Nathorstglaciären.

Nathorstglaciären ligger längst in i Van Keulenfjorden och är en ovanlig glaciär. Den är 35 km lång och är så ovanlig att den växer. Dessutom är den uppkallad efter en svensk, polarforskaren Alfred Gabriel Nathorst.

Det sägs att den "surger". det är ett cykliskt fenomen och inträffar med 30-500 års mellanrum.

Då det händer kan glaciären komma upp till en hastighet av 1000 gånger fortare än normalt och den spricker fullständigt upp då. Det märks, för det ser ut som om någon jätte varit här och lekt och krossat glaciären och även stuvat om den rejält.

På grund av permafrosten rör sig glaciärerna långsammare här än på fastlandet. Den långsamma rörelsen gör att glaciären inte klarar av att frakta allt snööverskott i glaciärens övre del, fort nog nedåt. Långsamt blir därför glaciärens längdprofil allt brantare, den bygger upp sig och blir brantare och brantare och kommer så till en kritisk punkt då glaciären lossnar och börjar glida fort nedöver, alltså den surger. På Svalbard kan en cykel ta upp til 500 år.

Det har alltså inget med den globala uppvärmningen att göra.

Den här glaciären har flyttat sig 15 km ut i havet. Såg lite kul ut på sjökortet.

Vi lämnar den märkliga glaciären och går mot Fleur de Lyshamna.

Bellsund och sneda huset.

Vi har upplevt ännu en gungig natt när vi rundade Wedel Jarlsbergland, kikade ut och såg att vågorna var i jämnhöjd med vårt hyttfönster och ändå så låg vår hytt en våning upp från havsytan. Men som sagt ligger man ner så känns det inte så mycket. Sov ganska gott ändå.

Nu har vi tuffat in i Bellsund, fortsätter man längre in i den fjorden så hittar man Sveagruvan där längst in. Gruvdriften där startades av AB Spetsbergens Svenska Kolfält 1917 och som mest bodde här ungefär 2000 svenskar. Men 1925 var det en svår brand här och gruvan stängdes. Senare såldes gruvan till "Stora Norske". Många är sugna på att få gå dit, men de vill inte ha oanmälda turistbesök.

Vi tar en glaciärtur istället. Ingen dålig ersättning för ett gruvbesök.

Vi är vid Recherchebreen, en 16 km lång glaciär.

En hel del fåglar har samlats här.

Det flyter omkring mängder med isflak och is som lossnat från glaciären.

Den här vackra fågeln simmade omkring i det kalla vattnet, jag fick namnet på den men har tyvärr gömt det. Är det någon här som vet så tar jag tacksamt emot upplysningen på vad det är för art. (har fått tips om att den heter teist på norska, men vet inte vad det är på svenska)

En del is är turkosblå...

...annan is alldeles svart.

Andra isbitar är glasklara.

Vi kajkar runt ett tag här och bara insuper atmosfären.

Luften är sval och känns nästan riktigt krispigt ren.

Glaciären sliter med sig en hel del från marken och vissa bitar ser lite sandiga ut.

Finns nog troll i de där bergen. Ser ut som ett här i alla fall.

Fina formationer flyter omkring oss.

Som skulpturer.

Vi drar oss lite närmare glaciären.

Ser ut som en motorväg där  uppe.

Det kan se ut som om vi är farligt nära men vi håller säkerhetsavstånd även om glaciären skulle börja kalva.

Människan ser ganska liten ut mot glaciärkanten.

Efter en fin tur bland isflak och fåglar lämnar vi glaciären.

Vi tar en tur över till fjordens andra sida och det "Sneda huset".

Det huset hade byggts som hotell, men framgången för den turistverksamheten var inte så lyckad.

Vi måste hjälpa till att stötta upp det så att det står några år till.

Ute i fjorden ligger ett ryskt fiskefartyg.

Här har det också varit gruvbrytning en gång i tiden, nere vid stranden ligger det rester från gruvbrytning.

Isbjörnsvakten är på plats.

Livet var tufft här uppe för dessa pionjärer, inte alla som kom hem igen.

Ibland blir allt svartvitt.

Under natten har vi nu rundat Spetsbergens södra udde, Sørkapp. Det var tur att vi gick där på natten och kunde sova bort tiden med den värsta sjögången. När vi vaknar har vi gungat i 18 timmar och det gungar  fortfarande, så pass mycket så att frukosten får flyttas fram flera gånger. Det är liksom lite oreda i köket och även på flera andra ställen.

Om någon på de efterföljande turerna med Quest undrar varför det är en mycket stor fläck på mattan uppe loungen så är det bara kaffemaskinen som flög loss från sin ställning och allt kaffe rann ut på golvet. 

Det är inte det bästa vädret efter frukost heller, dimma och regn och det mesta ser ut som svartvita fotografier där ute.Svårt att tro att det här är ett färgfoto.

Vi ankrar i Hornsund och de som inte är rädda för att bli blöta tänker gå ut på en zodiaktur.

Jag nöjer mig med att gå ut på däck och få lite bilder av landskapet.

Det här berget heter Luciakammen.

Vi fortsätter vidare till Samarinvågen och det dimmiga vädret håller i sig.

Många små isflak från Samaringlaciären flyter omkring här.

Den här glaciären uppe på berget, ser nästan ut som om någon tippat ut en hink med vit färg.

Lite glaciärbilder.

Några tappra som inte tyckte att det räckte med blötan på förmiddagen drar iväg på en liten vandring.

Efter middagen förbereder vi oss på en till gungig natt och vi gör vårt bästa med att förankra våra prylar eller lägga dem på golvet redan innan det börjar gunga. Vi ska nu vidare mot Bellsund.

Förstorar man så stämmer färgerna bättre, men det vet du nog redan. ;)

Valrossar på Kap Lee.

Vi lämnar benkyrkogården och hyddorna och går över kullen till nästa strand. Där liggen ett gäng valrossar. Kan förstå att de inte vill vara på den andra stranden med alla rester från deras förfäder.

En bjässe är på väg upp ur vattnet.

Han visar oss att valrossen faktiskt kan gå på alla fyra, till skillnad mot vad sälen kan.

Han stånkar och frustar på sin väg upp ur vattnet. Det är tydligen ganska jobbigt att förflytta den stora kroppen.

-PRFFHUU!!! Jobbigt det här!

-Kan ni flytta er lite, jag behöver en plats i mitten.

-Försök bara, här är det fullt.

-Ja men, jag är ju frusen nu efter badet. Ni kan väl maka på er lite.

Ja ja, jag tar väl ytterplatsen då.

-Håhå jaja! Det kliar så!

-Hör ni grabbar, det är någon här!

-Va, var då?

-Är det fiender, dags att dra till havs?

-Nä, det är bara lite turister, sov vidare ni.

- Jaha, va bra!

Vi svalbardsturister upptäcker att dimman börjar dra in och tätnar mer och mer. Drar oss tillbaka mot gummibåtarna och lämnar de sovande valrossarna. Den här platsen ser ändå mer makaber ut nu när dimman börjar omsluta ön.

I tät dimma går det inte att upptäcka isbjörnarna innan det är för sent, så vi hoppar i våra gummibåtar och tar oss tillbaka till fartyget. Tur att det finns GPS, för nu är det som att segla i mjölk.

Kap Lee

Det är kul att få utforska östra sidan av Svalbard och den här eftermiddagen tänkte vi utforska Kap Lee på Edgeøya.

Stranden här ser lite makaber ut, för här har det varit ett tillhåll för valrossjägare på 1600 och 1700-talet. Stranden är översållad av skelettdelar.

Isbjörnsvakten är på plats, fast den här vakten verkar ladda kameran i ställe t för geväret. :)

Varför kranierna är samlade så här vet man inte, men gissar på att det varit någon religiös ceremoni som hållits där.

Olle har hittat en smiley.

Det är kotor från valrossen som ser ut som om de ler. Finns lite olika varianter.

Den här liknar en liten björn.

Det känns lite makabert med alla dessa benrester här.

Här på ön övervintrade fyra holländska isbjörnsforskare 1968-69. Då minskade antalet isbjörnar, och det var en stor undersökning som skulle dokumentera statusen för isbjörnen.

Den här fina kojan är av senare datum och är hitforslad i sektioner från Tromsö. Bäst att kolla om det finns några isbjörnar bakom husen.

En av våra guider berättar att vid ett besök här så kollade de runt efter isbjörn och tyckte att det verkade fritt fram, då kikar en isbjörn ut från baksidan av den här hyddan. Det är där man nu ser lagningen med masonitskivor.

Vi får gå in i och titta.

Ett brännmärke på en stolpe.

Blommorna har gjort sitt för i år.

Vi vandrar vidare...