Neptun.

Händelserna från den här resan kommer inte i kronologisk ordning men så är det inte med minnen heller, de brukar inte dyka upp i någon riktig ordning. Minnen ploppar liksom upp i en enda röra och helt osorterat.

Det här är innan vi kommit fram till målet. För innan vi får tillåtelse att komma fram till Nordpolen så måste Neptunus ge vår kapten nyckeln dit och ge sitt tillstånd till fortsatt färd. Men korruptionen är stor även inom gudavärlden. Det går inte att få den eftertraktade nyckeln utan att muta havsguden först. Vad är då det  naturligaste att en rysk kapten har med sig, om inte en flaska rysk vodka. Visserligen lite maskerad med en plastpåse. Vi får hoppas att havsguden inte tar påsen med sig ner i djupet.

Se där det lyckades, den åtråvärda nyckeln till Nordpolen är överlämnad. Yamal har fått tillstånd att fortsätta sin färd.

Nu räckte det inte med att isbrytaren fick tillstånd att fortsätta färden, alla ombord måste också ha tillstånd. Vår expeditionsledare Laurie har beväpnats sig med en tunna öl som han försöker muta Neptunus med. Hoppas han har samma framgång som kapten.

Ja! Det lyckades Laurie lyfter glädjestrålande upp isborren som han fick i utbyte mot ölen och som är bevis på att han får fortsätta leda färden mot Nordpolen.

Men det räcker inte med mutor, vi måste bevisa att vi är starka nog för att klara av de kommande strapatserna. Först ut är vår läkare Dr. Peter Kenrick som får visa om han är stark nog att ta hand om oss.

Efter att några till fått bevisa sin styrka var det dags för styrkeprov i form av dragkamp.

Klarar man alla dessa kraftprov så finns det chans att få dansa med en isbjörn.

En glädjefylld långdans blev det sedan på däck.

Det fungerade bra att vara med i dansen och hantera kameran med en hand.

Att gå ut och äta får en annan innebörd här.

Grillparty ute på däck var inte så dumt det även om det var både jacka, mössa och vantar på. Gott var det. Det är inte kaffe i muggen. Vin i plastmugg smakade faktiskt riktigt bra därtill.

Fyller man år på väg till Nordpolen, vankas det tårta och skönsång från de övriga deltagarna. Han såg glad ut ändå...

Isen berättar en historia.

På väg mot Nordpolen är det is och åter is. Ett trevligt nöje var att stå ute på däck och iaktta hur isen betedde sig. Inte bara där den bröts sönder av vår isbrytare som brutalt stångade sig fram genom istäcket, utan det var även intressant att se vilka mönster som bildades i isen alldeles av sig själv.

Vacker var det med den turkosblå färgen som bildades mellan isblock och hav.  Även dagar å det var lite mulet så lyste det vackert blått.

Fragment av Yin och Yang kan anas i mönstret. Undrar vilken av urkrafterna som dominerade här.

Tror att Zorro varit här före mig.

Visst kan det stora istäckta havet verka skrämmande men jag hade ingen aning om att det fanns skrämmande spöken här.  Det här spöket ser inte lika godmodigt ut som spöket Laban. Det har något lömskt i blicken.

Det är inte alla mönster som bildar figurer men det är ändå fint att se på den nattgamla isen som böljar sig så mjukt.

Det finns inga hundar eller andra husdjur med ombord men är det där inte en pudel som syns i isen. Ser ut som en yster valp i mina ögon.

Ser inget speciellt motiv här, men om fantasin får löpa fritt så kan det bli många historier även i den isfläcken.

Någon som blivit störd och är sur?

Ser du isbjörnen? Det här mönstret som spruckit fram som ett porträtt på en isbjörn är min favorit.  Det är inte alla som upptäcker isbjörnen innan jag visar, men fotografer brukar vara duktiga på att se den.

Den här isbjörnen är lättar att upptäcka men den är ju ingen spricka i isen heller.

Skulle kunna vara ett kartblad

Sådana här samlingar av brötar, där isen hade skruvat sig upp i riktiga berg, fanns det gott om. När jag såg dem kom jag att tänka på Andrées polarexpedition då de blivit tvungna att överge ballongen och ta sig fram släpandes på släde och båt och då ta sig över dessa berg av is.  Ser kanske inte så imponerande  ut så här på håll men de var flera meter höga.

Det kommer någon där borta.

Att stå vid relingen och se hur isen bröts sönder, se på det vidsträckta landskapet av is och åter is, var en både populär och fascinerande syssla.

Kom det dessutom en isbjörn traskandes så blev det extra spännande. Det här är samma dag som isbjörnshonan med unge kom, fast nu har det hunnit bli sen kväll. Det syns inte eftersom det är ljust hela tiden.

Den här gången  är det en stor hane som är ute och traskar. Vet inte riktigt vad han sysslar med här. Han gick fram till sprickan i isen, faller på knä och nosar ner i sprickan. Det kanske finns en doft av säl där nere.

Det kan se ut som om isbjörnen är något blasé och trött på alla isbrytare med äventyrsturister som den stöter på här ute i vildmarken. Nu är det inte så många sådana som han kan stöta på förstås, det är bara 2-3 stycken per år. Han gäspar lite förstrött, men det är bara våra dofter som den vädrar in. Med öppen mun kan den känna bättre och vi är inget annat än mat för en isbjörn.

Ser ut som om den är törstig också. Men tyvärr var det inte öppet vatten. Såg nästan ut som om den speglade sig lite i isen.

Undrar vad det var för partaj i går kväll. 

Så har den traskat ända fram till vårt fartyg, står där nere och spanar upp på all mat som hänger ut över relingen och inte kan han komma åt någon av oss. Det är en riktigt stor björn, visst är han vacker.

Besviken vänder han åter därifrån han kom, tittar lite förundrar på spåren i snön.

Tar sig en slurk vatten.

Sedan traskar även den den här nallen iväg.

Isbjörnar på isen.

Ser lite suddigt i dag eftersom jag  just kommit hem efter att fått den grå starren på öga två bortopererad. Skönt att det är över nu och sedan väntar bara efterkontrollen och skaffa lämpliga glasögon så kanske även jag kommer vara skarpögd.

Tills dess så kommer här ett minne till.

På färden mot Nordpolen så var vi några som ofta stod ute på däck och spanade, inte bara efter isbjörnar utan det var även spännande att iaktta isen och hur den betedde sig. Se hur vårt fartyg krossade isen hur lätt som helst. Oftast var det så, fast ibland var isen så tjock att Yamal var tvungen att backa och ta lite extra fart eller välja en alternativ  väg genom isen.                                                                        

Med kameran beredd står Jason Roberts ute på däck. Han är en välkänd fotograf och filmare från Svalbard. Han har många fina isbjörnsfilmer. Om någon sett den där isbjörnsungarna kommer ut ur idet på våren så är det hans film. Intressant var att få höra hur det gått till då han var ute och filmade isbjörn. Ibland blev björnarna lite väl närgångna och de var tvungna att ta till skrämskott. Han berättade att vid ett tillfälle blev han nervös att skrämselsmällaren han kastade iväg, hamnade bakom isbjörnen och skrämde den mot honom istället för iväg.

https://www.facebook.com/jason.roberts.productions

Ibland har man lite tur, för när vi står där ute och spanar och pratar kommer det plötsligt en isbjörnshona med en unge vandrandes. De är ganska långt borta men isbjörnar är nyfikna och kanske vädrar de mat, för de kommer emot oss. Nu är det inte heller mitt i natten så högtalarna larmar att det är isbjörn i sikte och fartyget stannar dessutom.

Jag förmodar att de tror att vi är en jättesäl som kan duga som mat i flera dygn, för om man kollar in på isen bakom råken så ligger det en säl där som de inte bryr sig om.

Björnarna kommer närmare och närmare och jag är verkligen glad att jag tog kameran med mig ut. Ungen är lite mer nyfiken än mamman.

Den är så nyfiken och även modig att den klättrar upp på en stor isklump som ligger alldeles bredvid fartyget. Nu är det inte bara min kamera som bränner av bild efter bild. Det smattrar och klickar från alla kameror runt omkring mig....men vad är det som händer.

Jag trycker och trycker på avtryckarknappen men inget händer, kameran vägrar att samarbeta med mig. Då ser jag, batteriet är slut. Mitt dumma nöt, jag tänkte inte på att i kylan och fukten så laddar batterierna ur sig fort. Vad göra, det blir en språngmarsch tillbaka till hytten och hämta ett fulladdat batteri och så full fart tillbaka och hoppas på att föreställningen inte är över.

Jag har tur, isbjörnarna är kvar och den lille har t.o.m lagt sig att vila en stund.

Men mamman är lite mer otålig och vill vandra iväg, hon hoppar elegant mellan isflaken.

Hon bryr sig om ungen i alla fall och vänder sig om för att se om han hänger med. Har sett isbjörnar på Svalbard som bara gått iväg uppför glaciärer och låtit ungarna följa efter bäst de kan.

Ungen skuttar efter sin mamma.

Han får liten problem då han ska ta sig fram mellan isflak och råkar men mamman är kvickt där för att hjälpa till.

De större råkarna simmar de över.

Då isbjörnen är blöt kan man se att den är släkt med brunbjörnen eftersom den är mörk under pälsen.

Eftersom isbjörnarna inte hittade något ätbart vid vårt fartyg vandrade de iväg på sin ändlösa färd.

Jag lärde mig i alla fall av mitt misstag och lämnade efter den här episoden aldrig hytten utan att ha ett fulladdat batteri i fickan. Hade Canon 5D på den tiden, när det var kallt och dessutom lite fuktig luft så laddade de batterierna  ur på nolltid. Den kamera jag har nu, Canon 1Ds M III,med den har jag aldrig haft några som helst problem med batterierna. 

Minnen, Polar bear!!!

Det här är den femte dagen på vår resa mot Nordpolen, eller rättare sagt den femte natten. Jag vaknade vid fyratiden. Midnattssolen är med oss så det är lika ljust som om det vore mitt på dagen. Jag klär på mig och går ut, kanske kan man få syn på någon isbjörn ute på isen. Mycket is är det som Yamal stångar sig fram igenom och mycket riktigt där kommer en ensam vandrare ute på isen.

Eftersom jag har rest med PolarQuest uppe vid Svalbard och kommer ihåg att om man såg isbjörn så slog man larm och alla väcktes även om det så var mitt i natten. Därför skyndar jag in till personalen vid komandobryggan för att de ska kunna ropa ut att det är isbjörn på gång. "Polar bear" kommer jag instormandes och ropar. Den ryske styrmanen tittar lite förvånat på mig och följer lite motvilligt med. Han tittar ut, ser isbjörnen nickar bekräftande. Ja visst det är en isbjörn, verkar han tänka. Rycker så på axlarna och går tillbaka till sina spakar. Jag får intrycket av att han inte tycker att det är något märkvärdigt , har liksom sett det förut.

Jaha, ingen ropar i några högtalare, ingen springer runt och väcker folk och fartyget fortsätter sin färd genom isen. Jag tar några bilder till på min isbjörn. Ser ut att vara en ensam hane.

Ingen kommer utrusandes och ställer upp stora filmkameran heller.

Så eftersom isbjörnen vandrar iväg i natten och ingen mer kommer ut, så går jag tillbaka till hytten till Isidor och Isabella som sitter där och väntar på mig.

Vi går och lägger oss igen.