Uti i vildmarken - Mongoliet

Klockan 08:00 står vår guide Solongo och vår chaufför Amdraa och väntar på oss och vi beger oss ut på vägarna.  Vägarna här är egentligen värt ett helt kapitel för sig, vi hade hört att de skulle vara ganska dåliga och skumpiga att åka på. Fast det här såg väl inte så illa ut, raksträcka så långt ögat når och asfaltsväg. Visserligen var den lite ojämn, men det var väl inte så farligt.

Bra och stadig bil hade vi också.

Så här i efterhand undrar jag lite över vad Solongo tänkte då vi ville stanna och få några bilder på alla får och getter som kantade vägen. Senare under resan skulle vi få se dessa djur i hur stora flockar som helst.

Får jag presentera Valter, Valter är egentligen en korpgam, men vår guide hade lite svårt med uttal så det lät som Valter när hon sa vulture. Så i fortsättningen fick alla stora fåglar vi träffade på vara en Valter. Vulture är en korpgam, fast här hade hon nog fel för det här är ingen sådan utan det är en stäppörn. Det ser man främst på att mungipan sträcker sig förbi ögat.

Ska jag tro det jag läst mig till på nätet så anses den vara starkt hotad och världspopluationen bedöms vara mindre än 33.000 par.

Plötsligt lämnar vi den asfalterade vägen och svänger rakt ut i terrängen, så nu fick jag ta och omvärdera det där med standarden på vägarna. Från att ha åkt på en lite knagglig asfaltsväg var vi nu mitt ute i öknen och vägen bestod av två bilspår i gruset. Tyckte vår chaufför att det kändes som om vi var på väg åt fel håll och svängde bort från hjulspåren, ja då var det inte ens några bilspår längre utan bara sand och grus.

När vi kommit så här långt kan det vara på sin plats att ta en liten bensträckare och presentera guiden Solongo och vår sjungande chaufför Amdraa. Här en liten videosnutt när vi kör runt i Gobiöknen och inte är helt säkra på att vi är på väg åt rätt håll. Klicka här.

Vägen slingrade sig fram genom sanden och ibland såg man ingen väg alls, ökenråttor kilade fram över vägen och dök ner i sina hålor, stora fåglar landade och andra skrämdes iväg då vi kom. En grupp hjortdjur skrämdes iväg och skuttade undan med en väldig fart.

Små lätta moln.

Vid enorma stenblock vandrade lösa hästar med sina små föl.

Lite nyfikna.

Upp igenom det passet ska vi och igenom kom vi också.

Slutligen, efter flera timmar på dessa skumpiga vägar som ofta är mer offroadkörning  är vi framme vid vår första Ger-camp och det är dags för lunch. Det är en ganska liten och mysig, familjeägd camp. Det enda som man kan klaga på är väl att Geren är grön och inte vit.

Vårt hem är inrett med två sängar, ett litet bord och två små pallar. Mitt i "rummet" hänger en stor sten som ska hålla takringen på plats. Lite lyx har vi för här finns det lyse och även kontakt för att ladda batterier.

Fast kuddarna här lämpar sig inte direkt för kuddkrig om man inte är rejält osams med den som man vill slåss med, för kuddarna är fyllda med sand. Men man sov gott där.

Familjen som äger stället bor i en vit Ger och naturligtvis har de parabolantenn.

Ska passa på att reda ut det här med vad dessa tältbostäder heter. Här i Mongoliet heter de GER och inget annat. Vill man bo i jurta får man åka till Ryssland  och i Kazakstan heter de kiyiz üy. Ger betyder hem och i Mongoliet vill de inte att vi sprider det felaktiga namnet på deras tältbostäder. Sa vi jurta blev vi vänligt men bestämt rättade.

Matsalen där vi strax ska äta vår första mongoliska lunch är byggd i samma form som en Ger.

Där bakom luckan är köket. En kul men opraktisk detalj var att om de ville gå mellan kök och matsal så var det luckan under serveringsbrädan som var enda vägen. Tjejen som serverade maten fick rejält med motion då hon kom med vår fyrarätters lunch.

Efter maten kan vi ta en omgång med det traditionella ankelbensspelet ösgii, det är ankelbenet från får som används. Man ska kasta benbitarna och de betyder olika och har olika värde för hur de landar.

                                                                       Del 2 - Fortsättning

Ulaanbaatar

Följ med på en promenad i Ulaanbaatar, staden är inte så stor och vi får en karta på hotellet. Flickan i receptionen är ändå så orolig att vi ska gå vilse och inte hitta tillbaka så hon ger oss sitt privata mobilnummer så att vi kan ringa om vi får problem. 

I det här huset finns ett dinosauriemuseum, orsaken till det kommer jag till längre fram.

På det lilla torget är det ett mindre tivoli med färggranna barnleksaker och olika andra aktiviteter.

Det byggs en hel del, men som på många andra håll i världen stannar plötsligt byggen av och halvfärdiga hus bara står där. Det här bygget ser ut att vara igång, Regeringen vill att de som flyttat in till stan ska överge sina koleldade ger och flytta in i lägenheter istället.

Kan i en utomståendes ögon ses som lite onödigt, då dessa koleldade kraftverk står mitt i stan och spyr ut sin rök.

Det rosaaktiga på himlen är inte från någon soluppgång utan luftföroreningar. UB ligger som i en gryta mellan bergen och föroreningarna stannar kvar där.

Varmvatten från dessa leds sedan genom stan i sådana här tjocka rör. Vi blev varnade för att inte gå i vattenpölar, för de är inte alltid regnvatten utan ibland springer dessa rör läck och då är vattnet hett.

På vår promenad kommer till stora torget, Sukhbaatar Square. Tidigare hette det torget Chinggistorget. Det stora huset är regeringspalatset.

Gammalt och nytt möts.

På torget har det samlats en del folk, den här dagen är det en skolklass som har återträff. När det gått 20 år eller mer så brukar man samlas på torget i den stad där man tog sin examen. Då klär man sig ofta i sina traditionella kläder och sätter på sig alla medaljer man samlat på sig under åren. Medaljer är något som mongolerna gillar. Det verkar finnas medaljer för det mesta, som när en kvinna fött fyra barn då blir hon uppmärksammad med en medalj.

Mongoliets flagga vajar så fint här vid torget. Det blå fältet står för det mongoliska  folket och är Mongoliets nationalfärg. Den röda färgen var ursprungligen socialismens  färg, men sägs idag symbolisera framsteg. Sojomboemblemet i det inre fältet innehåller flera olika element som beskriver olika aspekter av den buddhistiska världsuppfattningen. De två pelarna ska symbolisera jämnvikt och hur landets gränser säkras, cirkel där emellan (som jag trodde var symbolen för Jin och Jang) kallas här för fiskar och ska symbolisera vänskap, ovanför dessa fiskar har vi symboler för sol, måne och eld. Under kommunismens tid fanns det en stjärna ovanför elden, men den togs bort 1992.

Ryttarstatyn föreställer Damdin Sükhbaatar, en ledare för revolutionen 1921.

Många master och sändare där på taket, men landet är stort och på många ställen under vår resa så fanns det inte ens mobiltäckning. Internet och ofta även el var bara att glömma.

Fönster blir smutsig och måste putsas.

De ser ut att trivas där uppe.

När jag var liten så skämtade man ofta om att om man gräver sig genom jorden så kommer vi ut i kina och då är allt uppochner. Nu kanske det egentligen är till Mongoliet man kommer och då är det kanske inte så konstigt om McDonaldsmärket är på den här ledden.

Fanns inte många väggmålningar, men den här kan väl duga.

Hittade en liten en också.

Polisen står verkligen mitt i gatan och dirigerar trafiken. I den här korsningen var det trafikljus, men efter att ha sett hur vild trafiken är och att rödljus bara verkar vara en rekommendation så kanske han är befogad ändå.

Men just då vi stod och iakttog honom så verkade han göra mer skada än nytta. En av alla trafikolyckor hände just då, blev något förvirrat för bilisterna med hans vinkningar.

Har man skaffat sig telefon och en våg så kan man tjäna en liten slant.

Solglasögon verkar vara en mycket populär produkt.

Mitt ressällskap och ängel till make. Har kanske fått lite slitna vingar av årens gång och efter alla våra resor, men han är bra ändå. Vi kämpar vidare sida vid sida, förhoppningsvis i många år till.

Blev långt, hoppas du orkat läsa ända hit. I morgon börjar äventyret och vi kommer att bli hämtade tidigt för att dra iväg ut i landsbygden. Vi reser inte i någon grupp, utan har bokat en guide och chaufför.

                                                                         Del 1 -- Del 3

In my heart

Jag är beredd att hålla med Anthony Bourdain i citatet här ovan. Vissa resor känns mer och lämnar större intryck än andra resor. Den här resan i Mongoliet, som jag just kommit hem ifrån var en sådan som jag alltid kommer att se och tänka tillbaka på med värme. Den gav sååå otroligt mycket. Jag ska försöka dela med mig en del av mina intryck.

Att bege sig ut på resa nu för tiden är inte lika omständligt som på Sven Hedins tid, vissa resor kan man boka genom att bara göra ett knapptryck på internet, men när vi sökte resor till Mongoliet så fanns det ingen paketresa som stämde med vad vi ville se och uppleva där. Men ändå hade vi enklare än Hedin när han skulle iväg på sina resor. Vi kunde ta hjälp av internet och boka både flyg och resrutt.

Reseplaneringen är en stor del av resan även den och vi började planera för minst ett år sedan. Vi kunde leta oss fram på kartan med hjälp av internet, även visumregler hittar men där. Vaccinationer är också bra att förberda sig med. Men det känns både pirrigt och härligt när äntligen avresedagen är här. Aeroflott lever inte upp till sitt dåliga rykte, det var en bra flygresa. Först två timmar till Moskva...

...och sedan sex timmar till Ulaanbaatar, eller UB som de säger i Mongoliet.

Efter att ha vilat några timmar på hotellrummet för att komma över de tappade timmarna i tidsskillnad så begav vi oss ut på stan för att få en första inblick av hur den ser ut.

                                                                       Del 2