Som här mitt i amerikanarnas skyttegrav.

Den här gamla amerikanska M41 stridsvagnen har kört på en landmina.

Till slut, när amerikanarna inte lyckats ta in Cu Chi området, bomades det med mycket tungt artelleri. Längst bak står det clusterbomber.

Trots det så klarade sig tunnlarna bra och därför kan vi besöka dem i dag.