Urquhart Castle.

Urquhart Castle, som ligger på en udde i sjön Loch Ness, var ett av Skottlands största slott. Det byggdes i början av 1200-talet. Före dess fanns här en medeltida fästning

Slottet spelade en viktig roll i skotska självständighetskriget på 1300-talet.

På landsidan fanns det förr en vallgrav och vindbrygga.

Vi går upp i Grant Tower.

Kan nästan föreställa mig hur någon jungfru sitter här i fönstersmygen i tornet och spanar ut över Loch Ness och hoppas på att något spännande ska hända. Kanske inte att något odjur ska dyka upp, men bara något som är mer spännande än broderiet hon håller på med nu.

Högst uppe i det fem våningars höga tornet hade man bra koll på omgivningen och vad som hände ute på slottsgården. 

Slottsområdet är stort och det finns gott om upplysande skyltar så att man kan få inblick i hur här var då slottet var befolkat och innan det övergavs på 1600-talet. Det förstördes delvis 1692 för att förhindra att det användes av Jakobitiska styrkor.

När det är dags för oss att återvända till bilen och vår färd tillbaka till Aberdeen ser jag någon som verkligen vill utrycka sin glädje över att vara här, eller om det bara är lycka av att ha hittat en grässlänt.

Loch Ness

Dags att fortsätta på utflykten i Skottland. Vi har mer eller mindre nått målet för dagens utfärd, men nu var vi hungriga och ett pubbesök satt inte i vägen. Vi lämnade av vårt ressällskap som ville åka båt.

Och begav oss till den lilla byn Drumnadrochit och den mysiga puben Fiddler’s Highland. Här kan man även övernatta om man vill.

Var man sugen på en whisky till lunch så hade man kommit rätt.

Nu var det inte whisky vi var ute efter men fick en rejäl och mycket god lunch.

Sedan kunde vi fortsätta färden mot dagens mål.

Fast jag fastnade en stund på parkeringen, Att de har mycket får i Skottland visste jag och det är klart att det inte bara är ullen som de föds upp för, men det känns inte lika kul att se hur de transporteras på sin sista färd.

Jag och fåren hade en liten pratstund, fast det här är kanske baggar. Vet inte om tamfårhonor kan ha horn, fast baggar är ju också får.

Sedan kunde vi fara vidare. Karl var beredd.

Som de flesta har förstått så var målet för vår resa Loch Ness och vid ruinen efter  slottet Urquhart skulle vi plocka upp båtresenärerna. Vår guide Karl visste var bästa utsikten över det gamla slottet Urquhart var så vi fick några fotostopp på vägen. Det första var där vi kunde se slottet på håll även en bra plats att spana efter sjöodjuret Nessie.

Men det är tveksamt om det där odjuret verkligen finns.

Vill man fördjupa sig i Nessies historia så finns det en artikel om det här.

Sjön Loch Ness är vacker och välbesökt, också tack vare historierna om Nessie.

Fast med det här slottet ute på udden så undrar jag om det hade behövts något odjur, slottet är intressant bara det. 

Vi vandrar ner, förbi Trebuchet en enorm stenkastare, för att ta oss en närmare titt på det som en gång var ett av Skottlands största slott.

Det kommer mer om slottet.

Hällingåsfallet.

Efter att ha varit uppe på fjället, styrde vi kosan åt andra hållet räknat från Gäddede. Vi åker utefter en sjö och i sjön ligger det en lite, liten ö..                                      

...och ute på ön en liten, liten stuga. Tror inte det bor någon där, men undrar lite vem som byggt huset och om någon bott där.

Vägen bli smalare och blir till en grusväg, vi kommer ifatt en vägmaskin som håller på att sladda vägen. Som tur är kommer det också en avtagsväg där det finns plats för den att släppa förbi oss, för vägen är inte bredare än att det går att sladda hela vägbredden på en gång.       

Det vattenfall som vi är på väg till ska vara ett av de högsta i Sverige, i vår karta står det att det är det tredje i storleksordning. Vet inte hur det stämmer, det räknas ju både vilket som är högst, vilket som är bredast och mängd vatten. Vattenfallet ligger i Hällingsån och är 42 meter högt. Ån forsar genom en 800 meter lång kanjon, som är norra Europas längsta. Den djupa klyftan är troligen en sprickzon i skifferberget som vidgats under den senaste istidens avsmältning för cirka 9000 år sedan.                                       

Mellan de branta och över 50 meter höga klippväggarna står en ständig vattendimma. Det stänker en hel del, så jag får skydda och torka av linsen hela tiden.      

Vika enorma krafter det är när vattnet slungas ut över klippankanten.

Vattendimmorna kastas högt upp i luften.

På mosatta sida av klippan slår dimmorna emot bergväggen och bildar minivattenfall som porlar ner mot kanjon.

Uppströms är det lite lugnare.

En hel del snö ligger kvar på skuggsidan och där har lite timmerstockar fastnat och snurrar runt.

Här vid Hällingåfallet skapar forsdimman en speciellt gynnsam miljö för fuktkrävande lavar och mossor, det  finns här flera arter som är hotade, så därför har man dragit om stigen närmast vattenfallet för att skydda dessa växter.

Innan vi lämnar fallet så kikar solen fram en liten stund och regnbågen visar sig.

Björkarna har kommit betydligt längre här vid fallet än uppe på fjället.

Nackarpsdalen i Söderåsens nationalpark

När vi kom till Röstånga så frågade vi damen på gästis vad vi inte borde missa att se här. Hennes snabba och självklara svar var Odensjön. Det nästan lyste om henne när hon nämnde den sjön, så det var klart vi måste gå dit för att se den.

Nu visade det sig att det var inte bara själva sjön som var det fina, det var vägen dit också. Den gick i en dalsänka kantad med bokskog. Vi passade på att gå på morgonen då det var å lugnt och stilla. Lite fåglar kvittrade  och solen började sila ner mellan löven. Eftersom vi inte har bokskog här där jag bor så tycker jag att den är så speciell.

Korna var inte speciellt morgonpigga. De låg där i hagen och idisslade, lyfte knappt på huvudet för att se vem det var som kom förbi.

Hallonen var mogna.

En del träd verkade ha lite för livlig fantasi.

Stigen, som mer var som en väg, var lättgången.

Och ljuset var stundom helt förtrollande.

Så kom vi fram till Odensjön.  Nästan rund är den och jag kan föreställa mig att det blir en magisk stämning då de har konsert här. Orkester och sångare uppträder på en flotte ute i sjön.

Vi träffade på en trevlig lokalbo som berättade att sjön är 10 meter djup och bildades av ett stort isblock som blev kvar efter inlandsisen. Grusslänterna på andra sidan sjön är rester efter när glaciärerna smälte bort. Lite svårt att föreställa sig att det här i Skåne varit glaciärer. Tänk de försvann trots att det inte fanns bilar och utsläpp då.

Eftersom att solen höjde sig på himlen så förändrades ljuset och färgerna i sjön.

Även i den här sjön så blommade näckrosorna, men här var de bara vita.

Här har vi hunden Werry och hennes husse. Det var han som var sprängfylld av kunskap om området och det var han som berättade så mycket intressant. Så trevligt att han tog sig tid. Han berättade också att han gått en promenad där varje morgon i 30 års tid.

Det finns även en stig som går på åsen på andra sidan sjön, men terrängen där var lite för svårforcerad för mig.

Vi klappar om Werry, som mer än gärna ville bli omklappad, och tackar hennes husse för all information och en trevlig pratstund och går tillbaka till vårt gästis och lite frukost.

Nu börjar folk vakna och vi möter några till som är ute på morgonpromenad.

Bokskogen kan verkligen ge skugga, det är nästan så det lilla huset i skogsbrynet försvinner i mörkret.

Jag ville försöka fånga det fina ljuset som silar in genom boklöven men upptäcker att det är svårt. Det blir inte lika som ögat ser det.

Den här lilla krabaten hade jag nog inte sett om den inte skuttat precis framför mina fötter. Den var svår att upptäcka i gruset.Märkte sedan att man fick akta var man satte ner fötterna för det var många pyttesmå grodor som hoppade där i gruset.

Vi tar en runda.

Slingrande grusvägar är spännande att åka på, för det första kan man inte köra så fort där och då hinner man se vad som finns vid sidan av vägen, dessutom är det lättare att stanna om det inte går så fort.

Så vi svänger in på avtagsvägen till Fäviken bara för att se hur det ser ut där. Vill man äta middag på Fäviken får man vara ute i mycket god tid, så det blev varken lunchpaus eller middag på det stället, men så här ser det ut där.

Huså herrgård. Det var till Huså som kopparmalmen från Fröå gruva forslades och även förädlades. i Huså fanns det en hel det att titta på men det krävdes promenader för att nå dit så det fick vara den här gången. Men Huså bageriets goda bröd kan jag rekommendera.

Färden går långa stunder utefter Kallsjön strand och i dag ligger den spegelblank.

Små fall och bäckar rinner ut ur skogen och fyller på sjön.

Vi kommer fram till Baksjön där speglingarna får oss att stanna till en stund. Fjällen speglar sig i sjön.

På andra sidan vägen ligger Tallsjön som även den är lika spegelblank i dag.

Kan tänka mig att det är en härlig dag för en fisketur.

I närheten ligger  Anjans fjällstation så jag gissar att fiskarna kommer därifrån.

De ser ut att ha det skönt.

Speglingar har jag en viss förkärlek för,

Även torrfurorna är vackra i den här miljön.

En kort sväng in i Norge.

Fast den gamla skylten är betydligt finare.