Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Tunga bördor.
Är man inte så rörlig kan man ju alltid sitta och gå igenom bilderna från Nepal. Har inte haft så mycket tid för dem så de har blivit liggandes.
Det bärs mycket i Nepal, inte bara åt turister som är på vandring. Ett säkert miljövänligt alternativ för transport av varor, men kanske inte så hälsosamt för bäraren.
En del har väldigt mycket som ska transporteras och är så mycket så bäraren knappast syns under bördan. Undrar hur han ska få på allt detta på sin cykel?
Ibland undrar man hur de får upp dessa lass på ryggen.
Det kan tydligen behövas lite hjälp emellanåt.
Ta i lite till, nu är vi nästan där.
Så där, såg du vi klarade det! Nu är det bara att ställa sig upp och gå iväg.
Hur bor man?
Hur bor man när ens hemby nästan utplånats av jordbävningen.
En del har resurser att bygga nytt, men har man inga pengar är det inte så lätt att klara av att bygga upp något nytt hus.
Jag är i den lilla byn Khokana som ligger några mil utanför Kathmandu. Den och grannbyn Bungmati drabbades hårt av jordbävningen för två år sedan. Fortfarande sliter byborna med att försöka få ordning på livet efter jordbävningen, de flesta här lever ur hand i mun. Det vill säga de har bara det lyckas jobba ihop för dagen.
Överallt där vi går fram jobbas det med byggen. Det gamla teglet tas om hand och återanvänds.
Mitt i allt det så bor det dessutom folk, för de har inget alternativ.
Vattenledningarna har blivit förstörda och vatten får man till de stora svarta tankarna som står uppställda lite överallt. Mycket av vardagslivet sköts ute på gatan, som tvätt och disk.
Några har fått hjälp från Danmark och bor i små hus.
I våra ögon liknar de kanske mest små skjul.
Men de som fått ett sådant hus är ändå glad för att slippa bo i tält. Den här kvinnan jobbade med att färga garn. Hon bjöd in mig och visade upp sitt hus och poserade gärna framför kameran också. Jag hade inget med mig att ge henne som tack, men kom på att hon kunde ju få min sjal som jag hade på mig.
Andra har byggt sig små hyddliknande hus på platsen där deras hus stod.
Många bor fortfarande i plasttält och den allra sämsta byggnaden som jag såg var nog den här riskojan. jag trodde först att det bara var en rishög som någon samlat ihop för att ha som ved, men det bodde någon i den. Lite tegel var ihopsamlat för att stötta upp plåttaket.
Ja, vad gör man då ytterväggen rasat, tydligen är själva lägenheterna ganska intakta så då bor man kvar ändå.
Ett till hus utan yttervägg till trappuppgången.
En kvinna är på väg upp till översta våningen.
Det jag fascinerades mest av i de här byarna var alla dessa glada och vänliga människor.
Jag har registrerat mig på Svenska resebloggar.
Livet går vidare.
Mitt i all förödelse så går livet vidare.
Tvätten måste tas om hand även om man bor med utsikt ut över torget med alla raserade hus och tempel.
Damerna på balkongen har utsikt ut över Trailokya Mohan Narayan templet, som förr var ett tre våningar högt tempel, nu är det bara den trappstegsformade bottenplattan kvar.
Ja hela torget har förändrat karaktär.
Även katten vill ha lite smakbitar.
Kommersen i de butiker som är kvar fortsätter som vanligt.
De flesta leveranser sker till fots eller med cykel.
Överallt slits det med återuppbyggnaden. " Let's Rebuilt Together..."
Fast lite vila kan man behöva.
Men inte alla har fått något jobb och deras hem blev helt förstörda i jordbävningen.
Livet är ganska så tungt för en del.
Förr var det många heliga män som försökte få lite inkomster på att turisterna fotograferade dem, nu såg jag bara en. Han var väldigt stolt över sitt skägg och visade hur lång fläta han fått.
Två år har det gått sedan den förödande jordbävningen, så mycket finns kvar att göra. Inte lätt att ha ork för att hålla rent på gatorna heller, finns ju ingen riktigt organiserad sophämtning.
Men som sagt, livet måste gå vidare.
Föregående inlägg om Kathmandu.