Simon's Town

Jag hade nog inte tänkt så mycket på varför Simon's Town heter just Simon's Town och vem denne Simon kunde vara innan Ingemar frågade om det i förra inlägget och då var jag ju bara tvungen att ta reda på orsaken till namnet. Till att börja med så är staden en flottbas och för 150 år sedan var den huvudbas för den brittiska flottan i Sydatlanten.

Nu var det inte denne Simon som lockade oss hit men jag blev lite nyfiken på honom. Jag fick veta att han föddes 1639, till havs då fadern var på väg till Mauritius. Antar att modern, en befriad slav, också var med på resan. ;). Simon van der Stel, som han hette, fick så småningom en högre tjänst inom Ostindiska kompaniet och blev placerad vid deras koloni vid Godahoppsudden. Det är den Simon som staden är uppkallad efter. Han har dessutom fått staden Stellenbosch uppkallad efter sig och han är den person som planterade alla ekar som nu växer i Stellenbosch.

Så här såg Simon's Town ut 1866.

Nu i dag så ser det lite annorlunda ut. Det ser ut som en liten idyllisk stad.

Järnvägen slutar här och vi tar en promenad utefter huvudgatan med sina charmiga hus.

Det är inte så många som bryr sig om oss för de är vana vid turister här, men någon står i alla fall och spanar in vem det är som kommer och går.

Det finns en trevlig historia om en hund här i staden. Det är den enda hunden som tagit värvning i Royal Navy. Han hette Just Nuisance och var en Grand Danios. Han hade samma förmåner som alla andra matroser och fick även en egen mössa. Han blev sju år och begravdes med fulla militära hedersbetygelser. Han låg ofta högst upp vid landgången till fartyget och eftersom han var en mycket stor hund så var det lite besvärligt och en olägenhet att ta sig förbi honom, därav namnet Nuisance . 

Han tyckte om att åka tåg också och det går en hel del historier om hans äventyr på tåget till Kapstaden. Konduktören körde av honom upprepade gånger, men Nuisance brydde sig inte så mycket om det han inväntade lugnt nästa tåg eller gick bara till nästa station. Det var på grund av dessa tågresor som hunden blev värvad av marinen för då fick han frikort till tåget. Vill man veta mer om honom så ka man besöka museet.

Vi traskar vidare för dagens mål för vår resa ligger lite i utkanten av staden.

Ser en kul cykel gjord av tomburkar.

Staden klättrar även uppför bergssidorna och här får man nog starka ben.

Rester från den brittiska tiden.

Det finns flera kyrkor i stan.

En lite ovanlig klockstapel.

Simon's Town är en mycket vacker stad men jag undrar hur de kom på idén att bygga det här anskrämliga huset bland alla vackra hus.

Då är utsikten ut mot båthamnen vackrare.

Vi stannar inte där utan skyndar vidare mot dagens mål.

Tigernästet - Vi hade i alla fall tur med vädret.

Att åka till Bhutan utan att besöka Tigernästet, eller  Taktshang Goemba som det heter, är ungefär som att åka till Paris utan att se Eiffeltornet. Det är liksom ett måste, men ett mycket trevlig måste.

Vi kommer fram till den lilla byn som ligger på 2.640 m.ö.h, där stigen upp till Tigernästet börjar.

Här kan man göra ett ganska viktigt val. Vill man gå hela vägen upp eller vill man passa på att rida. Man kan dessutom välja att rida halvvägs upp, dit där det finns ett litet café med fin utsikt mot klostret, eller rida ända upp där trapporna börjar.

Jag hade aldrig ridit förut och när vår svenska guide skrämde upp oss med att det var farligt att rida där. Hon sa hästarna inte var att lita på och att stigen upp var väldigt brant med stup på sidan, då blev jag väldigt tveksam till att rida. Den bhutanesiska guiden sa att det är ingen fara, så vem skulle jag lita på. Jag tänkte att det får bära eller brista; efter mina fotoperationer som jag inte hunnit få tillbaka min forna kondition efter så skulle jag ha små chanser att orka och hinna upp till det eftertraktade målet.  Jag bestämde mig för att inte vara feg utan jag rider åtminstone halvvägs. Dit kostade det 300 BTN vilket är ungefär 43 Skr. En blygsam summa, men skulle jag klara av att hålla mig kvar på hästen. Hästarna såg snälla ut men vi fick order om att inte fotografera på vägen upp för det kunde skrämma hästarna och då jag fick ledarhästen och den dessutom gick lös och jag dessutom hade fullt upp med att hålla mig fast så bestämde jag mig för att lyda det rådet; så från ritten har jag inga bilder.

Hur det gick? Jo, jag klarade av att hålla mig kvar på hästen. Det var lite knepigt då det var nedförslutning inte lika svårt vid uppförslutning för det kändes naturligare att luta sig fram över hästen än bakåt. Jag var stel och spänd de första metrarna speciellt då jag insåg att hästen skulle gå lös hela vägen upp. Men hästen var trygg och snäll och inte ens när den var fram till vattentrågen för att dricka var det några problem. Fast jag hade ett allvarligt samtal med honom om varför han var tvungen att gå allra längst ut mot klippkanten hela tiden. Var det bara för att visa mig hur modig han var eller för att skrämma sk...n ur oss turister. Så klart fick jag inget svar på det och hästmannen sa att det är bara att blunda, men vem vill blunda då utsikten är så magnifik som den var här, jag tittade åt sidan i stället.

Det här är inte min häst men den poserade så fint så den fick vara med ändå, strax ovanför bakdelen av sadeln så syns klostret.

Det här är min häst. Visst är han fin och ser snäll ut. Att rida var så kul så på stående fot så bestämde jag mig för att rida även till nästa anhalt.

Men först tar jag och hästarna en lite paus. Jag går bort till fiket för att få en första bild av Tigernästet. Det ligger insprängt på en klipphylla 3.120 m.ö.h med tvära stup runt omkring. Det byggdes 1692 runt en grotta
där Guru Rinpoche på 700-talet mediterade i tre år, tre månader, tre dagar och tre timmar under sin färd att sprida buddhismen i Bhutan. Enligt legenden sägs det att Guru Rinpoche ska ha flugit på ryggen av en tiger dit för att försvara Bhutan mot en mäktig demon. Där grottan är byggdes senare ett kloster för att hedra honom och det klostret är Tigernästet.

Här har jag även avslutat den andra delen av min ritt. Kul var det att rida och jag kommer säkert att göra det fler gånger nu när premiärritten är avklarad. Längre än hit kan man inte rida för de trappor som återstår klarar inte hästarna av.

Den 19 april 1998 förstördes  stora delar av klostret i en brand. När det renoverades byggdes det en kabinbana dit upp men efter renoveringen monterades den igen. Frågar man varför den inte fick vara kvar så får man svaret: ”Vägen till Taktshang Goemba är en pilgrimsvandring; det finns inga genvägar. Inte ens om man är turist.”

Här är jag på andra sidan om ravinen och höjdmässigt ovanför klostret, ska just börja ta mig nedför de många trappstegen som leder ner till ett vattenfall och en liten bro där man kan komma över till den andra bergssidan.

Jag ger mig i kast med trapporna. Många trappsteg är det.

Trots att jag gått nedför en bit, så är jag fortfarande ovanför Tigernästet.

När jag stannar för att pusta lite så kan man absolut inte att klaga på utsikten. Den är magnifik.

Jag spanar över till andra sidan av ravinen och ser att Rune, Karin och Leif nästan är framme. Starkt gjort, för de har gått hela vägen upp. Rekordet på att gå upp dit är 55 minuter av en munk. För en vanlig normaltränad person så tar det ungefär två timmar och en kvart.

Vägen är kantad av böneflaggor.

Jag traskar på och avancerar på min väg och kommer ner till vattenfallet.

Går över bron och nu bär det iväg uppför igen. Att gå uppför här på hög höjd är ganska tufft och man får stanna och pusta ganska ofta.

På många ställen utefter vandringen så finns det sådana här små ministupor. Det är någon benrest eller aska från avlidna personer som modellerats till dessa toppiga figurer och sedan ställs ut av pilgrimer.

I en del bergsskrevor är det byggt små hus eller hyddor som används för retreat.

Lite närmare.

På andra sidan ravinen ser jag stigen som jag just har tagit mig nedför och det slår mig att snart måste jag även gå den vägen uppför. Ett kul inslag är parabolen.

Porten upp mot klostret är öppen men ser att det finns ett lås.

Utsikt härifrån är lika fin den och även om jag är lite andfådd i den tunna luften så jag känner mig ganska nöjd att ha lyckat komma fram till klostret.

Dags att vända om och gå ner igen men inte bara ner för nu har jag trapporna upp igen på andra sidan. Pust, det var jobbigt med många pauser för att beskåda utsikten, men upp kom jag.

På en del av vägen upp hade jag sällskap med en bhutanes som inte såg tillnärmelsevis trött ut, men då jag stannade för att vila stannade även han, när jag gick så gick han. Inte förrän jag var uppe på krönet så gick han vidare. Han hade tydligen tagit på sig ansvaret att se till att jag klarade mig upp.

Upp kom jag och nu har jag "bara" stigen ner att klara av. Nedför får man inte rida, det är för brant och farligt.

Så det är bara att ta apostlahästarna och börja nedfärden.

Stigen slingrar sig fram och brant är den verkligen på sina ställen, jag är mycket glad över vandringstaven som jag fått låna.

Vet inte om dessa gubbar har någon symbolisk betydelse eller om de bara är klotter.

Jag möter hästar på väg upp.

Det är även hästar på väg ner och då ska man passa sig för de kommer ofta i full fart så det gäller att hålla undan så man inte blir nedputtad utför stupet. Det dammar rejält.

När jag kommer ner till  det lilla fiket tar jag en paus och vilar knäna lite. Fin utsikt även här.

Det är även lite bättre ljus över klostret nu.

Jag får sällskap av en hund och jag har några kex och frågar om den vill smaka. Ja naturligtvis, svarar den!

Var det gott? Mmmm, har du mer?

En sista blick upp mot berget och nästet innan jag hastar vidare nedåt.

Tillbaka på platsen för första anhalten med hästarna. Där möter jag några indiska killar som frågar mig var jag kommer ifrån. Jag är nog lite trött för jag pekar upp mot klostret och säger att jag kommer därifrån fast det de vill veta är från vilket land jag kommer. När de får veta att det är Sverige så tycker de att det är väldigt många svenskar där. Inte så konstigt vi är ju 22 st. och har de frågat alla så kan det verka som många.

Bredden och framkomligheten på stigen varierar och även lutningen.

Jag träffar på en grupp pilgrimer som slagit sig ner för vila, de vill gärna vara med på bild.

De sitter med fin utsikt mot klostret.

Nästa möte är med några unga munkar som är på väg upp till klostret med förnödenheter. När de ser att jag fotar så vill de gärna se bilden.

Det finns uppmaningar om att vara rädd om  naturen. Det tar 100 år för plast att brytas ner.

Ner ner ner för backen ner! det gäller att se sig för hur man sätter ner fötterna för det är inte någon jämn stig vi går på.

Allt som ska upp till kaféerna och klostret måste bäras upp antingen av människor eller hästar. Här kommer  mer förnödenheter på väg upp.

Nu är jag nästan nere och i en backe så blommar det alldeles blått. Lite för trött i ben och knän för att våga sätta mig ner på huk eller lägga mig ner, kommer väl inte upp igen då, så chansar jag med att lägga ner kamera och ta en bild. funkade ju nästan det också. ;)

Här nere har hästarna släppts lösa på bete. Det är de värda efter att ha burit människor upp till dessa höga höjder.

Nu anar jag slutet på vandringen nedför, där borta väntar bussarna.

På oss väntar en picknick i skogen. Några förväntansfulla anar att det kan bli lite provsmakning och det blev det också. En av rätterna var fläsk och det fläsket såg mer ut som om någon tyckt att det var godast med bara fettranden och svålen på fläsket. Kan säga att det tyckte hundarna var bra.

Disken skötte de även om.

En solig och givande dag är nästan till ända. Vi hoppar in i bussarna igen och nu börjar det regna. Så vi hade tur med vädret. Att gå i den backen i regn och lera hade inte varit kul.

Punakha dzong - Bhutan

Vi lämnar den lilla byn med fertilitetsklostret och dess hus med lite speciella målningar och ger oss ut på vägen igen. Vi ska nu till ett kloster som ligger på en udde mellan två floder. Landskapet är fortfarande vackert.

Terassodlingarna med sina platåer klättrar utefter bergssidorna.

Bhutans folk är väldigt vänliga och hälsar gärna på de som de möter.

I en by som vi åker igenom är det en religiös festival.

Det vimlar av färgglada och vackert klädda människor.

Vi stannar på det ställe som anses vara den bästa utsiktsplatsen mot klostret Punakhua Dzong. Utsiktsplatsen är ett populärt tillhåll för konstnärer, även i dag sitter det några här och målar.  Den här mannen är från England.

Klostret ligger, som sagt, på en udde mellan floderna Pho och Mo. Punakha Dzong Dzongen byggdes 1637 där Pho Chhu (den manliga floden) och Mo Chhu (den kvinnliga floden) flyter samman. Det är ett under att klostret står kvar för det har eldhärjats fyra gånger, skadats i en jordbävning och även klarat av den brusiga vårfloden.  

Namnet på klostret betyder "palatset av stor lycka och salighet". Det är det näst äldsta och näst största klostret i Bhutan och det som ser mest majestästiskt ut. 

Punakha Dzong var administrativt centrum och säte för regeringen i Bhutan fram till 1955, då huvudstaden flyttades till  Thimphu.

Vi åker en liten bit till och våra fotointresserade Bhutanesiska guider väljer ut en annan plats att stanna på så att vi kan få en bild med både klostret och bron över dit.

Bron över till klostret är bara den ett vackert byggnadsverk. Det står några personer lite längre fram och jag kollar in vad de håller på med. Jag är inte ensam om att vara nyfiken, fast de här är nog hungriga också.

Inte så konstigt att hundarna suktande och längtansfullt tittar på  männen, för de håller på med att mata fiskarna nere i floden, vattnet fullkomligt kokade av fisk. Stora fiskar och många fiskar var det. Det fiskas inte för att äta fisk här, men ibland kan de roa sig med att fånga fisk med bara händerna

Här liksom på andra kloster är det en brant trappa för att komma in, allt för att lättare kunna mota bort fiender.

Jag satt en liten stund på trappen och tittade på folk och där kunde man direkt skilja ut vilka som var turister eller bhutanerser (eller buddhister). Turisterna irrade runt lite hur som helst och de som visste hur man gör här gick medsols runt den stora böneflaggan framför trappen.

Fotostilarna varierar.

Efter klosterbesöket tar jag en liten promenad i byn intill och får en vy över bron och klostret från det andra hållet.

När jag står där med kameran framför ögonen så hör jag någon som ropar något bakom mig. Vänder mig om för att se vad som är på gång. Det är en liten farbror som sitter på flaket till en bil. Han viftar och visar att jag ska använda kameran för att fotografera honom istället för klostret. Klart jag gör det och han ser alldeles salig ut då bilen kör iväg.

Skolan har slutat för dagen och det är mycket skolbarn ute på vägarna.

Skolskjutarna ser inte så säkra ut.

Lite längre bort på vägen ligger det ett sjukhus och där vill de tydligen ha lite tystare.

Vi återvänder till vår buss för fortsatt färd till kvällens hotell. En av hundarna från bron spanar in oss och kommer målmedvetet traskande fram till bussens dörr. Den tittar bedjande på mig och det är så synd att jag inte har något att ge den. När jag tar upp kameran tittar den lite generat bort.

Den ger tydligen inte upp hoppet om att vi ska ha något ätbart till den, för den lägger sig ner vid dörren. Tufsig och tovig i pälsen är den.

Efter vår andra dag är det ett gäng trötta personer, men fulla av upplevelser och intryck, som anländer till hotellet.

Chime Lhakhang - fertilitetstemplet.

 Vi traskar uppför backen till Fertilitetstemplet. Chime Lhakhang är ett tempel dit de barnlösa vandrar för att genomgå en fertilitetsrit.  Därav alla dessa fallossymboler som var målade på husen i förra inlägget. Dessa symboliserar lycka och välstånd och är vanligt förekommande i Bhutan.  

Chime Lhakhang byggdes på 1400-talet av Lama Drukpa Kuenley

Vår bhutanesiske guide hade en lång berättelse om hur en japansk kvinna kom dit för att få hjälp med sin och makens barnlöshet. Hon återvände två gånger utan maken och båda gångerna var det lyckat resultat. Tredje gången kom hon tillbaka med maken och barnen troligtvis för att visa sin tacksamhet för att det gått så bra och då visade det sig att barnen var som en avbild av guiden som mötte upp på flygplatsen. Det var samma guide som hon haft på de tidigare resorna.

Det här templet är inte så stort som de andra vi besökt.

Pojkarna i klosterskolan har rast spelar fotboll på gården.

Väntar på en passning.

Barn är sig lika även om de bor på ett kloster och går i en klosterskola.

Kulan i luften.

En paus i skuggan.

Tintin, en av våra bhutanesiska guider, tycker att det börjar bli varmt. Då kryper de ur överdelen på den lite morgonrockliknande nationaldräkten och knyter fast den runt midjan.

I egna tankar.

Vi går ner till byn igen.

Det syns att det är en jordbruksbygd.

Jag träffar på en liten flicka som inte är riktigt säker på om hon ska lita på de där konstiga människorna som dykt upp.

Hundvalpen är desto mer nyfiken. Det som sinkade oss mest och kunde få någon att glömma bort tiden var alla dessa söta hundvalpar här i Bhutan. Man kan ju bara inte gå förbi en sådan här söting.

Fler som kikar ut lite nyfiket.

Trecking till Chimi Lhakhangtemplet.

Vi ska nu iväg på en liten vandring till ett lite speciellt tempel, det heter Chimi Lhakhang men det namn som oftast hörs är Fertilitetstemplet. Vi börjar vandringen i byn där vi åt lunch och i början passerar vi förbi en del butiker och gästhus.

Vi går förbi vackert och i våra ögon lite originellt dekorerade hus.

Vet inte om jag vågar mig in till det rummet.

Sedan börjar vandringen mot templet.

Vi går förbi torra risfält där det nu verkar lite otroligt att något kan växa. Det ser mest ut som torr lera på dessa åkrar, men när regnet kommer börjar det snart spira där.

Vi går förbi gröna vajande fält.

och vi går...

...och vi går...

...och går...

...förbi vetefält...

...vajande böneflaggor...

...ser ett vackert staket i bambu...

...små pittoreska hus och bönekvarnar...

...så kommer vi fram till en annan liten by.

En ko betar nere vid risfälten.

Oanade möjligheter att göra av med reskassan dyker upp.

Kan bli spännande souvenirer att ta med hem.

Här pustar vi ut en liten stund innan vi tar oss backen upp till själva templet. Vi är på lite högre höjder än vad vi är vana vid hemifrån så en vila med att titta in i butikerna kan vi unna oss.