Dunvegan Castle

I dag ska det bli slottsbesök, vi ska till Dunvegan Castle som ligger på Isle of Skye.

Det var omgärdat av en ringmur och den enda ingången förr i tiden var genom en grind som vetter mot havet och vi gör som förr i tiden kommer sjöväge. Slottet ligger högt uppe på en klippa med utsikt över sjön.

Herman, inte så där högt upp!

Dunvegan Castle är det äldsta kontinuerligt bebodda slottet i Skottland och har varit ett fäste för klanhövdingarna i klanen MacLeod i 800 år.

Vi går in och tittar för här finns det tre intressanta saker att beskåda. "The Fairy Flag, Dunvegan Cup and  Sir Rory Mors Horn. Om flaggan finns en lång historia om bl.a sägs det att den är en gåva från älvorna till ett litet barn i klanen MacLeod. Hans mamma skulle ha varit en sagoprinsessa. Men det finns en hel rad av andra berättelser om flaggan och den verkar ha varit med om en hel del för nu är den väldigt sliten. Dunvegan Cup är ett fyrkantigt dryckeskärl av trä som är dekorerat med silver och Sir Rory Mors horn är ett stort dryckeshorn där varje efterföljande klanhövding ska dricka ett fullt mått av horn av vin för att bevisa sin manlighet.

I mina ögon är det nog inte det vackraste slottet. Grått och murrigt, invändigt håller de på och restaurerar stora delar av slottet. Det är skador efter andra världskriget som lagades dåligt då och som nu ska få sig en rejäl ansiktslyftning.

Nere i det gamla köket träffar vi på en i den gamla tjänarstaben. Hon har nog varit upp till herrskapsfolket med mat. Kan det vara en gengångare hon ser lite suddig ut.

Här vid slottet finns det också flera vackra trädgårdar som någon lagt ner hela sin själ i.

Jag blev mer imponerad av trädgårdarna.

Vi tar en promenad genom vattenträdgården.

Tittar på vackra växter och även lite mer märkliga växter som den här skunk weed.

Daggen ligger fortfarande kvar och pärlar sig på en del växter. Här skulle inte macrot suttit ivägen men man kan ju inte ta med allt då man är på resa.

Vi fortsätter genom skogsträdgården.

Och avslutar med en runda bland tulpaner och växthus i den muromgärdade kryddträdgården.

Fast vackrast tycker jag nog att det skottska landskapet är.

Charmigast var gråsälarna som bor på holmarna i närheten.

De var ganska många.

Blir lite förvånad på mig själv, här sitter jag i en gummibåt ute i Hebriderna där gråsäl simmar runt omkring och försöker fånga flygande häger på bild. Dessa kan jag ju fota vid Råstasjön i Solna på betydligt närmare håll.

Strandskator är det mer ont om där.

Efter recap...

...lite intressanta föreläsningar...

...ska det smaka gott med en god middag.

Sedan seglar vi vidare i solnedgången.

 Vi ska besöka Canna.

  Föregående inlägg om hur det är att gå i och ur en Zodiak - Nästa inlägg om ön Canna

Hur man bordar en zodiak eller tvärtom.

Att ta sig ombord till en zodiak från fartyget är inte så svårt. Det är bara att ta sjömansgreppet och ställa båda fötterna på pontonen och kliva ner, sätta sig där man blir anvisad och så är det klart. Åtminstone i lugnt väder.

När alla är ombord är det bara att åka iväg.

Tillbaka sedan så är det samma procedur fast tvärtom...om det är lugnt väder förstås.Det var det inte när vi återvände från landstigningen i förra inlägget , den om järnåldersbyn. Vi fick oss en rejäl överraskning. Då vi skulle försöka ta oss från gummibåten till M/S Quest.

Solen sken och det var lite svårt att förstå att det kunde gunga så mycket som det nu gjorde. Vi kom som första båt tillbaka och det blev minst sagt dramatiskt. Det var nog mer tur att ingen gjorde sig allt för mycket illa. Men det var nära ögat för en del. Vi låg mer eller mindre som utslagna käglor på botten av båten och David och de på gangway fick verkligen slita hårt. Jag är mycket tacksam för att David tog ett rejält grabbatag i krysset bak på min flytväst och att killarna på gangway var så starka och stadiga då jag skulle upp dit.

När nästa båt kom så försökte vår kapten vända fatyget för att få lite lä och de klarade ombordstigningen bättre.

Sedan kom båt tre och då gungade det ganska mycket igen.

De gjorde ett tappert försök och fick ombord en person.

Trots tappra försök så fick de sedan ge upp.

De fick ta en liten sväng och komma tillbaka för nytt försök. Då gick det bättre.

Sista båten fick också kämpa en hel del.

Det gungar upp...

..och det gungar ner.

Alla kom ombord...

..och Martin, vår expeditonsledare kunde pusta ut.

Föregående inlägg om järnåldersbyn - Nästa inlägg om Dunvegan Castle

Bostadh - en järnåldersby.

Vi kliver iland på en mycket vacker sandstrand på Great Bernera island. Det ser ut som vilken annan fin sandstrand som helst och det gjorde det ända tills 1993 då det var en kraftig storm i området.

När stormen bedarrat upptäcktes det att här i sanddynerna fanns det rester av något som människor skapat. Det fanns stenhus där under sanden.

Utgrävningar gjordes och man fann rester av en bosättning från järnåldern. Man fann att här funnits minst nio stenhus. Carol visar var de fanns och hur de var byggda här vid stranden. Tyvärr så gick det inte att bevara utgrävningen eftersom sanden ganska snabbt fyllde igen den. Men hon visade att det var bara att gräva lite i sanden så hittade man små keramikskärvor, benrester och annat som visade att här bott människor.

 Vi lyssnade andäktigt.

I närheten har man byggt upp en kopia av ett hus från den tiden, den kallas för. "Jelly Bean house" efter den form huset hade. Det liknade en åtta till formen, den större delen var "vardagsrum" och den mindre var troligtvis förvaringsutrymme. Varje hus var sammanlänkat med de andra genom tunnlar.

Fynden som här gjordes gör att man antar att det fanns stora områden med skog här, lite svårt att tro när man ser hur kalt här är numera. Dörren på det här huset är gjort av valben, så som det var på den tiden.

Men vad pysslar Martin med?

Han hade upptäckt gräsulven. Förmodligen en gynnsam plats för den lilla larven, för om man tittade ner på marken så vimlade det av dem. Efter att jag försiktigt lyft upp en av dem till en lite högre plats, för att slippa ligga ner och fota, så fick jag höra att man inte bör röra dem eftersom larvens hår lätt kan lossna och då ge svår klåda eller eksem.

Efter att tittat färdigt på både hus och larv spreds vi ut över ön. En del drog sig upp på berget för att spana efter fåglar.

Jag passade på att beundra utsikten.

Det här var en så kallad "blöt landstigning" så det var överdragskläder och stövlar på. Jag har lite problem med att gå ännu och med stövlar på, var det jobbigare.

Tvillingar.

Jag drar mig ner till gummibåtarna där David sitter och passar dem så de inte ska dras ut av tidvattnet. Han får hela tiden flytta förtöjningsankaret.

Här finns också en lite märklig klocka.

Den kallas för "Time and Tide bell". Det är en klocka som ringer när tidvattnet stiger. Det finns tolv klockor på olika platser i  hela Storbritannien. Tanken är att de ringer när tidvattnet stiger och kommer in. Alla har olika inskriptioner och på den här står det:

"Without change, without pity   Breaking on the sand of the beach   The ceaseless surge   Listen to the high surge of the sea   Make my resting place be  By the sound of the surge of the sea".

 Vi återvänder till vårt fartyg och får en liten överraskning.

Föregående inlägg om Callanish Stones - Nästa inlägg om hur äventyrligt det kan vara att komma ur en Zodiak

Isle of Lewis och Callanish Stones

På vår resa har vi nu kommit till ön Lewis, vi är kvar i Yttre Hebriderna, men här är det inte så gungigt och sjösjukan har gått över. Man sover bra på åksjukepillren och då man sover märker man inte att det gungar.

Vi har äntrat gummibåtarna och är på väg iland. Målet för i dag är Callanish Stones, redan från havet  skymtar vi dem uppe på kullen där borta.

Vår guide Carol är nog den bästa man kan få här hon är arkeolog och bor dessutom på den här ön. Berätta och dela med sig av sina kunskper är hon duktig på. Det här är vår enda regniga dag på resan...och så säger de att det regnar hela tiden i Skottland.

Det vi nu ska besöka är en stensättning som påminner om Stonehenge i sydvästra England. De är från ungefär samma tidsålder mellan 2900 och 2600 f.Kr. Ingen vet exakt vad det är, det kan ha varit en begravningsplats eller så handlar det om astonomi, eller så är det något helt annat som vi inte kan gissa oss till.

Är du bra på gäliska så finns det många tillfällen att öva att läsa den här. Alla informationsskyltar är både på gäliska och engelska och gäliskan står först.

Tretton av stenarna står i en cirkel...

...och  i norr är det som en allé av stenar. I de andra väderstrecken finns det kortare stenrader.

 I mitten finns det en större sten och där finns också ett gravröse.Det som lyser gult vid stenen i bakgrunden är inget skräp utan någon har lagt dit en bukett påskliljor.

Vi vimlar runt bland stenarna och försöker känna in lite av stämningen och lyssnar på Carol som har så mycket att berätta om dessa stenar. Det finns många sägener om dessa stenar. Det sägs att det är jättar som levde på ön förr, förvandlades till stenar som straff för att de vägrade bli kristna. Det berättas också att stenarna får besök av en vålnad på midsommardagens morgon. En lysande skepnad sägs vandra genom cirkeln förebådad av en göks rop.

Vi får veta att det finns minst tolv stenformationer i området på en radie av fem km. En av dem ser vi härifrån och vi tar en rask promenad dit.

Därifrån ser vi hur stor den första som vi besökte är.

Bara några meter ifrån den här stencirkeln finns ytterligare en.

 Det har slutat regna och vi får en fin promenad tillbaka där vi kan njuta lite av landskapet.

Ser att det stundande valet, om hur det ska bli för Skottland i framtiden, är aktuellt. Här är någon som tänker rösta YES. Ja står för att Skottland ska bli självständigt, men engelsmännen som vi mötte på vår första landstigning de ville att det skulle stå för "Ja till England".

Axel och David står beredda nere vid zodiakerna för att köra oss tillbaka till fartyget.

Vi undrar lite nyfiket vad eftermiddagen har att bjuda på.

Föregående inlägg om Havssulorna. - Nästa inlägg om en järnåldersby.

Gammal sjö

Vi lättar ankar och seglar långsamt förbi Boreray, Stac an Armin och Stac Lee, här ska världens största häckningsplats för havssulor finnas och jag lär mig något nytt - jag tycker inte om "Gammal sjö".

Det blåser rejält och man får stå i motvind om man vill ha håret bakåtkammat. Det gungar dessutom ganska mycket och det börjar kännas både i magen och huvudet. Ser inte så höga vågor, men jag får veta att det är det här som kallas för gammal sjö. Det är blåst någonstans och vindvågorna fortsätter fast det slutat blåsa, tills det tar stopp av land. Kallas också för dyningar.

Vi börjar se stråk av havssulor som kommer flygandes.

De är ganska klumpiga då de ska lyfta från ytan och studsar lite på vågorna innan de kommer upp i bra flyghöjd.

Sedan seglar de stora fåglarna fint. De har en vingbredd på nästan två meter.

Flera av dem kommer med bomaterial hängandes i näbben.

Ser att det är trångbott och tätbefolkat på klipporna.

Man undrar hur de kan hålla sig kvar på de små klipputsprången och framför allt hur får de plats med äggen. Jag förstår deras egenhet med att ruva med ägget under foten.

Mer bomaterial behövs.

Vi ska in där emellan klipporna, ser lite trångt ut.

Det vimlar verkligen av havssulorna här. Men måste det gunga så......

Uppe i luften är de eleganta flygare.

Mäktiga klippor och gott om fågel är det verkligen.

Tätt, tätt bor de.

När havssulan dyker träffar de vattenyta i en fart av 100 km/h. De har luftfyllda celler för att dämpa nedslaget. Fort går det, så fort att så jag hann då inte med när den här träffade ytan.

Frammåtriktade ögon gör att har de ett så  kallat binockulärt seende, så den här fågeln kanske ser mig ganska tydligt.

Fast nu ger jag nog upp. Det gungar och det suger i magen och jag klarar inte av att stå här längre.

Jag tar min kamera och skyndar tillbaka till hytten, det var adjöss med den goda lunchen och sjösjukepillren plockas fram. Jag är en erfarenhet rikare, hade visserligen kunnat vara utan den erfarenheten. Fast jag är inte ensam. Hörde att det var ganska glesbefolkat till middagen och kvällens föreläsning fick ställas in. Herman i matsalen, han som sjunger så fint varje gång det är dags för mat, han kommer och frågar om jag vill ha något att äta.Tur att jag inte orkade kasta något hårt mot dörren då.  Mat var det sista jag ville ha. Ville bara att tillvaron skulle vara lite mindre gungig. Skönt ändå att man blir så trött av sjösjukepillren.

Vi gungade fram den natten, men nästa morgon var vi redo för nya äventyr.

Föregående inlägg om en zodiakkryssning - Nästa inlägg om Callanish Stones