Lunch i Tsongdu

Efter att ha passerat resans sista höga pass slingrar sig vägen nedåt, vi kommer till Tsongdu. 

Vi stannar här för att äta lite mat. Det är lika spännande varje gång det blir dags för mat att se vad vi får. En stor bunke med pommes frites kommer in till vårt bord och jag konstaterar att i dag kan även jag äta något.

Turistshoppen är stängd.

Så jag tittar på stan istället. En pappa kommer med sitt lilla barn i en lite ovanligare modell av barnvagn.

Han ser ut att vara en stolt pappa.

Hundarna värnar man inte så mycket om och när en hund är lite för närgången mot hans barn sparkar han till hunden som gnyende traskar därifrån. Det gjorde tydligen riktigt ont för den gnäller och gnyr en lång stund efteråt.

Barnen börjar komma hem från skolan och de här två har en lite speciell skolskjuts.

Trafiken i stan är ganska livlig men de flesta som trafikerar huvudgatan har fyra ben.

De ser ganska snälla ut.

Vi fortsätter färden nedåt och landskapet börjar förändras ganska så rejält. Märks att vi nu lämnar högplatån i Tibet.

På väg mot Zhangmu.

Nu är väskorna packade igen och resan fortsätter, vi lastar in oss i bilarna och kör tillbaka ut på Friendship Highway,  redan innan solen hunnit gå upp ordentligt.

Vi ska ner till Zhangmu, som ligger på 2.400 m.ö.h, innan kvällen. Där väntar en av våra medresenärer som drabbades av höjdsjukan ochvar tvungen att åka i förväg till lägre höjd. Ska bli trevligt att träffa henne igen. 

Även i dag måste vi in och visa pass och visum på samma ställe som i går, i dag är jag lydig och fotar inget där.

Än så länge är vi kvar uppe bland bergen.

Det är lite varierande landskap vi åker igenom med blänkande sjöar...

...och samhällen där det bitvis ser ut som om tiden stannat.

Herdar som slagit upp sina tält ute på heden...

...och samhällen som verkar smälta ihop med bakgrunden.

Vi passerar Snow Leopard Guest House där vi egentligen skulle ha bott den här natten, glad är jag för att vi slapp den erfarenheten.

Utefter vår färdväg ser vi på många ställen rester efter kloster och byggnader som står kvar som minnesmärken från den tid som flytt.

Kan tänka mig att det var ståtliga byggnader en gång i tiden. Jämför man med hästarna ser de ganska stora ut.

Några av ruinerna ser ut som sandslott.

Många små samhällen kör vi igenom.

Ibland ser det helt obebyggt och öde ut men skenet bedrar tydligen för när vi stannar på en sådan plats bara för att sträcka på benen så dyker de här två flickorna upp från ingenstans. Plötsligt är de bara där. Ett par vantar blir uppskattade.

En gul mössa får också ny ägare.

Varma mössor kan vara bra att ha inför vintern. Det var glada och charmiga flickor.

Så kommer vi till sista höga passet, det som skiljer det stället från de andra passen vi varit på är att här fanns det inga försäljare.

Vädret är inte helt klart ännu, men om det hade varit det så är det fri utsikt över Nepal härifrån.

Snart ska vi äta lunch, hoppas vi får något gott i dag.

Åter till New Tingri.

Tanken var att vi skulle ha dagens övernattning på Snow Leopard Guest House i Old Tingri. Jag är glad att vi slapp att bo där, för den kraftfullaste recensionen man kunde läsa om det stället var: "Bo inte där!" Det bästa man kan säga om Snow Leopard GH är att det är billigt.Vi ska tillbaka till Qomolangma hotel i New Tingri istället.

 Men allra först ska vi till världens högst belägna kloster, Rongbukklostret. Vårt dagligt klosterbesök får vi inte missa. Det ligger på 4.950 m.ö.h och 200 meter från Base Camp.

Det är ett lite ovanligt kloster eftersom det bor både munkar och nunnor i samma kloster. Tidigare bodde här cirka 500 nunnor och munkar, numera bara 60 st. Vi samlas på gården för att gå in i själva klosterbyggnaden, jag tittar i Stefans solglasögon och ser att vi har även "Helgonet" med oss. Bilden måste förstoras för att han ska ses.

Husdjuren får inte följa med in i templet. De får vänta utanför...

...men vi går in.

Här inne får vi fotografera.

Det är ett mycket litet kloster, med lite ovanlig inredning.

Klostret ligger mycket vackert. I dag har vi en solig dag, men ändå känns det ganska kallt här, så jag gissar att på vintern kan det nog bli väldigt kyligt.

Tar en porträttbild  innan vi startar återresan mot Tingri.

Även här uppe har kulturrevolutionen gått hårt fram bland kloster och tempel, ser på många ställen ruiner efter dessa byggnader. De är oftast byggda med soltorkad lera som gör att de fort vittrar sönder när de inte underhålls.

Nu är det snart vinter och floden ligger torr men jag kan föreställa mig hur här ser ut till våren under snösmältningen.

Vägen slingrar sig lika mycket på hemvägen men nu mest uppför.

Vi kommer upp till passet där försäljarna huserar, de bor i dessa jakhårstält. De säljer fossiler och smycken, fossilerna är det osäkert om vi får ta ut ur landet.

Tar en sista blick bort mot Qomolangma (Mount Everest) och konstaterar att vi hade tur med vädret, nu hopar sig molnen över bergen.

Hoppar sedan in i bilarna igen och åker mot hotellet.

På återvägen är det de vanliga kontrollerna av våra tillstånd, vi måste in och visa pass och visum igen för att de ska se att ingen stannat kvar i området.

Det är nog inte bara jag som har lätt för att somna i kväll, men jag ser till att lägga mig med huvudet högt för att slippa vakna under natten och kippa efter andan.

Nu har jag varit där.

I dag är det nog resans höjdpunkt i flera bemärkelser. Vi ska till världens högsta berg, Qomolangma, som vi kallar för Mount Everest. Turligt nog ska vi inte bestiga det, men vi ska ända fram till platsen där alla bestigningar från tibetsidan börjar. Det är en liten bit dit så vi startar tidigt.

Det är en hel del kontroller utefter vägen.

Här ska vi in och visa upp pass och visum. Uppställning i ett led efter namnlistan från resebyrån. Det är mycket viktigt.

 Just när jag tar den här bilden hör jag någon ropa att fotografering är förbjuden. Sådan tur att jag inte visste det innan.

Sedan kan vi lugnt åka vidare till nästa kontroll. Vägen slingrar sig fram i oändliga kurvor. Det som mest ser ut som ett pärlhalsband, det är staket och vägräcken i slinga efter slinga.

Vägen är inte den jämnaste utan det hoppar och skumpar i bilen, lite förvånad att det går att få någon bild överhuvudtaget under bilfärden. Oftast liknar vägen mest en tvättbräda.

Vi kommer fram till ett pass på 5.150 m.ö.h där vi stannar för lite fotografering.

Till vänster i den här bilden är Mount Everst 8.884 m.ö.h och strax bakom syns Lohtse som är ganska högt även det. Det är 8.516 m.ö.h.

Från passet slingrar vi oss ner i nästa dal.

Slinga efter slinga med en fantastisk utsikt hela tiden. Tyckte först att staketet, som kom med i nederkant på bilden, var ivägen. Vid närmare eftertanke är jag ganska glad över att det finns där.

På alla ställen var det inte lika mycket skydd ner mot dalen.

Kan förstå att livet för de som bor i den här dalen har förändrats något sedan vägen byggdes.

Vi gör ett nytt fotostopp nere vid den lilla byn.

Här nere ser vägen mer ut som en grusgång.

Några barn kommer springandes från byn för att se vad vi är för några. Jag har tagit med mig lite av det stickade och de får vantar och sockor.

En liten tös kommer också kutandes, storebror skyndar henne till mötes och hjälper till med de långa byxbenen. Sockorna han fick har han med sig.

Klart att lilltjejen också får sig ett par vantar, någon ger henne dessutom ett par kex.

Vi fortsätter och kommer inte så långt innan det är dags för nästa kontroll.

Jag passar på att ta lite bilder på hur de torkar jakspillning.

Jakspillningen används till bränsle. När jag tagit den här bilden så hör jag samma välkända ord: "Man får inte fotografera här".

Vi skyndar vidare på vår färd och efter fem timmar är vi äntligen framme vid base camp.

Här lämnar vi bilarna för att åka buss den allra sista biten.

Om bilresan var hoppig så var det inget mot vad bussfärden är.  Jag är imponerad över busschaufförens toapappershållare.

Så är vi äntligen här, nu är det bara en liten kulle på 30 meter som ska bestigas. Sedan den här skylten sattes upp är berget ommätt och numera borde det stå 8.884 m.ö.h. (Ska tydligen vara 8.850möh, se Björns kommentar här inunder.)

Kullen ser ganska så obetydlig ut, men vi är högt upp och jag måste nog säga att det är de jobbigaste 30 metrar som jag någonsin gått upp för. Klarade nog bara 10 steg i taget innan jag var tvungen att stanna och pusta.

Kämpar mig upp de sista metrarna och anar vilken utsikt det är bakom alla bönevimplar.

Jag rundar röset med alla bönevimplar och håller nästan på att blåsa ner igen. Där uppe står min man och är hur pigg som helst, han pekar och visar  på alla motiv som han tycker att jag ska fota. Om jag inte var så trött hade han nog fått kameran i huvudet istället för någon bild. Svårt att förklara tröttheten men jag är väldigt glad över att vi inte ska fortsätta upp mot toppen på berget.

Sätter mig en stund och pustar under alla bönevimplar innan jag klarar av att hämta mig så pass mycket att det kan bli några bilder. Nog var det värt klättringen. Den här bilden är tagen med 70 mm.

Nedanför vår kulle kan vi se många rester efter alla expeditioner som varit här för bestigningar. Många har lagt ut stenarna i mönster. Måste nog förstoras för att det ska synas ordentligt.

En sista grupp håller på att riva sina tält. Det blåser så kraftigt att den här fågeln inte kom någon vart, den seglade länge på samma plats

Resan ner till bilarna blir inte mindre skumpig, för jag gör misstaget att sätta mig längst bak i bussen, och där hoppar det så mycket att det är väldigt svårt att sitta kvar på sätet. Är tämligen förvånad att jag lyckades få någon som helst bild på de här fridlysta hjortdjuren. Jag har jämfört min bild med Wikipedia och det ser ut att vara chiru. Längst bak syns en liten liten grusgång, det är vår väg som bussen kör på.

Ner kom vi, och även här håller de på att packa ihop inför vintern.

Alla trevliga hotell av jakhår är kvar.

Himalaya hotel har ställt ut sängen på vädring.

För oss är det dags för lunch och i dag är det picknick som gäller. Lite missvisande med bilden, det var inga grönsaker och ingen hamburgare i lådan.

Härligt att sitta ute i solen och äta, maten smakade dessutom bra. Både ägget och kycklingen slank ner, sedan orkade jag inte så mycket mer. Den konstiga korven och lite annat blev över.

Stärkta av maten blev det sedan lite jakfotografering.

Även lite dri.

De vaktas av några herdar, som tacksamt tar emot vår överblivna mat.

Resten av dagen kommer i nästa blogg, vi får inte missa vårt dagliga klosterbesök.

Nu har jag sett Qomolangma.

Vi lämnar Sakya och åker till Lhatse för att äta lunch på Western food Lha Tse kitchen.

Göran vill ha en öl till maten och pekar ut en burk som ser lämplig ut, han blev något överraskad över innehållet. Det visade sig vara vin i den burken. Inte det godaste vinet han testat.

Vi slår oss ner och hoppas på lite annorlunda mat än vad vi fått tidigare.

Men det är ingen större skillnad på den här maten, fast tomatsoppan vi fick att börja med var fullt ätbar. Annars så lyser fortfarande matlusten med sin frånvaro för mig.

Hittar en Supe rmarket på andra sidan vägen, jag slinker in där och bunkrar upp med lite kex. Klarar bara av att äta mat som inte doftar något och kex är doftfria och goda. Supermarket här är inte som hemma, de är lite mer spartanska och skulle nog klassas som lanthandel om de låg i Sverige.

Här står jag och kan inte så mycket annat, tycks den här kon säga. Den stod bunden utanför restaurangen, fanns inte mycket att äta där bara lite vissna löv.

Vi stannar ofta utefter vår färdväg, ibland för att se på naturen och utsikten, men nästan lika ofta för alla dessa kontroller. Ibland ska chauffören ut och visa sina papper och tillstånd och ibland är det vår kinesiske guide som behöver visa alla sina tillstånd om att vi får vara här. På några ställen måste vi ut och visa våra pass.

Vägen vi färdas på kallas för Friendship Highway. 

När vi är nere i dalarna så ser bergen riktigt höga ut, trots att vi fortfarande är på väldigt hög höjd.

Överallt utefter vägen går det djur och betar, de har alltid en herde/herdinna med sig. Den här herdinnan står och spinner garn samtidigt som hon vaktar fåren.

Ibland ser vi djuren som ett pärlband upp i de grå bergen.

Jakarna verkar inte vara rädda för att bli blöta om fötterna. Tåliga djur som lever på den här höjden.

Nu ska vi upp på det högsta passet på resan, Langbalapasset. Vägen börjar klättra uppför igen, får känslan av att vara ända uppe i himlen. 

Jag skulle inte vilja byta med cyklisterna. Känns som det är för lite luft trots att jag åker bil.

Även vägen verkar kippa efter andan här uppe. Det är inte jag som missat med skärpan utan det är vägen som ångar.

Cyklisterna har kämpat sig upp.

Självklart måste de förevigas vid höjdskylten. Där bekräftas det att vi är på 5.248 m.ö.h, men någon med egen höjdmätare har skrivit dit att vi är på 5.648 m.ö.h. Jag vet inte vilket som är det rätta, men jag vet att vi är högt uppe. Det känns.

På den här höjden är damer och herrar jämställda, alla kan gå till det här huset. Tecknet som ser ut att stå med benen i kors, det är damernas.

Det är svårt att hålla vägen i bra skick på hög höjd, den blir sämre...

...och sämre...

...och sämre.

Nere i dalen igen ser bergen väldigt imponerande ut.

En liten hint om vart vägen bär.

Plösligt pekar vår chaufför framåt och säger Qomolangma, det är det tibetanska namnet på Mount Everest. Första blicken över världens högsta berg.

Jag plockar fram telet och tittar lite närmare på de vackra bergen. Höga och så imponerande.

Våra chaufförer är inte lika imponerade av bergen, de har sett dem förut. De tar sig en rökpaus och tankar lite Red Bull.

Vi ska inte till Qomolangma nu utan till New Tingri som ligger på 4 350 m.ö.h.

Här plöjs det på gammalt vis.

Framme vid New Tingri och hotellet får vi välja mellan ett rum med varmvatten och utan värme eller ett rum utan varmvatten och med värme. De som får ett rum med med värme får en liten fjärrkontroll. Den är inte till TV;n utan till luftvärmepumpen, men till en sådan behövs ström och det är det ont om här. Så egentligen spelade det ingen roll vad vi valde. Varma kläder har vi och behöver inte frysa ändå.