När ödet styr.

Skadade knät knappt två veckor innan jag skulle till Hongkong,  surt kändes det men eftersom läkaren på akuten tyckte att det inte skulle vara något hinder för resa så åkte jag ändå. Hade ju två val, antingen sitta hemma och tycka synd om mig själv, eller åka till Hongkong och vara där och tycka synd om mig själv och ändå få uppleva något. Resan och hotellet var ju redan betald.  Valet var inte så svårt, jag for. Fram kom jag också och utsikten från 26:e våningen är ganska hisnande.

Stora kameran var inte att tänka på att ta med. Har en liten spegellös Sony, men det mest användbara objektivet har gått sönder och jag har inte kommit mig för att köpa ett nytt. Plockade fram min lilla Powershot G10, som jag inte använt på tre år och tänkte att den får duga. Men var hade jag laddaren? Kört tänkte jag, men kollade ändå batterinivån i kameran och till min förvåning var den fulladdad, efter tre års vila?

Den och mobiltelefonen fick följa med, men har du gått med två kryckor och försökt fota. Det är inte så lätt. Först upp med kameran ur fickan, över med käppen i andra handen och för att fota med mobilen behövs det två händer, så då skramlar båda käpparna iväg och hamnar nere på backen. Gå omkring och fota var inte att tänka på.

Men när abstinensen blir för stor kan man ju ta en vilopaus och sätta sig ner någonstans och iaktta folk. Det är ju ändå ganska jobbigt att gå med kryckor.

Satte mig lite strategiskt vid det här breda mönstret i marken, väntade tills någon kom förbi och klickade av just när den personen var mitt på strecket. Fast jag får nog öva lite på att fota med mobil. ;)

Nu då, det kommer någon från andra hållet. Nähä, inte så lyckat det heller.

Väntar in att det ska komma någon lite längre bort då. Lyckades och lite kul färger hade hon också.

Provar en på nära håll igen. Nästan på linjen.

Som överallt, alla är upptagna av sina mobiler.

Nästan alla.

Det var första lilla promenaden med vilopauser i Hongkong. Kändes skönt att få vara med och jag tror inte att jag hann med att tycka synd om mig själv heller. Hann med att kika lite på de höga husen också, lite nyfiken på hur det ser ut i rummen i det här huset.

Kina - en liten bondby.

I närheten av Kunming var vi på besök i en liten bondby.

Husen såg ut att ha hängt med en hel del år.

Underhållet av husen var tämligen eftersatt, men sliter man för att få tillvaron att gå ihop så är det inte det som prioriteras först.

Borgmästarens hus. Har säkert varit en tjusig byggnad en gång i tiden.

Den här gamle mannen bjöd in oss till sitt hem som bestod av det här enda rummet.

Barnen i byn tyckte det var kul att bli fotograferade.

Huvudgatan. 

Mellan husen odlades det och trädgårdsredskapen var inte av det nyare snittet.

Vi kom fram till byns torg, där var det kommers på gång.

Torget var byns mötesplats för folk, förutom att det var där som det handlades med olika varor.

Den äldre generationen tog hand om barnen. Vår lokala guide Sunny berättade att det var vanligt att man sände sina barn till föräldrarna på landet, speciellt om man hade skaffat sig fler barn än det enda tillåtna. Hon hade själv vuxit upp hos sin mormor eftersom hennes föräldrar ville ha två barn.

Barnen var väldigt nyfikna på min kamera.

Den här lille killen var en av de modigare och kikade in i sökaren. Jag tog en bild och...

...visade honom den sedan. En av mina medresenärer tog en bild när jag visade honom bilden. Sedan hade jag en ständig följeslagare i byn.

Den här lilla tösen var fullkomligt skräckslagen av alla de "långnäsor" som kommit på besök i byn. Hon hade aldrig sett något så otäckt. Vår lokala guide berättade att när hon var liten så kom det några västerlänningar till hennes by. Hennes mormor hade aldrig träffat på några förut och utropade med förskräckelse i rösten "monster, monster!"

Mobiltelefon var lite ovanligare 2003, men det fanns en i den här byn. röret som mannen har är något som man rökte tobak med.

Det kan vara bra att veta hur det ser ut när man ska gå på damernas och herrarnas. Damer till höger, lätt att komma ihåg då tecknet står med benen i kors. ;)

Kväll i KLCC

När lördagskvällen kommer i Kuala Lumpur så verkar den stora samlingsplatsen vara vid Suria City Centre. Det som lockar folk dit är förstås fontänen som startar sitt ljusspel när mörkret faller.

Det är inte lika varmt som på dagen heller, så då är det skönt att sitta där och titta på skådespelet.

Det är samma ljusspel är även på vardagkvällarna men då är det ingen trängsel. Nu vimlar det av folk.

I mitten skjuter en stråle upp 50 meter.

Även KL Tower lyser upp då det är mörkt.

Jag tog en liten filmsnutt också och om du vill se den så finns den här. Det är även musik till, men det hörs inte så bra i allt folksorl. Jag tog visst två filmsnuttar, den här har lite mer färg.

Det är söndag i Hongkong.

Ja vad händer på söndagar i Hongkong?

Jo det är då som hembiträdena är lediga!

Vad är det för speciellt med att de är lediga då?

Jo, de arbetar 14–-15 timmar om dagen, sex dagar i veckan för minimilönen, 4 110 HKD. Det är ungefär lika mycket i svenska kronor. Den enda lediga dag de har är söndagen. Då samlas de ute i parker, på torg och på gångvägar. De finn så gott som överallt där det går att sitta tillsammans.

Nu när vi var i Hongkong var det helgdag även på måndagen och de hade två lediga dagar efter varandra.

De lägger ut tidningar och bygger ibland upp små kartonghus där de sitter och umgås.

Äter, umgås och har det mysigt.                                            

Många spelar spel. Här är det Bingo som spelas.              

De finns överallt, vilket inte är så konstigt för det finns över 100 000 filippinska hembiträden i Hongkong

Många skickar hem pengar för att finansiera syskon eller sina egna barns skolgång, men många samlas vid Central för att packa lådor och skeppa hem olika varor.                                                                                            

Mycket folk är det och trångt. Nästa omöjligt att ta sig fram på en del platser.

Sedan kommer det lastbilar och hämtar de stora paketen.

Den här söndagen är det dessutom någon slags aktivitet för en filippinsk politiker, Joel Villanueva.

.

______________________________________

Folk på stan.

Det är trångt, det är ett myller men bland allt detta myller finns det människor.

Människor som lever här och som bor här.

Människor som behöver mat.

I brödbutiken tar man sig en bricka och plockar ihop det man ska ha och går sedan till kassan och betalar.

Som handlar kött...

...hos den tuffe slaktaren.

Människor som städar.

Människor som bygger.

Människor som har rast.

Människor som går i skolan.

Människor som handarbetar.

Människor som röker där de inte borde.

Människor som turistar.

Och så människor som bara finns där.

_______________________________________