Strandpromenad

Efter vår häftiga och intressanta flygtur över Nazcalinjerna så kan det vara skönt med en lugn promenad på stranden.  Fast något dopp i havet blev det inte för där verkar det lura lite faror. 

Vi har en bred härlig och solig sandstrand vid hotellet,  men de flesta verkar vilja stanna kvar vid poolområdet. 

Vi har utsikt mot öknen också. 

Men framförallt så håller det till en hel del fågel nära stranden. 

Lite längre bort flyger det färggranna varelser omkring. 

Även hel del som far omkring på vattnet. 

Det är så många segel uppe i luften att man är frestad att börja nynna på en välkänd låt av Lasse Dahlqvist. "Kors vad det vimlar av segel i da".

De som håller i seglen far fram så det riktigt fräser i havet. 

Det ser kul ut, men även lite svårt.

Det gäller att passa sig så att landningen hamnar tillbaka i havet efter en lufttur. 

Och så att man inte landar på land. Den här mannen var snubblande nära.

Flamingorna verkar vana och fortsätter lungt med sitt matletande. 

Fast måsarna verkar lite nyfikna, de vill kanske testa en sådan där bräda. Fast de här måsarna tror jag är tärnor. 

Nazcalinjerna

En av orsakerna till att vi skulle till Paracas var de omtalade Nazcalinjerna. Har hört talas om och läst om dem så länge och när jag nu var i Peru så ville jag absolut inte missa dem. Ingen vet vem eller vilka som gjort dessa linjer och figurer, men de kom till mellan 900 f.kr och 600 e.kr. så pass vet man.

Vi ska upp med ett litet flygplan som tar 12 passagerare.  Orsaken till att vi vägdes vid incheckningen var att de skulle kunna fördela vikten rätt inne i planet. 

Spända och förväntansfulla väntar vi på att vårt plan ska lyfta.Foto: Karin Bångman

Kan det där vara flygledartornet? Står vid landningsbanan, men var inte bemannat. 

Nu lyfter vi. Alla ser  ganska lugna ut nu, men så vet vi ju inte vad vi har framför oss.

Trots att flygplatsbyggnaden stod tom, var det aktiviteter på plattan.

Först en sväng ut över havet.

Där borta i viken ligger vårt hotell.

Sedan ut över öknen.

Vi flyger över öknens grafiska skönhet och bara det är en upplevelse. Färgerna, mönstren och de torra bergen.

Lastbilen där nere på Panamerican Highway ser ganska liten ut.

Vi ser hur människan försökt bemästra sanden och leva ute i öknen och hur sanden också återtar sina revir.  

Vilka mönster det blir i detta landskap.

Torra flodfåror som växer fram som rötterna från ett träd.  Inte mycket vatten här ute där årsnederbörden är 0,8 mm.

Öknen tar tillbaka.

Sedan efter en häpnadsväckande tur över en öken som var mer omväxlande än vad jag anat  så  börjar vi se en del linjer. Den här är formad som en pil, kallas för Trapezoiden.

Men det är figurerna som är mest intressanta. Ibland var de lite svåra att upptäcka. På den här bilden finns det en val förutom de breda linjerna.

Vi ser ett till flygplan, av säkerhetssjäl får det bara vara sex stycken uppe samtidigt. I dag bara två stycken. 

Linjerna är utspridda över ett stort område och här vid bergen fanns Den också en pilliknade figur.

Sedan börjar något som är svårt att beskriva.  Alla passagerarna har fönsterplats och alla vill så klart se så många figurer som möjligt och piloten verkar också vilja uppfylla den önskan.  Men jag gissar att han också vill ha lite skoj. För nu börjar det roliga för honom, när han ska vända om planet så att figurerna syns för alla svänger han så att det bara är en loop som fattas i övningarna. Känns värre än sjögång och de flesta har fullt sjå med att hållar maginnehållet på rätt ställe.  Första figuren som tydligt syns är astronauten.

Sedan dyker de upp en efter en. Så här ser apan ut från luften. Den är 180 meter lång!

Hunden.

Titta där är kolibrin.

Var? -Här!

Spindeln

Kondoren.

Piloten rätar upp planet lite och jag kan pusta ut en stund och försöka få ordning på det där som snurrar runt i magen.

Vissa av de här figurerna är över 200 meter långa och har skapats genom att sten, grus och de övre jordlagren skapats bort från marken.  Ingen vet varför och det märkliga är att figurerna bara går att se från luften. Här har vi Papegojan.

Vill nan inte flyga åker ut till detta torn, varifrån man kan se två av figurerna som är händerna och trädet.

Tittar man noga så ser man nog även en tredje figur från tornet, ödlan. 

Frågorna är många när vi snurrar runt här uppe, hur kommer det sig att man skapar konstverk som man inte själv kan se?  Ja svaren är lika många som de forskare som undersökt dem och försökt besvara frågan om varför. Det ska vara en gigantisk astronomisk kalender,  rituella pilgrimsleder, eller varför inte landningsbanan för utomjordingar. Ingen vet ju helt säkert. Peruanerna själva berättar, och är helt säkra på, att det är en hälsning till gudarna och en önskan om att de ska sända ner regn. När jag tycker att det låter bra mycket mer spännande med att det är utomjordingar som skapat dem vill de inte alls lyssna på det örat. 

Till slut ser vi några konstiga figurer som inte har några namn.

Sist och störst har vi Hägern den är så stor att den inte får plats på en bild och eftersom flygplanet cirklar runt är det nästan omöjligt att lägga ihop det till en bild av de två.

Vi vänder åter till flygplasten och alla pustar nog ut.

Vi njuter igen av det fantastiska landskapet medan magen lugnar ner sig och huvudet slutar snurra.

Vägen där nere slingrar sig fram mellan bergen som en orm.

En märklig flygplats

I dag ska vi ut på en liten flygtur, blir upphämtade vid hotellet och åker ut till flygplatsen. Eftersom det är ett litet plan vi ska åka med så tror vi att det även är en liten flygplats som vi är på väg till. Men det visar sig vara den stora internationella flygplatsen som vi kommer till.

Intet ont anande traskar vi in i byggnaden.

Tittar oss förvånat omkring då vi kommer in, var är allt folk. På stora internationella flygplatser brukar det vara ett vimmel av folk, köer till incheckningsdiskarna och ett larm och stök. Här är det tyst och tomt. Flera diskar är dessutom inplastade.                

En enda disk är öppen och bemannad, här blir vi invägda och incheckade. Vi vägs in med allt vi har med oss, väskor kameror och allt.     

Här är så tomt och öde, nästan lite kuslig och spöklik känsla när vi traskar iväg till säkerhetskontrollen.

Trots att vi bara är 12 stycken som ska med flygplanet så är säkerhetskontrollen lika noggrann som på alla andra flyg. Får senare höra att knarksmugglare kapade ett plan här för några år sedan och efter det så infördes rigorösa säkerhetskontroller. 

Vi går ut till gaten och där är det nästan lika öde, det är bara de tio övriga som ska med på vårt plan som är där och naturligtvis killen i kaféterian. Den är öppen för oss tolv.

Äntligen kan vi gå ut till vårt flygplan.

Efter vår flygtur, som jag återkommer till i nästa inlägg, så kollar jag in flygplatsen lite mer när vi kommer tillbaka och det är lika tomt och öde då.

Bagagebandet och bagagekärrorna finns på plats.

Färggranna vägar att ta sig mellan våningarna.

Vi frågar hur det kommer sig att den nya och fina flygplatsen står tom och när ska den öppna. Får till svar att det är det ingen som vet. Flygplatsen var klar för ett år sedan men sedan hände inget mer. Den används nu mest till flygfrakt av alla de frukter och grönsaker som odlas i området, men när den ska öppna är det ingen som har rnamnet aning om.

Den förfaller i alla fall inte, utan underhålls hela tiden.

Det var nästan som att vara med i en science fictionfilm på den flygplatsen. Lite spöklik känsla.

Buss från Lima till Paracas.

Från Cusco tog vi flyget till Lima, merparten av vår grupp skulle åka hem några skulle vidare till Galapagos och vi var fyra som skulle åka till Paracas för nya äventyr. I Lima var det redan julpyntat.

Direkt från flygplatsen åkte vi till busstationen för att checka in.

Där var det också julpyntat.

Väskorna checkades in, så dem behövde vi inte bekymra oss om sedan. 

Tur att vi inte hade några djur att checka in, för de fick inte åka med.

Väskorna lastades in.

Vi hade några timmar att slå ihjäl innan vår buss skulle gå. Jag bänkade mig på serveringen, var inte helt pigg ännu, och de andra drog ut på stan. Jag fick en fin blomma som tröst.

Dags för passkontroll och biljettkontroll, säkerheten var rigorös.

Vi letade reda på våra sittplatser och slog oss ner i bekväma flygplansstolar. I våra papper hette det att vi bokat lokalbuss, då hade vi sett framför oss hur vi packade in oss i en enkel buss med getter och höns. Hade visserligen varit spännande, men det här var betydligt bekvämare.  Det här var ju rena rama lyxvarianten med både filmkanal, internet och matservering. 

Fast med maten fanns det lite mer att önska, ena sträckan bestod den av en torr dubbelmacka på vitt bröd utan smör och där emellan låg det en svettig ostskiva, en söt kaka fick vi också. Drickan bestod av Coca cola eller Inca cola.

Allt serverat i en liten söt pappask.

Som tur var hade vi ätit innan.

Landskapet vi passerade fick mig att tänka på Robban Brobergs "Öken Lyrics"

"Det är öken Det va öken!"

Fast inte bara öken.

Vi passerade genom en del samhällen också.

En del hus behövde stöttas upp.

Renlighet är viktigt, men tvättvattnet kan man slänga ut på gatan.

Trodde först att de här små husen var hundkojor, tills jag såg korsen på dem och insåg att det var små altare.

Efter en tur på cirka fyra timmar var vi framme i Paracas. Det som framifrån såg ut som ett litet, litet hotell...

...visade sig vara ett mycket trevligt ställe att avsluta de sista dagarna i Peru på. Det låg vid stranden till Stilla havet och med flera pooler att svalka sig i.

Vi fick ett rum med altan.

En del hade poolen ända in till altanen.

Dagen avslutades med en magnifik solnedgång.

Cusco och en speciell sten.

Cusco ligger på cirka 3 400 meters höjd över havet så när man tar en promenad där går man inte så fort, men vi tar en liten promenad för att få se hur staden ser ut.

Det finns många legender om ursprunget till Cusco. En av dem berättar om Manco Capac och hans maka Mama Ocllo som blev nedsända från himlen på en solstråle på en ö i Titicacasjön. Solön, som ligger i den delen av sjön som numers tillhör Bolivia. Han fick en guldstav som de skulle sätta ned i marken var de än gick och där staven sjönk ned i marken och försvann skulle de bygga sin stad. De vandrande och vandrande innan de kom fram till den plats där Cusco nu ligger och där slog de dig ner.

Många i Peru och även Cusco verkar försörja sig på att visa upp sig i sina vackra och färgrika kläder och även ha ett djur med sig. Tanken är att turisterna ska fotografera dem mot betalning. Selfis med någon är också populärt.

Vi fortsätter gatan fram och kommer till Plaza Mayor.

Med katedralen Templo de la Sagrada Familia.

och även kyrkan Iglesia de la Compañía de Jesús.

Här vid torget vajar också indianernas flagga.

Skulle man mot förmodan bli sugen på peruanskt majsöl så vet vi nu att den här röda plastpåsen visar var den serveras.

Vi besöker katedralen istället.

Den är stor och pampig med massor av olika avdelningar och intressanta målningar. Där inne får man inte fota.

Men den söta hunden som håller vakt utanför får jag fota.

Därefter beger vi oss till Coricancha vilket var inkaindianernas soltempel. Soltemplet i Cusco var det mest storslagna av inkafolkets byggnader. Det var täckt av guldplattor och inne i templet fanns dessutom guldornament och statyer. I tempelträdgården stod statyer i guld och silver, föreställande såväl tama som vilda djur, till exempel lamadjur, fåglar och växter i naturlig storlek.

Det som i dag är kvar av Soltemplet är delar av grundmuren. När de spanska conquistadorerna hade intagit Cusco, revs större delen av templet  och stenen användes till spanjorernas husbyggnader. Över det gamla tempelområdet uppförde sedan spanjorerna konventet Santo Domingo. Konventet blev senare förstört i en jordbävning och då upptäckte man flera inkamurar från det gamla inkatemplet som varit okända.

Det var även fotoförbud där inne, men en bild på innergården, kantad med mängder med blommor, smög jag mig till. Personerna i mitten var en grupp som hade någon form av meditation där.

Men hur var det nu med den där speciella stenen. Jo den ska vi ta och se om vi hittar.

Vi letar oss in på smågatorna där de flesta hus är byggda på grundmurar från inkatiden.

Det vi letar efter är "Stenen med de 12 hörnen" och det är en sten i en mur, den har blivit så känd just för att den har 12 stycken hörn. Fast först så träffar vi på en Inkahövding. Kan det vara en reinkarnation av inkan Pachakutiq, han som står staty på torget.

Vi lyckas hitta stenen. Det är egentligen inget märkvärdigt med den stenen mer att den har just tolvkanter. Den ser i övrigt ut som alla andra stora släthuggna stenar i Cusco med omnejd, fast alla de andra har inte tolv hörn. Antar att någon har gått runt och räknat hörn och kommit fram till att den här är unik. Vi kontrollräknar och det stämmer, den har tolv hörn. Räkna gärna du också.

Efter den här promenaden går jag direkt tillbaka till vårt hotell och kryper till sängs med en praktförkylning som är på väg mot lunginflammation. Lätt att få på hög höjd. Får piller och sover i ett och ett halvt dygn och känner mig sedan pigg för nya äventyr.

Bra med stöttor ibland.