Bokstavsresan P-Q-R

Det här inlägget hade kunnat heta det samma som Hasse Alfredsons bok "Varför är det så ont om Q". Det tog lång tid innan jag hittade ett endaste Q och hitta något djur på Q som jag själv hade fotograferat var verkligen svårt. Så i dag begav jag mig till Skansen och fick ett Q-djur.

P som i pingvin.

Q som i Quail?

På Skansen hittade jag mitt Q-djur, mörkt var det där de höll till och oftast gömde de sig bland bladen och i mörkret men trägen vinner och till slut var det en som kilade fram och visade sig där det var lite mindre mörkt Så här är en quail som är engelska för vaktel.

R som i ren.

A B C - D E F - G H I - J K L - M N O - S T U - V W - X Y Z - Å Ä Ö

Fortuna Bay

Nästa landstigning  var vid Fortuna Bay.

Vi hade haft en till på en vik där albatrosser häckade och deras duniga ungar satt i bona och väntade på att föräldrarna skulle återkomma. Där var brant och jag kunde inte ta mig iland där, trassel med min fot redan då, men min make var snäll och både filmade och fotade så att även jag fick se. 

På håll ser vi Fortunaglaciären.

Tittar man noga så ser man att även här häckar det ganska många pingviner.  Det är det som ser ut som mörka smutsfläckar som är pingvinkollonier.

Vi rundar Klippan på den övre bilden och kommer till viken där vi ska göra en landstigning.

Det är lite historisk mark vi kliver iland på, det var här som Shackleton, Crean och Worsley  kom kanandes nerför glaciären efter att ha klarat av sin seglats från Elefantön och vandringen över den här ön från  Kung Haakons vik på den södra sidan för att sedan ta sig till Strömness valfångstation.

Här kan man tro att jag har blandat ihop bilderna en del, varför lägga in bilder på norska renar då det handlar om Antarktis.

De går där och betar och verkar inte alls förstå att de är på fel plats, det är ju förstås inte deras fel att de är här. Det var norska valfångare som 1911 tog hit 10 stycken renar. Eftersom de inte har någon naturlig fiende har de förökat sig så att 2012 fanns här 3.500 renar. Egentligen ska de inte vara här på Sydgeorgien, därför beslutades det att de skulle slaktas och det var samer från Jokkmokk som kom hit ner för att utföra det uppdraget.

Skulle kunna vara en björn på jakt efter ren...

...men det var bara en pälsälen som bevakade sitt revir.

Pingvinerna verkade inte bli störda eller bry sig om renarna.

Här ligger jag och solar. En elefantsälhona.

En unghane plaskar runt i vattnet och är väldig intresserad av henne men vågar sig inte fram för den stora hanen som härskar över haremet ligger i strandkanten.

Har det kommit fotografer till vår strand, då är det bäst att ställa sig i kö.

Norska renar och en norsk fotograf på samma strand, men han väljer att ha pingviner framför linsen.

En elefantsäl som charmade in sig hos mig, ingen man går fram och klappar precis men vem faller inte för de där vackra ögonen.

De här personerna hade hittat till första parkett och fick se en elefantsäl födas.

En ensam gentoopingvin som förirrat sig till kungspingvinerna.

Mätt och belåten. Av den runda magen att döma så har den här pingvinen, som just kommit upp ur havet, haft en lyckad fisketur.

Stick!!! Kom inte närmare.

He he, jag skojade bara, inte kunde den där lilla fågeln skrämma mig.

Vintern börjar släppa sitt grepp.

Professorn ligger där ute och väntar på oss, kvällen börjar bli kall och efter en mycket händelserik dag med fantastiska möten ska det bli skönt att komma ombord igen och njuta av en god middag.

Å så lite fjädervård.

Julstämning

Jag åkte till Tallinn och hittade julstämning.

Tomten hade anlänt och han hade även renarna med sig. De hade tydligen jobbat hårt på färden så nu fick de vila i en liten hage.

Medans tomten och tomtemor körde runt barnen i sitt tåg.

Överkalix.

Överkalix var det och dit for vi också. Där hittade vi en skylt som det stod Brännaberget på och på berg brukar det vara utsikt så den skylten följde vi. Där uppe blev jag nästan tillbakaförflyttad till 50-talet och min barndoms Folkets Park. Minns väl inte helt klart men nog tror jag det såg ut ungefär så här då.  Biljettluckor och t.o.m de där snurrgrindarna som man skulle ut genom, fast här var spärren trasig så man kunde gå åt båda hållen i dem.

Den park som jag kommer ihåg, där var dansbanan utomhus, här hade de lyxat till det lite och dansade tydligen inomhus.

I dag såg det ganska ödsligt ut.

Det var fint ordnat för man kunde gå upp på taket till dansbanan...

...och titta på utsikten. Däruppifrån hade man en vidsträckt utsikt över omgivningen. man ser nästan ända bort till Polcirkeln. Här har jag lagt ihop fyra bilder så att man kan se hur storslaget det är.

Är man i Norrbotten så skulle det kännas lite tomt om man inte fick se några renar. Träffade på några vägrenar. Den första vi såg hade ett snyggt halsband och var ganska blasé vad gällde bilister och turister. Jag var tvungen att vissla lite för att den skulle avbryta ätandet för ett litet ögonblick.

Inte alla renar var lika orädda, en vaja med sin lilla renkalv hastade iväg.

Kalven var inte lika snabb som mamman.

Det här är kanske pappan.

Norgefarargården och en kungsörn.

I byn Klimpfjäll, högt uppe på liden med utsikt över Kultsjön, finns det ett hus som kallas för Norgefarargården. Gårdens namn har att göra med att det var här som handelsfororna samlades för gemensam färd över fjällryggen via Remdalen till norska Mosjön vid atlantkusten. Likaså var det här som forlagen upplöstes efter återkomsten från Norge.

Här kan man numera ta en liten paus och festa på kaffe och våfflor och även kika in i ett litet hembygdsmuseum. Utsikten inne i storstugan är inte så dålig.

Numera finns det enklare sätt att ta sig till Norge än att vandra över fjället. En variant är att köra Stekenjokksvägen eller Vildmarksvägen som den också kallas.

Vägen byggdes på 1960-talet eftersom det fanns en gruva här då, den lades ner 1989 och nu är det nästan svårt att se att det funnits stora betongbyggnader där uppe på fjället.

Nu när jag var här fick man inte lämna vägen eftersom det hade härjat boplundrare i området, så tyvärr gick det inte att vandra ute på fjället.

De som hade serveringar och hyrde ut boende i Kimfjäll uppskattade inte det, de hade förlorat en hel månads inkomster och visse inte hur de skulle klara sig i fortsättningen. Ytterst få turister kom då de inte fick fjällvandra eller fiska. De enda som vi såg befolka marken utanför vägen var renarna.

De såg lite skabbiga ut så här års, men får säkert tjock fin ny päls innan vintern kommer.

Även om man inte fick lämna asfalten så gick det ändå att beundra den vackra fjällnaturen och de speciella mönster som bildades när snön smälte.

Såg också att det fanns stora fåglar, den här kungsörnen kretsade runt och sökte efter något gott att äta. Kan förstå att det lockar penninghungrigt folk att plundra fågelbon eftersom en falkunge betingade ett pris på 2 miljoner kronor i Saudiarabien.

Vi for inte hela vägen över till Norge utan vände vid Leipikvattnet.

Renarna var kvar även på återvägen mot Saxnäs.

...och i Saxnäs var Kultsjön sig lik.