20. Massor av elefanter.

Ännu har vi inte råkat på någon noshörning men desto fler elefanter. Efter båtturen fortsatte vi med "jeep" till Chobe National Park. Chobe är Botswanas första nationalpark och det är den tredje största. I den här parken, som har en yta på ungefär 11 000 km ², lika stor som hela Skåne. Här lever det ungefär 50.000 elefanter. Jag har aldrig sett så många elefanter på en och samma gång.

Fast det första som vi stöter på när vi kommer in i parken, är en ensam elefant som är ute och lufsar på vägen.

 De badande elefanterna är allra roligast att iaktta, de ser ut att ha så kul.

De plaskar av hjärtans lust.

 Det ser ut som om de yngre riktigt busar runt i vattnet och med varandra.

Även de större lockas med i den vilda leken.

Ibland är det lite svårt att se att det är elefanter som ligger där i vattnet.

Ska vi leka ubåt?

En del vadar omkring lite försiktigt i vattnet...

...och andra väljer istället en gyttjepöl  för ett bad.

Någon tar ett glädjeskutt när den ser vattnet.

 Är man riktigt liten så är det nog bäst att följa med mamma till badet.

 Oh hjälp! Det här var ju blött!

Det är nog tryggast att vara med mamma ändå.

Mamma gå inte så fort, vänta på mig!  Den här lilla knattingen är inte så stor, den minsta i dag, men den väger ungefär 120 kg då den föds.

Innan vi lämnar elefanterna så försöker några ställa upp sig till ett gruppfoto.

På väg bort från vattnet och elefanterna korsar den här hanen vår väg, han blir tydligen lite sur över att se en jeep och vänder om och kommer tillbaka och stirrar på oss och muttrar en hel del.

Då vi också stannar så härsknar han till en aning och visar med det bestämdaste att här är det han som bestämmer och att vi nog borde avlägsna oss.

Eftersom elefanterna var så många och så charmiga fick de ett eget inlägg, de övriga djuren får komma till tals i nästa.

19. Safari på Chobe River

I dag ska vi ut och åka lite, vi ska på safari i Botswana. Min förhoppning är att få se noshörning eftersom det är det djur av "Big five" som jag har kvar att kunna pricka av. Bussen tar oss ut på landsbygden och som vanligt i Afrika så är det mycket folk som är ute på vägarna och går. Inte många som har bil eller annat fortskaffningsmedel här. Folk går alltså.

I en vägkorsning är det en långtradare som haft lite för bråttom då den skulle svänga.

När vi närmar oss gränsstationen uppenbarar sig de ändlösa köerna med långtradare.

På båda sidor om gränsen är det köer där bilarna kan bli köandes i upp till en vecka.

Vid gränsstationerna får man inte fota, men ingen protesterade då jag tog den här bilden, inne i lokalen för passkontrollen.

Redan på vägen till vår safari träffar vi på vilda djur, det här vårtsvinet stod vid vägkanten.

Vi börjar med en båttur på Chobefloden.

Ganska snart träffar vi på några badande elefanter, de plaskar och ser ut att njuta av badet.

De har tydligen badat klart och traskar upp på land.

Och börjar med ett sandbad istället.

Inte så lätt när man är en stor elefant och det kliar bak i rumpan, man får ta ett träd till hjälp.

Det var inte bara elefanter som vi såg på den här båtturen. Mängder av fåglar lever här vid och i floden. På den här flodbanken samsades en mängd olika arter.

Har man dykt efter fisk måste vingarna torkas efteråt.

 En varan låg på en stam och solade.

Buffeln, som är en av de "Fem Stora" kan verkligen se fredlig ut, men lita aldrig på en buffel. De kan plötsligt bli helt skogstokiga och anfalla utan föregående varningssignal. Skulle inte var kul att komma i vägen för en sådan koloss om den är lite sur.

Fast å andra sidan, jag skulle också bli sur om jag var så omsvärmad som den här buffeln är.

I vassen vandrade en jättestor häger. Den var verkligen stor.

Den brydde sig inte alls om att den hade sällskap av en flodhäst.

Om man tittar på impalahjorten, som egentligen inte är så värst liten, och jämför den med elefanten så är det lätt att förstå att även elefanten räknas till de "Fem stora".

I vattnet bredvid båten simmade en sandsnok.

På båten fick vi då och då några fripassagerare. Riktigt söta sådana.

Bland det sista vi träffade på innan vi återvände till lodgen där vi startat vår flodtur, träfffade vi på den här riktigt stora och gamla elefanten. Vår guide och båtförare trodde att han var ungefär 65 år. Man ser att till och med betarna  har börjat vittra sönder.

Dags att fara tillbaka för lunch och sedan safari med jeep.

15. Safari med Rovos och Victora falls.

Det är inte bara mat och dryck som serveras på tåget, vi ska även få göra ett litet stopp och åka ut på en minisafari i Botswana. Kul att få stiga av tåget för ett tag och inte bara försöka fotografera i farten. Kan förståss bli en del kul och oväntade bilder i farten, som här, då jag tänkte mig att ta en bild på ett solrosfält och ett buskage kom i vägen.

Fast nu ska vi byta ut tåget mot "jeepar" och besöka en farm.

Där får vi allra först bekanta oss med gårdens skönhet. En enorm tjur.

Hans husse berättar länge och ingående om rasen.

Tjuren ser ganska så timid ut och står lugnt och låter sig beskådas, nosen påminner lite om en hundnos.

Kalvarna ser riktigt gulliga ut med sina hängande öron.

Efter den ingående beskrivningen av tjuren är det äntligen dags för safarituren. Nu hade vi inte turen att få se så värst många vilda djur men en höggravid giraff korsade i alla fall vår väg.

Förutom giraffen såg vi en hel del fåglar vid ett vattenhål och även vi hade ett eget vattenhål där vi stannade och njöt av den dalande solen.

 Det var kul med en liten utflykt men nu går vår resa vidare. Nya städer och byar åker vi förbi.

Enkla bostäder med parabolantenner på taket.

Kläderna på staketet såg lite obehagliga ut, fast jag gissar på att det är någon form av fågelskrämma.

 Livet i byarna såg ut att gå i ganska lugn takt, som här utanför baren.

Vi har tre dagar ombord på vårt tåg och morgonen den sista dagen vaknar jag tidigt av att tåget står stilla. Tittar ut och ser att det står folk runt en lägereld och på rälsen sitter en kvinna med rejäl packning. Såg senare att de väntar på ett tåg.

 Vi har nu kommit till Zimbabwe och åker genom ett naturreservat. Världens längsta järnvägsraksträcka på över 11 mil färdas vi på. Mängde av vilda djur syns utefter järnvägen fast de är för långt borta för att fotografera, jag nöjer mig med att titta på dem.

I Dete gör vi ett uppehåll och befolkningen strömmar till för att sälja souvenirer till oss.

Träffar på en lite flicka, hon får en docka av mig.

 Sista sträckan före Victoria falls kopplar vi av i baren med något läskande i glasen.

Landskapet förändras nu och flera kolkraftverk susar vi förbi.

 Även här kommer det folk springades för att se på tåget och vinka.

Temperaturen har också förändrats märkbart, om man sticker ut huvudet för att försöka få lite svalka så känns det istället som att ställa sig framför hårfönen.

Nu dröjder det inte så länge innan vi siktar de första sprejmolnen från fallen.

Inte så lätt att sammanfatta dessa tre innehållsrika dagar i några få bilder så därför blev det en hel del bilder istället, men nu är vi framme vid slutdestinationen. Vi kliver av och blir genast överösta med erbjudanden om att köpa Zimdollar.

 Det är klar att vi gjorde det, känns ganska trevligt att få känna sig riktigt rik...:)

Hottellet som vi ska bo på är ett gammalt fint hotell och kallas populärt för “The grand old lady of the Falls”. Det är byggt 1904 i Edwardiansk stil.

 Det ligger på gångavstånd till fallen och med utsikt mot Victoria Falls Bridge.

14. Rovos rail

"Sedan starten 1989 har Rovos Rail gjort sig känt som världens lyxigaste tåg. Äventyret börjar ofta på Capital Park strax norr om Pretoria, Rovos Rails privata tågstation i kolonialstil, som är scenen för de flesta avgångar och ankomster. Här kliver ni ombord på Pride of Africa med de klassiska vagnarna, ombyggda och renoverade, och upplever romantiken och atmosfären från en förgången tid. Avnjut utsökta måltider i femstjärnig lyx alltmedan det mest varierande landskapen uppenbarar sig där ni sakta ringlar fram.
Rovos Rail har de rymligaste kupéerna i världen med all lyx och komfort ni kan tänka er. Med vackra träpaneler och inredning i edvardiansk stil. Det finns kassaskåp, rumservice dygnet runt och en minibar fylld med de drycker ni önskar, allt inkluderat i priset."

Så beskriver Rovos rail sig själva och jag kan bara hålla med i den beskrivningen. Har bara lite svårt att förstå hur kockarna klarade av att laga den utsökta maten i det lilla kök som de hade  till sitt förfogande och detta samtidigt som tåget skakade fram.

Ett litet smakprov på första dagens lunch. Fyra smakrika rätter som en vegetabilisk förrätt, huvudrätten som är en Zambisk fisk ,Tilapia. Fromage Blanch som mellanrätt före en Vappuccino creme till dessert.

Samtidigt som tåget fortsätter att tuffa fram och vi kan se hur det afrikanska landskapet förändras utanför.

För att inte hungra allt för mycket före middagen drar vi oss tillbaka allra längst bak till observationsvagnen för att avnjuta en afternoon tea.

Några drar sig tillbaka till sin kupé istället.

Det finns även en trevlig sällskapsvagn längre fram i tåget men populärast är det att sitt bak i observationsvagnen. Där kan man känna både dofter från landskapet, höra fåglarnas kvitter och se allt utan ett glas framför.

Ser en lite lustig skylt vid dessa silos, undrar just varför den finns där. Jag förstår att loken inte kan känna sig trygga bakom det stället men hur har de tänkt sig att få dit loken då det inte finns någon räls dit?

Ofta så hoppar det fram folk ur buskarna för att heja och vinka till oss.

Allt är dock inte idyll, nära en kåkstad fanns den här soptippen.

Inte bara människor som dyker upp bakom tåget.

Vi passerar små byar.

Adam, vår sommelier och bartender, undrar om det ska vara något mer att dricka före middagen:

Nu är det dags att byta om till middagen, för till middag råder det "dress code".

Middagen äter vi i restaurangvangen som är smakfullt renoverad i 20-talsstil.

Middagen är även den utsökt god och alla viner som serveras är utvalda med omsorg. Min favorit av desserterna under resan, var den här. En macadamia-nut parfait med likören serverad i en liten chokladskål.

Under natten kommer vi att passera gränsen in i Botswana, då sover vi så personalen kommer att sköta alla passärenden och även fixa vårt visa in till Zimbabwe. Tågets maximala hastighet är 60 km/h men järnvägsspåret är inte alltid i sitt bästa skick och ganska ojämnt underhållet så på vissa sträckor är hastigheten så låg som 20 km/h. Trots att det är ganska så skumpigt och hoppigt emellanåt så sover åtminstone jag bra, vaknar nog bara då tåget stannar till. Kanske så att det råd om att ta en extra sängfösare av favoritdrycken inte är så dum ändå.

Resan i Afrika fortsätter, men nu utan vilda djur.

Så har vi äntligen kommit fram till gränsövergången till Zambia. Vi kommer till Kazungula, det är nästan som vårt treriksröse, fast här är det floden Zambezi som är gränsen och där strålar fyra länder samman. Botswana, Namibia, Zambia och Zimbabwe.

Vid färjelägret är det fullt med folk som väntar på nästa färja och framför allt bilar och långtradare. Känns lite konstig att vara bland så mycket folk efter att ha levt ute i djungeln så pass länge.

Färjan ser väl inte så där väldigt förtroendeingivande ut, men är tydligen stadig eftersom den bär en hel långtradare, men bara en åt gången, så köerna är enorma där vid gränsövergången.

Vi har tur som inte ska ha med bussen över floden, utan får en egen liten båt som tar oss över.

Russel håller utkik i fören.

Det börjar bli kväller nu och med den fina speglingar i floden.

Så är vi över på den Zambiska sidan av floden och där är det inte lika långa köer av långtradare, utan ändå längre köer. Det kan ta flera dagar i kö för att komma över floden. Massor av försäljare är det  också som försöker sälja sitt hantverk till oss.

Med en nervös Adam i spetsen skyndade vi iväg till passkontoret för att hinna få våra pass stämplade och visa ordnade innan de stänger. Klockan är nu 17:58 och passkontoret stänger kl. 18:00. Om vi inte hinner så får vi övernatta här.

Vi hade tur och hann in innan de stängde, mycket trevliga var de dessutom. Jag vågade inte fota där inne för att inte riskera att reta någon och inte få något visa. Nu kan vi fortsätt mot det planerade sovstället nära Livingstone. Fast först så blir vi naturligtvis stoppade i en poliskontroll. Ganska sent kommer vi fram till River Club, ett ställe byggt i bästa kolonialstil alldeles vid Zambezifloden.

Vårt rum heter dessutom Livingstone suite.

Måste säga att det var väldigt lyxigt och fint där.

Med eget vardagsrum och badavdelning en trappa ner. Får ta och fota den när det blir ljust.

Det är mörkt ute nu, så vår alldeles egna pool får vi ta och inspektera i morgon.