Freddie Mercury, giftiga spindlar och några glada barn.

Zanzibars stolthet Freddie Mercury föddes här och bodde i Stenstaden.

Han tillhör inte mina favoriter bland artister så jag nöjde mig med att bara titta på huset utvändigt och promenerade sedan vidare.

På den här promenaden kom vi till en ödetomt som var ganska igenväxt av träd och buskar. Där hade några, eller snarare många, spindlar bosatt sig. Spindlar är inte något djur som ingår bland mina favoriter, snarare tvärt om. Jag tycker att de är väldigt obehagliga. 

Lite svårt att visa i bild hur stora de var men jag överdriver inte när jag säger att de största var ungefär som min handflata. 

När jag dessutom fick höra att de här var väldigt giftiga så var jag mycket glad över att de klättrade omkring högt upp i mellan träden.

Deras bo gick inte av för hackor det heller. Det var stort.

Med glädje lämnade vi spindlarna och träffade istället på några barn som spexade framför kameran.

______________________________________________________Katter fanns det många.

Det var allt för i dag.

En promenad i Stenstaden

Dags att bekanta sig med Stone Town. Vi trotsar värmen och tar en promenad.

Staden och ön har en brokig historia. 1698 koloniserades ön av sultanatet Oman. Omkring 1830 flyttade sultanen av Oman sin huvudstad från Muskat till Zanzibar. Kryddplantager anläggs och ön blir ett centrum för handel med bland annat slavar. I slutet av 1800-talet erövras ön av Tyskland och blir en del av Tyska Östafrika. 1890 byts styret och ön blir ett brittiskt protektorat. 1963 blir Zanzibar självständigt och blir en konstitutionell monarki. Men bara ett år senare störtas Zanzibars sultan. Ön förenas med Tanganyika och unionen Tanzania bildas.

Vi vandrar iväg in bland de vindlande gränderna.

Där är det lätt att gå vilse tur att jag har Maps.me i mobilen om vi skulle villa bort oss.

Alla är så vänliga är och hälsar glatt med ett Jambo, som betyder hej. Den här lilla flickan ville också hälsa och kikade ut och ropade Jambo, när vi svarade så hörde jag hur mamman där inne bakom skynket sufflerade med "how are you".

Vi vindlar oss vidare in bland gränderna och hamnar på en gata med souvenirbutiker.

Vi kommer fram till det gamla fortet.

Det går att betala inträde och gå in och se hur det ser ut innanför murarna, men vi hade blivit förvarnade om att där inne fanns det inte mycket att se så vi nöjde oss med att titta på det från utsidan.

Vi går ner till stranden och tar igen oss en stund.

_____________________________________________________________________

Stenstaden kallas ibland för katternas stad och det var inte så konstigt för här vimlade det av katter.

Ungar, hundar och hembryggt...

Nä, det ska inte handla om äppelvin, men väl om en fikapaus på hög höjd med en annan slags bryggd.

Vi har åkt i ett område där människor har bott sedan 500-talet och många bor och verkar i det här området ännu.

Fast när vi kommer högre upp är det glesare med bosättningar men desto mer häpnadsväckande vacker och även varierande natur. Vi åker över Andernaplatån och passerar genom en rad unika ekologiska zoner.

Mitt i allt det karga och även gröna hittar vi en cementfabrik.

Efter några timmars färd är det dags för en fikapaus och få komma ut och känna lite på hur det är i den höga höjden och tunna luften.

Ännu är vi inte på vägens högsta punkt men här kan det vara dags att ladda upp med lite cocatea. Nu är effekten av dessa cocablad lite överdrivet, det var väl ungefär som att dricka en kopp tea eller kaffe men det hör liksom till att ta en varm kopp med denna brygd innan man kommer till resans högsta punkt.

Tror att alla turistbussar och bilar stannar här och som en naturlig följd så samlas det en hel del försäljare också.

En av indiankvinnorna visade mig hur hon spann garn av alpackaullen.

Damerna som satt där var charmiga och jag gillar verkligen de höga hattarna som en del har.

Vackra och färgglada ting har de att sälja också.

Här kom det också lite alpackor lunkades.

De är så söta. fast de här vill inte bli klappade.

Jag träffar även på några andra djur.

Katten som håller till här är inte ett dugg intresserad av att stå modell.

Ett fascinerande landskap är det och jag tar en extra titt innan vi åker vidare.

Köper med mig lite cocakarameller, kan vara bra att ha som färdkost. Sådana får man ta med sig hem, men cocablad och cocatea får man inte ta ut ur Peru.

Innan vi kommer till högsta platsen stöter vi på ett litet hinder, ett tåg har lite problem att ta sig fram och har fått stopp precis vid järnvägsövergången. Vi får vackert vänta tills det orkar dra vidare.

 Inga bommar eller varningssignaler finns men här finns det mänskliga vakter istället.

Tåget är långt så det tar ett tag innan det tuffar vidare...

...och även vi kan rulla vidare.

Vi njuter av naturen.

Så är vi framme vid resans högsta punkt, här känns det verkligen att luften är tunnare och man känner sig lite andfådd då man går ur bussen. Vi är på 4.910 m.ö.h.

Här har man vidsträckt utsikt mot omgivningarna och vulkanerna, fast vi har fått lite dis i luften och får nöja oss med att veta att där borta finns Misti och de andra vulkanerna.

Här finns det också en hel del att köpa och en av försäljarna har sin lilla dotter med sig, hon är först lite blyg.

Fast då hon får en liten katt av mig så släpper blygheten och hon charmar oss alla.

Sedan far vi vidare mot platsen för dagens övernattningsställe, Chivay.

Gick en sväng.

Äntligen normaltid och dessutom en solig höstdag, så jag och maken tog och gick en sväng på morgonen. Tog med mig kameran, men kände mig lite hemmablind i början på promenaden, fast när jag i Äppelviken stötte på den här skylten så vaknade kameran till liv och jag fick en ny skylt till min skyltsamling.

Undrar vem det är som går omkring i Bromma och skriver Helg lite överallt, visserligen är det helg i dag men texten står där även på vardagar och på många olika ställen.

Redan på 1910-talet började Äppelviken bebyggas av villor och vissa detaljer från den tiden finns kvar, som det här gamla staketet på Rundavägen.

Inget som man verkar vilja bevara eller vara rädd om, ser inte så säkert ut länger.

Vi slinker ner till det väldigt nya Alviks strand.

Här vid Alviks strand har det byggts massor så jag känner inte igen mig.

Här står en Havsvind, skapad av Kent Ullberg.

Fast när vi kommer ner till strandpromenaden så ser det sig ganska likt ut. Barnängens fabrik är sparad men är mer ett kontorshus nu än fabrik.

Här nere vid Mälarens strand träffar vi på "Den unge Strindberg i skärgården" av Carl Eldh, som sitter och gottar sig i solskenet.

Så här ser han ut framifrån.

Här är det fint att promenera.

Blir man riktigt hungrig på sin promenad kan man slinka in på Sjöpailjongen, fast vi är lite väl tidiga för det och har nyss ätit frukost, så vi fortsätter.

Tittar lite på speglingarna i vattnet.

Undrar hur det är att bo i det nya huset som mer ser ut som det staplats skokartonger på höjden. Det lär vara så väl isolerat att man får gå ut på balkongen för att ringa.

Vi fortsätter promenaden hemåt och konstaterar att det är Hallowe'en i morgon den 31 oktober.

Några firade det redan i går.

Livet på landet.

Har haft förmånen att leva lantliv i två veckor, kameran fick vila ganska mycket men eftersom den var med ut till landet så blev det lite bilder ändå.

Försökte fånga den stora vackra månen som visade sig en av kvällarna, blev väl inte som det såg ut men en sak gladde mig extra mycket. Jag har en hornhinnesjukdom som gör att hornhinnan förstörs men med laseroperation så har förloppet stoppats upp och nu när jag dessutom fått nya glasögon så plötsligt såg jag bara en måne och inte två eller tre. Bara det var värt en bild på den stora månen.

Jag hade lite torrt bröd och la ut det på verandaräcket för att fåglarna skulle få, visst kom det fåglar men en aning större än de jag tänkt mig och de små bitarna slukade de i ett enda nafs. Den stora brödbiten spände jag fast och tog ett bildbevis på brödätaren.

Inte bara fåglar kom på besök till lantstället, vi fick lite badgäster också.

Det badades så ända in i vassen.

Det var blött det här. Skaka, skaka.

Sedan måste man torka sig också.

Totte var ingen badkruka minsann.

Fotograf i skottlinjen.

Lillebror i skottlinjen...Träff.

Bäst att fly fältet och dra sig ut på djupt vatten.

Längtansfulla blickar, när man inte fick bada mer.

Om man är katt och träffar på en stor hund är det bäst att se riktigt farlig ut.