Isberg

Alla de här isbergen är fotograferade vid Elefantön.

Den här liknar en Sfinx. Riktigt stor var den.

 Mjuka fina former som påminner lite grann om operahuset i Sydney.

Professor Multanovskiy ser ut som en liten fritidsbåt framför isberget.

Isberg har en förmåga att välta runt när de smält av tillräckligt mycket för att rucka på balansen.

Jag tror inte att pingvinerna son valt att häcka på det här isberget riktigt har koll på det.

Tar Sfinxen en gång till och det skulle vara kul att höra hur många som upptäckte fusket med den lilla pingvinen i den första bilden. Utan att gå tillbaka och kolla.

Flexibilitet

....är nyckeln till en lyckad expedition! Är en fras man ofta får höra då man reser med PolarQuest. Inget undantag den här resan. Planerade landstigningarna var tvungna att ändras den här dagen. Solen sken men vinden var hård. Klassas som något mellan styv kuling och halv storm med sina 20 s/m. Trots att det blåste ordentligt kunde vi njuta av solen ute på däck men det gällde att klä på sig rejält.

Isbergen drev omkring och fler och fler syntes i diset. Stora som höghus och ibland knappt synliga tornar de upp sig. Man måste nog förstora för att se det största i bakgrunden.

Pingvinerna verkade älska vädret och studsade fram på vågorna.

Vi älskade att titta på dem.

Vi siktar in Coppers Bay där vi planerar en landstigning.

Glada pingviner gör oss sällskap.

Jag undrar lite vad de tänker då de spanar in gänget på däck med sina kameror.

Så var det, det där med flexibilitet. Vädrets makter styr här, planerna ändras, det går inte att göra någon landstigning. Det är för mycket is och för hårt väder. Det är inte smuts på linsen som gör att den här bilden ser vitprickig ut, det snöar dessutom.

Många var först besvikna över den missade landstigningen men nu är vi på väg mot det riktiga Antarktis och då måste man vara försiktig. Alla var nog mycket tacksamma över vår ryska kaptens beslut om försiktighet då vi vid resans slut fick höra om Explorers förlisning. Tack och lov räddades alla men då de satt där i sina livbåtar visste de inte om det var någon räddning på väg eller om de skulle få tillbringa både dagar och nätter i livbåtarna. Oscar Westman  som vi hade som expeditionsledare på en resa uppe i Svalbard sommaren efter berättade och visade bilder från händelsen. Han hade inga egna bilder för hans kamera ligger nu på 1137 meters djup.

Fåglarna trivdes i det här vädret.

För att få ett litet grepp om hur stort isberget är så förstora och titta på den låga delen till höger. Där finns det en hel pingvinkolloni. Jag vet de syns knappt, ser mer ut som en liten smutsfläck men är ett helt gäng med pingviner, det visar lite av isbergets storhet.

Fåglarna gillar när det blåser friska vindar. Här en brokpetrell.

En sydlig stormfågel.

Första ispetrellen dyker upp.

Två dagar till havs, den första med friska vindar, sol och snö och den andra i ganska stilla och lugn sjögång. Sydorkneyöarna missade att få se oss. Där låg isen tjock och kompakt så vårt fartyg som visserligen var isgående men ingen isbrytare fick ge sig. Vi satte kurs mot Elefantön istället. Där går det troligtvis inte att gå iland men att få se ön dit Shackleton och hans mannar kom efter deras skräckfärd över istäcket och havet från det förlista skeppet, bara det är en bonus.

Fortuna Bay

Nästa landstigning  var vid Fortuna Bay.

Vi hade haft en till på en vik där albatrosser häckade och deras duniga ungar satt i bona och väntade på att föräldrarna skulle återkomma. Där var brant och jag kunde inte ta mig iland där, trassel med min fot redan då, men min make var snäll och både filmade och fotade så att även jag fick se. 

På håll ser vi Fortunaglaciären.

Tittar man noga så ser man att även här häckar det ganska många pingviner.  Det är det som ser ut som mörka smutsfläckar som är pingvinkollonier.

Vi rundar Klippan på den övre bilden och kommer till viken där vi ska göra en landstigning.

Det är lite historisk mark vi kliver iland på, det var här som Shackleton, Crean och Worsley  kom kanandes nerför glaciären efter att ha klarat av sin seglats från Elefantön och vandringen över den här ön från  Kung Haakons vik på den södra sidan för att sedan ta sig till Strömness valfångstation.

Här kan man tro att jag har blandat ihop bilderna en del, varför lägga in bilder på norska renar då det handlar om Antarktis.

De går där och betar och verkar inte alls förstå att de är på fel plats, det är ju förstås inte deras fel att de är här. Det var norska valfångare som 1911 tog hit 10 stycken renar. Eftersom de inte har någon naturlig fiende har de förökat sig så att 2012 fanns här 3.500 renar. Egentligen ska de inte vara här på Sydgeorgien, därför beslutades det att de skulle slaktas och det var samer från Jokkmokk som kom hit ner för att utföra det uppdraget.

Skulle kunna vara en björn på jakt efter ren...

...men det var bara en pälsälen som bevakade sitt revir.

Pingvinerna verkade inte bli störda eller bry sig om renarna.

Här ligger jag och solar. En elefantsälhona.

En unghane plaskar runt i vattnet och är väldig intresserad av henne men vågar sig inte fram för den stora hanen som härskar över haremet ligger i strandkanten.

Har det kommit fotografer till vår strand, då är det bäst att ställa sig i kö.

Norska renar och en norsk fotograf på samma strand, men han väljer att ha pingviner framför linsen.

En elefantsäl som charmade in sig hos mig, ingen man går fram och klappar precis men vem faller inte för de där vackra ögonen.

De här personerna hade hittat till första parkett och fick se en elefantsäl födas.

En ensam gentoopingvin som förirrat sig till kungspingvinerna.

Mätt och belåten. Av den runda magen att döma så har den här pingvinen, som just kommit upp ur havet, haft en lyckad fisketur.

Stick!!! Kom inte närmare.

He he, jag skojade bara, inte kunde den där lilla fågeln skrämma mig.

Vintern börjar släppa sitt grepp.

Professorn ligger där ute och väntar på oss, kvällen börjar bli kall och efter en mycket händelserik dag med fantastiska möten ska det bli skönt att komma ombord igen och njuta av en god middag.

Å så lite fjädervård.

Reste söderut...till sol och värme.

Den sommaren som jag hade varit till Nordpolen hade jag en utställning med isbjörnsbilder, tog även med några utskrifter av bilder från Nordpolen. En besökare tyckte att det såg fint ut men sa att hon reste hellre söderut till sol och värme.

Aha tänkte jag, det är söderut man ska åka, så sagt och gjort jag bokade också en resa söderut. Lika bra att ta i ordentligt och åka långt söderut. Där måste det vara varmt och soligt.

Men inte var det så mycket sol och inte alls någon värme.

Men vi passade på att bada, för det har jag hört att man ska göra då man åker söderut.

Lite sol var det men var var värmen?

Hade jag inte rest tillräckligt långt söderut?

Vad tror ni, hur långt söderut måste jag åka för att hitta den där omtalade solen och värmen i november?

Antiterrorstyrkan - Safety seriously.

Säkerheten är viktig .

Inte bara sjösäkerheten var viktig. Det var en atomdriven isbrytare vi var ombord på och inget fick gå fel. De här bastanta killarna gick under antiterrorstyrkan och det var egentligen inget skämt, de var specialutbildade och specialtränade.

Utanför kaptenens hytt stod det en vakt posterad. Inget myteri här inte.

Då man är i Svalbard är det alltid någon eller några som är beväpnade, likaså här. Även om det är ovanligt kan det komma isbjörnar även här, men.....

De här killarna hade rejäla puffror.

Tur att de inte behövde använda dem.