Road trip north III - Tännforsen.

Vi lämnade Ristafallet, tankade i Åre och fortsatte till Tännforsen.

Här var det verkligen tur att jag hade dubbar under skorna. Halt var bara förnamnet.

Men vattnet forsade och dånade och isen runt omkring var så maffig.

Vissa utsiktsplatser var helt avstängda och för att ta sig dit så var det verkligen förenat med livsfara. Men med telet på så kan man zooma in och se lite av den magnifika isen och bruset där nere.

Även den nedre utsiktsplatsen var avstängd, men bara med en skylt som sa att den var avstängd, fast skam den som ger sig. Visseligen såg vägen mer ut som en iskana men jag klamrade mig fast i staket och räcken och tryckte fast dubbarna i isen med rejäl kraft då gick det att ta sig ner och med samma metod kom jag även upp efteråt. Fast ner kommer man förstås alltid, men det gäller att inte komma nerdansades med sån fart att man hamnar i fallet.

Tur var det att jag vågade mig ner, för det var mäktigt att se det där nerifrån.

Innan vi började kravla oss upp igen från nedre utsiktsplatsen så visade sig en liten regnbåge.

Tog en sista bild innan vi lämnade Tännforsen en solig men riktigt kylig dag.

Road trip north III - Ristafallet.

På vår vinterresa så stannade vi kvar i Östersund för att därifrån bege oss till Ristafallet som ligger ganska nära Åre. Jag ville se hur det såg ut där på vintern.

Ganska så häftigt att se nu när det var snö och ganska mycket is.

Lite för mycket vatten ännu tyckte den av lokalbefolkningen som vi träffade på, men har man inte sett det så här så tycker jag inte man kan klaga ändå.

Tittar man lite närmare på isformationrena så kan man nästan tänka sig in i boken "Isslottet" av Tarjei Vesaas.

Jag har broddar på skorna så trots det isiga underlaget här tar vi en promenad för att se hur det ser ut på håll.

I Åre beklagar de sig för att det varit dåligt med snö i vinter och de befarar att en hel del företag inte ska klara vintern. Får väl hoppas på att det kommer mer snö snart och att det går bra för alla.

Vi far vidare för att söka efter fler fall.

Njupeskär och tankshinder.

Sista besöksmålet på vår resa är Fulufjällets nationalpark och vattenfallet Njupeskär. Det vattenfallet är Sveriges högsta med sina 93 meter.

Det är en lättgången led fram till fallet och en bra bit är den dessutom rullstolsanpassad. Där på en av gångbroarna kommer en liten individ som naturligtvis har företräde.

En söt liten bofink spärrar vår väg och när vi släppt fram den poserar den en liten stund för en bild.

Vädret är strålande och det är så härligt att höra bäckarnas porlande och långt där borta hörs även bruset från fallet.

Rejäla gångvägar är iordningställda.

Där borta ser vi stänket och dimman från fallet.

Vill man inte bli blöt får man stå på avstånd och fota och filma.

Redan här, en bit ifrån utsiktsplattformen. stänker det en hel del. Tur jag hade putsduk i fickan.

Längst fram på utsiktsplattformen stänker det rejält och både kamera, lins och jag själv blir ganska blöta.

Jag stannar inte i stänket så länge.

Det finns två vägar att gå till fallet,  nu väljer vi den högra leden.

Den går genom gammelskog och vackert vridna torrfuror.

Även taniga men ståtliga granar.

Torrfurorna tycker jag är så vackra.

Vid platsen som kallas för Utsikten kan vi se Nipfjället, Städjan och Fjätervålen.

Märkliga fåglar i den här skogen.

Mer torra träd.

Höghus

Önskar jag kunde förmedla doften från myren, den doftar så gott och påminner om hjortron och sommar från barndomstiden.

Strax före Särna skymtar vi något i ögonvrån. Det finns ingen skylt om sevärdhet eller att det är något historiskt där ute i skogen, men vi tycker oss se något som liknar det vi såg i Finland. Bloggade om det här. Där var det ordentligt skyltat, här var det mer en slump att man såg dem. Väl inne i skogen fanns det skyltar som berättade vad det var. Förr fanns det även en vägspärr här den togs bort på 60-talet. Jag klättar upp mot vägbanken och på en sten för att få en översiktsbild på stridsvagnshindren.

Fast jag vill ha en bild utan skylten och den stenen som passar för att komma upp och fota på är lite väl hög och spetsig för att jag ska klara av att balansera där. Bra att ha en assistent med sig då, min man är modigare och hoppar upp på den spetsiga stenen och tar en bild åt mig. Det ser prydligt ut med stenarna i rader, men då fanns det stora mängder med taggtråd mellan stenarna som hinder för fienden.

Innan dessa stenar till hinder kom på plats tänkte man gräva en vallgrav men kom fram till att det var bättre med stenhinder. I närheten av Särna finns det inga bergartsfyndigheter som var lämpliga för brytning men i Bohuslän fanns det arbetslösa stenbrytare, så då bestämdes det att man skulle använda Bohusgranit till hindren. Ungefär 1.650 st. granitblock fraktades till Särna järnvägsstation och kördes ut till skansen med lastbil. Varje block ska väga minst 3.500 kg.

Här fanns det också 8 st. kulsprutevärn alla byggdes under beredskapstiden 1940.

Alla värnen hade namn som t.ex  Cecilia, Holger, Greta, och Anders.

Mellan värnen ser man fortfarande rester av de långa förbindelsevärnen som går mellan skyttevärn och skyddsrum.

Tur att vi inte behöver sova i dessa krypin utan kan få vila i sköna sängar på hotellet i Mora. Gillade tapeten i vårt rum.

Nu åker vi hem.

Varning för troll - Trollstigen.

Vi har åkt Trollstigen många gånger, men bara en gång av dessa var det klart och fint väder så att man kunde se hela vägen och alla svängar uppe vid utsiktsplatsen. Vi har kommit från båda hållen och haft strålande väder, både på vägen uppför alla svängar och de gånger vi kommit från Geirangerhållet har vi haft solsken och klart väder och tänkt att nu har vi tur och kan ta de där bilderna från utsiktspunkten. Men när vi kommit fram till utsiktsstället så har det regnat och molnen snuddade vid fotknölarna, inte ens lönt att gå ur bilen.

Men den enda gången, då när vi tog de där fantastiska bilderna, eller trodde oss ta, den enda gången som vi hade klart väder och fri sikt ut över dalen. Då, den där gången när vi var där för många år sedan och tog så många fina bilder...trodde vi. Då hände det där som bara inte får hända, det var på den analoga tiden och vi hade satt in en ny rulle i kamera, men den rullen hade inte tagit fäste ordentligt och det fanns inte en enda bild och inte märkte vi det heller innan vi var långt borta från Trollstigen.

Den här gången var vi osäkra på om vi skulle få några bilder eftersom vi startade resan från Molde i kraftig dimma. Dimman kom och gick i storsa sjok så det såg inte gynnsamt ut. Solen kämpade för att tränga sig igenom, men oftast var det dimman som vann kampen, det var med spänning vi närmade oss Trollstigen.

Vi börjar närma oss den berömda vägen som har utnämnts till national turistväg. Det finns 18 officiella turistvägar i Norge och Trollstigen är väl en av mer kända.

De där stenarna vid vägkanten påminner om våra första resor i Norge, då de ibland var de enda som hindrade bilarna att komma för långt ut över kanten mot stupen.

Nu börjar vi se de berömda svängarna, eller svinger som de säger på norska.  

Nu är det dags att hålla utkik efter troll.

Vi stannar till en stund vid en rastplats för att ta lite bilder och läsa på alla informationstavlorna som satts upp där.  Vägen öppnades av kung Håkon VII den 31 juli 1936, efter en byggtid på åtta år

Trollstigvägen har i flera hundra år varit en viktig färdväg mellan Valldal och Åndalsnes. Först som en stig, därefter som ridväg och klövjeväg. Delar av den gamla klövjestigen är fortfarande framkomlig till fots. Kanske lite svårframkomlig så här tidigt på säsongen, det är mycket snö kvar och massor av forsande vatten.

På en del ställen forsar det rejält.

På andra är det mer som ett dimmoln.

På tal om moln så verkar det som om vi har lite tur, för molnen finns där men döljer inte bergen eller vägen.

Vi tråcklar oss vidare  uppåt.

Stigforsbron ser en aning blöt ut.

Ibland är stigningen på vägen ganska brant.

Planas ut vid svängarna.

Någon ser ut att ha kikat lite närgånget på utsikten och naggat en del av kanten.

Så är vi uppe vid Trollstigsplatån. Här har det hänt mycket sedan vårt senaste besök. Vattnet har dämts upp, serveringar och souvenirbutiker har vuxit upp. 

En rikligt tilltagen souvenirshop.

Rejäla utsiktsplatåer har det också byggts.

Men fjällen är sig lika.

Här har vi fin utsikt över dalen och alla svängarna på vägen. Lite dimma ligger kvar, men inte mer än att den tillför istället för att skymma.

Vi går bort till den nya utsiktspunkten.

Där är det ingen trängsel, för de flesta bussresenärerna är mer intresserade av fiket och souvenirerna. Utsikten är ungefär den samma som från första utsiktsplatsen, fast man ser lite längre in i dalen härifrån.

Glasväggarna runt utsiktsstället är  lite speciella.

Står man nära den så blir det lite svindelkänsla.

En till turistbuss är på väg upp, bussarna som kör här får inte vara längre än 13,1 meter.

Jag ser att bussarna stannar till på Stigforsbron så att alla kan få se hur det stänker från forsen.

Det finns en del vandringsleder som man kan följa härifrån, de verkar ordentligt iordninggjorda...

...men man kommer inte så långt så här års.

Inte ens sittbänkarna är framtöade.

Dags för oss att köra vidare mot Geiranger.

Norska älgar och en övertäckt bro.

Om man ska tro de norska varningsskyltarna för älg så ser älgen lite annorlunda ut här än i Sverige.

Fast de älgar vi såg i Norge såg mest ut som älgar gör.

Vi såg en del älgar i Norge men det var bara vid den här, som stod i det höga fjolårsgräset, som det gick att stanna för att få en bild.

För att ta sig från Brønnøysund  så var man nu hänvisad till kustvägen, på grund av att den andra vägen som ledde ut till E6 hade rasat och inte öppnar förrän i juli. Bra det, för den vägen är mycket vackrare.

Färjorna hade inte anpassat sin tidtabell till den ökade trafiken så vid Vennersund, blev det över en timmes väntan. Fiket och kiosken var inte öppet så det blev att utforska omgivningen i stället.

Färjan låg inne och de passade på att öva lite med sin livbåt.

Folk kollade sin packning.

Och jag undrade vad det här var för hundras.

Det var en ganska kort färjetur och strax var vi på väg igen och kunde beskåda vackra vattenfall. Det här fallet påminde en del om De sju systrarna, som finns i Geirangerfjorden.

Strax innan vi når målet för dagens tripp så träffar vi på den här vackra bron, Hammer bru. Inte någon modern skapelse som den vid Brønnøysund, utan en mycket äldre och en av de få kvarvarande överbyggda broar. Redan 1891 fanns det en överbyggd bro här, men den här byggdes 1927.

Bron går över Søråa men är avstängd för biltrafik, men gå över den kan man göra.

Ser att väder och vind tär en del på målningen.

På läsidan ser den fräschare ut.

Vår väg slingrar sig vidare.

Och vi kommer fram till dagens mål och kan checka in på hotellet i Trondheim.

Visserligen hänger regnet i luften men vi tar en promenad före middagen.

Hamnar nere vid hamnen och träffar på "Han som visste vägen" Leif Eriksson. Det var härifrån Trondheim, som då hette Nidaros, som han seglade iväg och upptäckte Vinland. Fast om han var först att upptäcka landet kan ju diskuteras, tror att indianerna vill lägga in ett veto där.

Vi går förbi de gamla tullkammaren...

...och vid Clarion hotell kan man börja fundera om det är något fel på ögonens autofokus. Undrar hur de fönstren ser ut inifrån?

Vi ser också att Hurtigrutens Nordnorge ligger inne, Lofoten som skulle vara här samtidigt har förirrat sig iväg till Danmark.