De stora rörliga stenarna.

De rörliga stenarna är förstås inga stora stenar som kan förflytta sig för egen maskin, men då man ser dem på håll ute på ängar och i skogen så ser de mest ut som stora stenbumlingar som ligger där...ända tills de börjar röra på sig.

Blir nästan som känslan då man står på fjället och spanar på några myskoxar och är övertygad om att det är just myskoxar man tittar på och även att de rör på sig, ända tills man plockar upp kikaren och inser att det var stenar. Fast här blir effekten tvärtom då. Speciellt då det också sticker upp ett huvud från stenen.

Jag vet inte om man kan kalla dem för söta, men jag tycker de är ganska så charmiga. Och visst kan man ana ett litet belåtet leende då den sett något extra gott att äta.

Smaskens!

De har inga tänder, men man ska ändå undvika att stoppa in fingret i munnen på dem, för de har sådan kraft i käkarna att ett finger lätt knipsas av.

Ett rejält gap har de också, inte så lätt att se eftersom de alltid hade huvudet nere i gräset då de gapade som störst.

Gytjebad är tydligen något som de verkligen njuter av.

Verkar inte bry sig så speciellt över, om någon passar på att åka snålskjuts.

Det är någon slags näshornsfågel som slagit följe med sköldpaddan.

Kohägern var nöjd med att förflytta sig för egen maskin.

Även om de här sköldpaddorna är stora och tunga och kan väga 200 kg, så kan de förflytta sig relativt snabbt. Såg en hane som upptäckte en skön dam som han gärna ville bekanta sig lite närmare med. Damen i fråga var inte intresserad av honom och drog iväg. Hanen skyndade efter men trotts att det såg ut att gå i racerfart för att vara en jättesköldpadda så var damen snabbare och han hann inte med henne. En stund senare kom han tillbaka, såg nog lite besviken ut men hade tröstat sig med lite gräs. En rejäl uppförsbacke hade han på återvägen.

Helt utmattad av "språngmarschen" och sedan backen upp, så såg han han rejält uppgiven ut.

Han orkade inte ens vara med och blåsa lite såpbubblor med kompisen.

Kiruna 2004

Satt och letade i bildarkivet efter en gammal bild och ramlade in på året 2004, vi var på besök i Kiruna. Det var januari och kvicksilvret hade sjunkit ner till under -30 grader, tur att långkalsongerna var med fast det var lite kyligt innan de kom på.

Första morgonen vaknade vi till ett soligt men svalt väder. Man behöver inte vara så morgonpigg där uppe för att vara med om soluppgången.

Efter frukost var det dags att åka ut och njuta av allt det vackra.

Så fint när det är vitt, vitt och vitt.

En del dagar var inte sikten så klar.

När dimman lättar lite går det att ana vindkraftsnurrorna.

Kryssled.

En tur ut mot Nikkaluokta.

Åter till Kiruna. 

Dubbel halo.

En sådan vacker morgon.

Vaknade ganska tidigt nästa morgon, trodde jag skulle vara stel och öm efter ridturen men det kändes bara bra och då jag tittade ut och fick se vad morgonen bjöd på så kändes det hur bra om helst. En sådan vacker morgon!

Det dagas undan för undan.

Ett kort stopp i Ørnes.

Är man morgonpigg är det ingen trängsel till frukost.

Den här morgonen serverades nygräddade våfflor.

Gott om plats.

Ganska trevligt att äta frukost och se hur det norska landskapet passerar förbi där utanför fönstret.

Kan inte se mig mätt på alla dessa berg.

och fjordar.

Stopp - stanna!

Vi kommer åkandes på en liten avsides väg i Hälsingland när jag plötsligt håller på och skrämma slag på min man då jag ropar att han måste stanna. Det jag fått syn på som jag tycker är så vackert, är en liten bit av vår svenska natur, så vackert att jag vill ha en bild som minne.

Först ett gult solmoget sädesfält sedan en brun åker där bonden kör omkring med sin traktor (häst skulle ha varit optimalt, men han är en modern bonde) bakom det den blå sjön och där bakom blånande berg. Verkligheten var förstås mycket vackrare än vad det blev på bild men förstora gärna.

Visst är Sverige fantastiskt.

Minnen, Polar bear!!!

Det här är den femte dagen på vår resa mot Nordpolen, eller rättare sagt den femte natten. Jag vaknade vid fyratiden. Midnattssolen är med oss så det är lika ljust som om det vore mitt på dagen. Jag klär på mig och går ut, kanske kan man få syn på någon isbjörn ute på isen. Mycket is är det som Yamal stångar sig fram igenom och mycket riktigt där kommer en ensam vandrare ute på isen.

Eftersom jag har rest med PolarQuest uppe vid Svalbard och kommer ihåg att om man såg isbjörn så slog man larm och alla väcktes även om det så var mitt i natten. Därför skyndar jag in till personalen vid komandobryggan för att de ska kunna ropa ut att det är isbjörn på gång. "Polar bear" kommer jag instormandes och ropar. Den ryske styrmanen tittar lite förvånat på mig och följer lite motvilligt med. Han tittar ut, ser isbjörnen nickar bekräftande. Ja visst det är en isbjörn, verkar han tänka. Rycker så på axlarna och går tillbaka till sina spakar. Jag får intrycket av att han inte tycker att det är något märkvärdigt , har liksom sett det förut.

Jaha, ingen ropar i några högtalare, ingen springer runt och väcker folk och fartyget fortsätter sin färd genom isen. Jag tar några bilder till på min isbjörn. Ser ut att vara en ensam hane.

Ingen kommer utrusandes och ställer upp stora filmkameran heller.

Så eftersom isbjörnen vandrar iväg i natten och ingen mer kommer ut, så går jag tillbaka till hytten till Isidor och Isabella som sitter där och väntar på mig.

Vi går och lägger oss igen.