Historien om en melon.

Det var en gång en melon som hette  Tsama. Den växte i Namiböknen och skulle bli mat till en elefant, när den blev stor, om det inte varit för en Land Rover som kom körande på den ensliga vägen.

Här växer den.

Lite närmare.

Föraren Douw hoppade ut och plockade den. De här vilda melonerna är lite annorlunda än de som vi kan köpa i butikerna, men hjortdjur och elefanter äter dem gärna och får då i sig viktig vätska.

Två spjuvrar i framsätet av bilen har bestämt sig för att skoja lite så Douw delar på melonen och låter Adam smaka. Mmm så gott, säger Adam. Är det någon mer som vill smaka och det är det. Peter är väldigt sugen. Han ser inte glimten i ögat på Douw.

Den melonen var fruktansvärt bitter i smaken. Douws ögon glittrar av busighet under hatten.

Den melonen får gå tillbaka till naturen.

Då var vår "lunch pack" desto mer uppskattad. Så här glada  blev vi när den plockades fram.

En lång och ödslig väg låg framför oss.

Med jämna mellanrum stod det bord eller tunnor med stenar och lite hantverk på, det var öknens "snabbköp". Ta det du vill köpa och lägg pengarna i burken.

Vi fick också veta vad djuren i öknen får sin vätska ifrån, det är den här växten som heter dollarbusken. Den är så vätskerik så man kan krama vatten ur bladen.

I fjärran ser vi Namibias högsta punkt, Brandeberg. Det är världens näst högsta monolit.

Skelettkusten.

Runt vårt natthärbärge häckade massor av maskerad vävarfågel. Fina hängande bon som hanen väver för att charma sin tilltänkta. Blir hon nöjd så flyttar de in, blir hon missnöjd river hon boet och hanen får vackert börja om från början. Tuffa villkor i de familjerna.

Lite morgonputsning och morgongymnastik av den vackra maskerade vävarfågeln.

Idag ska vi åka längs skelettkusten upp till Cape Cross, en väg som liksom de flesta här är väldigt rak och försvinner iväg, med öken och sand på båda sidor. Passerar några samhällen där fiskare bor, de är helt självförsörjande på el. Dricksvattnet kommer dit i tankbilar.

Byarna ligger där, helt omgivna av sand.

Utefter kusten, återkom några små hus med jämna mellanrum. Det visade sig vara toaletter som placerats ut för fiskarnas skull. Ja, de som fiskade naturligtvis, inte de som simmade.

Skelettkusten har fått sitt namn efter alla fartygsvrak som strandat där. Här är ett av dem.  Det  är inte så gammalt, har bara legat här i ca. ett år. Det såldes egentligen som skrot  men köparen tänkte tydligen att han skulle kunna göra sig en liten affär på det. Seglade ut det till havs och lät det sedan driva in på grund där det förliste. Det fanns människor ombord som räddades, men man antar att de var där för att det skulle se realistiskt ut. Ryktet säger att det är ett försäkringsbedrägeri.

Resan fortsätter men vid en liten kameleont kan vi inte låta bli att stanna, för att fotografera. En söt lien krabat.

Flitigt fotograferad, som synes.

Den här bilden har jag fått av Hanne Laugesen. Själv är jag en av de fotograferande.

Framme vid Cape Cross möttes vi av en välbekant doft, i alla fall de som varit i Antarktis. Mängder av afrikanska pälssälar  som spred denna doft omkring sig, eller snarare stank. Lär vara ungefär 90-tusen sälar.

Det fullkommligt myllrade av dem överallt, på stenarna, på stranden och i vattnet.

Några schakaler sprang runt och försökte få sig ett skrovmål på de små pälssälsungarna.

Cape Cross är den plats där de första européerna steg iland på i Namibia. Det restes ett kors på den här platsen till minne av händelsen men det korset stals. Numera finns det två kors här det ena en kopia på det första korset.

Jordekorre, Maraboustork och Swakopmund.

En lång dag i bilarna går mot sitt slut, men fortfarande fylld med upplevelser.  På något  som ser ut som en äng men är förståss  öken, ser vi en maraboustork som går omkring och mumsar i sig något, runt den flyger en hel del glador.

En liten stenbock skuttar iväg med gaciösa språng. Hade inte trott att den var så liten.

En grupp oryx har förirrat sig utanför viltstängslet på ett annat ställe.

Strax därefter får vi syn på en liten söt jordekorre, först  försvinner den ner i sin håla men nyfiken som den är kommer den strax upp igen. Vänder sig om med förnärmad uppsyn och stirrar på oss med en min som verkar säga: "Vad vill ni ?" Boet syns som en mörk fläck till vänster om svansen. 

Den verkar sedan finna sig i att vara fotomodell och ängnar sig åt ätandet iställe. Vår guide Festus tror att hon är dräktig. Den ser ut att vara lite rund om magen.

"Få se nu, finns det något gott i den här tuvan?"

"Åh hej och hå!"

"Mumsigt det här"

Öknen har verkligen blommat upp och grönskar efter regnet, så här vackert har våra guider aldrig sett det, så även de är tvugna att stanna för att ta några bilder. Jag  tar några också och har satt ihop dem till ett panorama här.

Så kommer vi till stenbockens vändkrets. En skylt som säkert är lika fotograferad som polcirkelns skylt, gissar jag.

Regnet och allt vatten har inte bara fått öknen att blomma, kraften  spolar bort vägar och knäcker broar. Den här bron över Kvised River var så skadad så vi fick gå över och köra över bilarna utan passagerare.

Några barn gillade att det var så mycket vatten i floden, men jag kände ingen lust att delta i badandet i detta lervatten. Tror inte de blev rena.

Douw hoppade ner i flodbanken och visade att den blivit mjuk som kvicksand.

Vi andra svalkade oss med lite vatten, det gick det åt mycket av i värmen.

Ja, och så var det där med strutsar, såg några stycken....

En lång dag har sitt slut och vi är framme i Swakopmund, några modiga tar ett dopp i havet före kvällens middag på The Lighthous Pub & Restaurant.

Här hugger Adam in på sin gigantiska stek á 700 gram.

...och här ska vi sova i natt.

Sov gott!

På väg till Solitaire.

Så var det dags att packa och lämna Kulala Desert Lodge och åka vidare på vår resa.

Träffade på lite strutsar igen, den här sprang med viftande vingar, det var inte vi som skrämde iväg den utan  en annan hane som den blev jagad utav.

Tänk jag som var så orolig att inte få se fler stutsar än den där vi inte stannade, förstår nu att den oron var helt ogrundad. Vi ser dem nästan överallt..:) Den här och några till var alldeles vid stora vägen. Stängslet är ett vanligt viltstängsel för att hålla de vilda djuren borta från vägen, inte något hägn för djur.

Mycket djur och fåglar kantade vår väg, här sitter det en blek duvhök i trädet.

Lite närmare.

och så flög den.

Springbock

Tittar man på de som står i mitten ser man hur de spärrar upp bakdelen.

Vid en flodövergång hade fjärilarna samlats, de sökte efter salter och mineraler i den fuktiga jorden.

Eter en lång men intressant resa var vi framme i Solitaire och det var dags för tankningspaus både för oss och bilarna.

Väntan på fler bilar att betjäna.

Här i Solitaire får man inte missa äppelpajen, den är obligatorisk och väldigt god.

Fast det gäller att hålla rätt kurs så att man kommer fram och inte fastnar i öknen.

Eftermiddagsregn

Efter en stärkande lunch blev det lite vila. Skönt att bara ta det lite lungt, läsa lite och även lyssna på fågelsången. Fick besök på verandaräcket av den här lilla fågeln och även några andra skönsjungande fåglar.

Sedan kom regnet, inget stilla mjukt sommarregn utan ett verkligt skyfall. Det fullkomligt vräkte ner i ilskna skurar som for fram över den torra och varma marken i ångande dimmridåer. Några som hade valt att ta sin eftermiddagsvila vid poolen och skullle ta sig tillbaka till sitt hus sa att det kändes som att stå framför en brandslang. Sand och vatten blåste och forsade in genom springor och myggnät i husen. Kan säga att det blev en aning sandigt och blött inne.

Så här såg det ut i början av regnet, vatten börjar samlas nere i ravinen där vi tidigare tagit en promenad. Man ser också hur marken ångar.

Tjugo minuter senare så har ravinen blivit en rejäl flod med mängder av biflöden som fyller på.

Årsnederbörden här är ca. 80 mm och nu kom det 60 mm på bara två timmar.

Senare fick vi se hur öknen blommade upp. Grönskan och blommorna var så vacker. Även kul att få se hur snabbt landskapet kunde förändras.

Inne i matsalen såg det sig inte helt likt ut heller, aningen blött även där.

Stora mängder vatten som marken inte förmådde absorbera.

Vägarna blev till åar.

Efter regnet kom solsken igen och vi begav oss ut på en solnedgångstur.

Stannade till vid ett träd med ett enormt fågelbo med social vävarfågel.

Vi tittade på de märkliga myrringarna som ingen riktigt visste varför de uppstod, nästan som våra häxringar och där inget växte innanför cirkeln.

Körde sedan upp på ett högt berg för att njuta av solnedgången och Douws poem, önskar att jag kunde lägga in ljudet här också för det var så vackert,  men har inte listat ut hur man gör.(Är det någon som har tips på hur det går till så är jag tacksam för det) Har en bild på när han läser det i alla fall.

Sedan sänkte sig solen och färgade landskapet i nya färger och skapade ljusfenomen som såg ut som vulkanutbrott.

och även skapade romantiska solnedgångar.

Ingen solnedgång blir fulländad utan den sedvanliga G&T. Skål Brian!

Ännu en innehållsrik dag avslutades sedan med en god middag på oryx och lite sång och dans som efterrätt.