Rena rama renar.

När vi satt i björngömsle så blev det förstås lite tid över på dagarna och då var det trevligt att utforska trakten i närheten, så vi drog iväg på lite utflykter.

Bland det första vi stötte på var den här lilla renflocken som hade slagit sig ner på en gräsmatta.

De tittade lite yrvaket på oss då vi kom.

Såg ut som om de hade ett litet samtal om vad det var som var på gång.

-Har du sett, det kommer någon. Undrar vad de vill?

-Det s....r jag fullständigt i, det är väl bara några björnskådare.

-Kom vi går.

-Nej, vänta jag vill se vad de har för kamera, kanske något nytt spännande objektiv.

-Titta det är ju Canon. Vi kanske kommer med i tidningen.

-Äh, jag bryr mig inte vi får ändå inget honorar. Vi går.

- Fast ta en bild på mig, jag är ju så vacker.

I Åre växlar ljuset fort.

Jag hade gjort i ordning en GIF-animation där bilderna bläddrade fram sig själv och man skulle slippa skrolla. Men det verkar inte fungera att lägga in någon sådan nu. Har testat med olika format och storlekar men det fungerar inte.

Så här kommer bilderna under varandra istället.

Vi börjar den 4 augusti klockan 15:21, då vi kom fram till Åre. Då hade vi den här utsikten och eftermiddagsljus..

Vid femtiden hade inte ljuset ändrat sig så mycket, men en båt drog fram över sjön.

Kvällen kom och så här var ljuset kl. 20:47.

Nätterna är inte helt mörka men skymningen sänker sig när solen försvinner bakom Åreskutan.

På andra sidan om "Skutan" blir det ett vackert skådespel i färger.

Morgonen kommer och 06:12 har det blivit riktigt ljust.

Hela den dagen är vi ute på vift men 15:58 är vi tillbaka och då ser det ut så här.

Vid sextiden har det förändrats lite.

Kvällen kommer och jag har svårt att sova för jag vill bara titta ut och insupa utsikten. tjugo minuter över elva har det blivit ganska så mörkt.

En ny morgon dagas och jag kikar ut igen vid sextiden och då ser det här.

Så är vi ute på vift igen och kommer inte tillbaka förän till middagsdags och då har vår utsikt blivit så här.

Det mulnar på och dimman drar in, innan all utsikt försvinner i det vita ser vi det här.

Sedan kom regnet och allt utanför fönstret var vitt ända tills kvart i elva då det klarnade upp och var blått och fint ute.

Sedan vaknade vi till en regnig morgon, men det gjorde inte så mycket för nu skulle vi åka hem.

Fast jag tycker lite synd om den busslast pensionärer som kom hit i går kväll. De hade åkt ända från Skåne för att åka kabinbana upp till Åreskutans topp. Kabinbana gick, men där uppe kunde de nog inte se så mycket.

Hungriga var de i alla fall för det var en väldig kö och sedan trängsel till frukost.

Nu skiter vi i det här...

Nej det gör vi inte alls, det är alldeles för fint här uppe för att strunta i, men det finns andra som gör så och mitt på vägen dessutom. Vi fortsätter färden inne i de djupa skogarna och hittar märkliga minnesmärken.

Den här stenen är rest som ett minne efter bonden Nils Person och dragonen Anders Slaghök som dödades av en björn i dessa trakter 1691.

Informationsskylten upplyser oss om att det är björnrika trakter  som vi färdas i och det får vi se bevis på också. Någon har varit här ganska nyligen. Tyvärr så väntade den inte på oss.

Spåren visar att det var inte så länge sedan björnen lämnade sitt visitkort här och dit in i skogen försvann den. Syns t.o.m hur gräset vikt ner sig efter stegen in i skogen.

Vägen är lång och förhoppningen om att även få se nallen vaknar.

Men hur vi än spanar så ser vi ingen björn, men ett litet trappstegfall stannar vi vid. Det är så litet så det har inte fått någon skylt med namn, så jag vet inte om det heter något.

Där nere till höger hade det varit fint att ta sig, för där tror jag att den bästa vinkeln för att ta bilden är...men jag såg det lilla trappstegsfallet och det är inte så dumt det heller.

Den här uppresta stenen stod vid vägkanten, det finns lite röda markeringar och streck men ingen information om vad det är för sten.

Den enda bil vi träffar på här, på de små skogsvägarna är den här timmerbilen. Jag tänkte få en bild då den lastar sitt timmer men chauffören var så hänsynsfull så han väntade med att lasta tills vi hade passerat.

Sen blev det Åre igen. En god middag på Copperhill väntade på oss.

Trillevallen och lite till.

När jag hör ordet Trillevallen så kommer jag osökt att tänka på "Stig-Helmer" och Åbergs filmer. Ser trevligt ut där och det lär vara familjevänligt. Vi tog bilen med oss en bit upp i backen.

Där fick vi en fin utsikt över nejden. Hade maken fått som han ville hade vi hamnat med bil och allt högst uppe på toppen för det fanns en väg som var körbar....men inte mer än just körbar.

Blir inte så fina bilder i soldiset men ger en aning om att det är i fina trakter vi är.

Vålåforsen, här brukar det vara forsränning har jag läst, men det måste nog vara på våren för i dag såg det lite grundt ut.

Men fin liten fors är det och man kan även se vattents kraft där den har mejslat ut grytor i berget.

Vi åker vidare och inte så långt från Vålåforsen ligger Ingeborgfallet fast på jämtska heter forsen Skolimborforsen. Sägnen säger att det var en lärarinna som hette Imbor (Ingeborg) som förolyckades här. Ingen vet riktigt hur det gått till men färdvägen för att ta sig till Vålådalen gick över Vålån, på sommartid med båt och vintertid över isen och resten kan man då räkna ut själv.

Dit ner lyckades jag inte ta mig, men man ser lite av forsen även uppifrån vägen.

Tack vare en liten handsnidad skylt svängde vi in på en kort liten avtagsväg och hamnade vid Aumströmmen i sjön Aumen.

Tur det för det var en sällsam syn vi möttes av där. Vet inte om man kan kalla det landskapet för vackert men märkligt var det.

I slutänden av sjön ligger ett kraftverk och jag förmodar att det är när vårfloden kommer och man släpper på vattnet där vid fördämmningen, då blir strömmen så stor så att hela landskapet förändras.

Små slingrande vägar lockar oss och vi svänger in till något som kallas för Järvdalen.

Men vi såg ingen järv där.

Vi ska tillbaka till Åre för där har vi en övernattning kvar så vi tar en betalväg på andra sidan Aumen. Trettio kronor för att få åka där är inte så dyrt, jag har betalat betydligt mer för att komma in på något dammigt museum. Här är det kanske vägdamm men med en fantastisk natur....men mer om det i morgon.

Åreskutan

Jag har varit i Åre några gånger och tänkt åka upp med kabinbanan till skutans topp för att se hur där ser ut och varje gång som jag har kommit till skott så har molnen täckt toppen och den önskade utsikten skulle ha varit lika med noll. Så före den här resan hade jag inte varit upp på toppen.

Men nu ska det bli av. Solen skiner och vädret är ganska behagligt. Fast någon borde kanske ha informerat en vinglig kryckgångare att gondolen gungar till ganska rejält då man passerar stolparna. Var nära att jag satt mig på rumpan innan jag fick fatt på ett stag att hålla i.

Det är stolpar som den här som får korgen att gunga till, så en liten varning till andra vingliga är att hålla i sig eller klämma ner sig, bland barnen, på de få sittplatser som finns.

Många väljer att åka upp och sedan gå ner...det ska jag också göra någon gång...

Andra väljer att segla ner med hjälp av vingar. Det ska jag inte göra någon gång...

Om vi som stod på utsiktsplattformen hade sådan här utsikt så förmodar jag att de som seglade ner till Åre by hade en hissnande utsikt. Längst där borta vid det blånande berget kan man se "seglaren".

Man ser lång här uppe ända in i Norge.

Följer man den vit-röda markeringen så kommer man upp till riktiga toppen och toppstugan. Dit ska jag också gå någon gång.

Där uppe är den, toppstugan alltså.

Sedan tog vi kabinbanan ner igen.