Flytten

Som tur är så är det inte bara öken på vår väg mellan våra camper.  Visserligen så är vi kvar i Gobiöknen ännu, men här har vi kommit till ett vinterviste. Att det är ett vinterviste ser man på den rejäla byggnaden till vänster i bild. Den är till för skydd åt djuren då vinterstormarna viner.

Vi stannar och träffar på en familj som håller på att flytta, nomaderna flyttar flera gånger om året. Vi stannar och får en liten pratstund.

Den här familjens djur behöver komma till bättre bete och då tar man sitt "hus" och och sina djur och drar vidare till nästa ställe.

Huset i form av familjens Ger packas ihop och lastas på lastbilen. Förr var det kameler som var lastfordonet. Överst på lasset syns takringen till deras Ger och parabolen.

Hunden och geten får åka med på lastbilen. Geten är dräktig och av den rasen som har finaste ullen, hunden är gammal och orkade inte springa med.

De andra hundarna får hjälpa till med djuren. 

Vi känner oss också lite som nomader, bor en natt och så vidare till nya mål och nu är vi åter igen ute på dessa omarkerade vägar.

Ser under färden att det inte är alla djur som har lika stor tur som geten på flaket.

Dzuden är en naturkatastrof som enbart förekommer i Mongoliet, det är en sträng vinter där många djur dör, främst av svält, eftersom de inte kan gå på bete. Det förvärras av att torkan minskar tillväxten av grödor och betesmark så att herdefamiljerna inte kan förbereda tillräckligt mycket hö och vete för att utfodra boskapen under vintern. Det innebär att djuren inte kan lägga på sig det fettlager som krävs för att överleva den hårda vintern.

Mongoliet står nu inför sitt tredje raka år av torka och hårda vinterförhållanden. En period av svår torka inträffade i mitten av 2017 och följdes av en lika svår vinter med en temperatur som höll sig på -50°C ända fram till slutet av februari.

På flera ställe efter vår väg ser vi resultatet av den stränga vintern. Nomaderna har det tufft.

Igendammat luftfilter.

Det är torrt och dammigt i Gobiöknen och vår bil börjar gå lite knackigt. Amdraa beslutar sig för att det är dags för ett verkstadsbesök. Första stället vi stannar på har en väldigt speciell skylt. Jag skyndar mig ut för den har jag inte i min samling med skyltar.

Skylten är lite av "Mongolian way", den är gjord av en gammal plåttunna och handmålad. Man tar liksom vad man har och fixar till det.

Vi har kommit till en liten by.

Här liksom i alla andra byar så ser man inte så mycket, det mesta är plank.

Men ibland finns det små öppningar i planken.

Eller så har någon bosatt sig utanför planket. Såg inte då jag tog bilden att någon var hemma, men då jag sedan gick förbi Geren så vinkade de glatt där inne.

Vi har kommit till byn ganska tidigt, så det är tämligen tyst och lungt.

De här bussarna är specialbyggda ryska fordon och gick allmänt under namnet "Ryssen". Lite av en budgetvariant på resa i Mongoliet.  Ingen komfort i dem och ingen  luftkonditionering och stötiga, fast hoppigt och skumpigt är det i de flesta bilar på dessa vägar. Dessutom så spelar det inte så stor roll om man har luftkonditionering i bilen,  de flesta kör med mongolisk luftkonditionering.  Alltså öppna fönster och korsdrag även om bilen är utrustad ned AC.

Eftersom vägarna eller bristen på vägar är så påtaglig, går det åt mycket däck.  Dessa däck återvinns som vägavdelare, staket och blompottor. Såg till och med hur delar av ett hus var byggt med däck.

Men nu var det en verkstad vi skulle ha tag på, vårt luftfilter hade dammat igen helt och hållet. Men det är lördagsmorgon och byn verkar ganska sovande.

Amdraa behöver också få tag på en bank, den är förstås stängd men trots det så lyckas han fixa så någon kommer och öppnar den.

En verkstad hittar vi också.

Medans Amdraa och killen på verkstaden gör rent vårt luftfilter, så går jag runt och tittar lite. Luftfiltret var helt igentäppt av damm. 

Här i byn finns det skola, en liten för de små...

...och en stor för de större.

Alla barn i Mongoliet går i skola och man har fri undervisning i 12 år, man börjar skolan vid 6 års ålder. Nomadbarnen och de som bor långt från någon skola inakorderas antingen hos någon släkting eller på annat sätt. Föräldrarna får hjälp med kostnaden för inakorderingen från staten. Efter dessa 12 år kan man fortsätta att studera på universitetet,  då finns det förmånliga lån för nomadfolket att ta. Fast de flesta säljer något djur för att finansiera barnens studier.  Det är flest flickor som läser vidare och många ungdomar åker dessutom utomlands och studerar sponsrade av staten. Vår guide Solongo är bara hemma på sommarlov, läser annars till lärare i Ungern.  Hon berättade att de inporterar kunskap. Berättade även att när hon var färdig med sin universitetetsexsamen i engelska så kunde hon ändå inte prata engelska, bara skriva och läsa det. Fanns inte lärare som kunde undervisa ordentligt i det språket. 

Vid så gott som alla skolor står det ett sådant här lekschabrak i plast.

Kul sopåtervinning.

Jag kikar in i gränderna.

Träffar på en söt och lekfull hundvalp.

Ryssbilen har också kommit hit och ska in och bunkra på minimarket. De har lite enklare hushållning och får laga sin lunch själv.

Med rent luftfilter, tankade och glada drar vi ut i öknen igen.

Khan Bogd Ger camp

Efter att ha utforskat Yol valley och dess kanjon återvände vi till vår Ger-camp. Den är omgiven av fyra kullar med varsin stor djurskulptur på. Vår reseledare som jag börjar misstänka  har varit bergsget i sitt förra liv eller besitter en hemlig dröm om att bestiga alla världens höga berg, föreslår redan när vi hoppar ur bilen att vi ska kila upp på björnens kulle. Visserligen befinner vi oss på 2000 m.ö.h redan, men den utmaningen att komma ändå högre upp antar vi direkt. 

Något anfådd kommer jag upp på kullen och belönas med en fin utsikt över omgivningen. 

Där borta är en till kulle med några djur på.

Åt andra hållet får vi en överblick av vår Camp. 

Nya gäster anländer, det dammar rejält när de kommer.

Nallen där uppe på kullen ser mer ut som en isbjörn, fast det ska vara ett av de djur som finns i området så det är säkert en brunbjörn.

Vi hasar oss ner från kullen för nu är det middag.  En av rätterna, i den traditionsenliga fyrarätters middagen, är en klassisk mongolisk soppa på lamm. Solongo berättar att då man fött barn så är det just den här soppan ska ska serveras till den nyblivna mamman. Den får inte saltas och då får den inte heller innehålla grönsaker. Bra kött och buljong. Den nyblivna mamman får inte duscha eller bada på 30 dagar.

Den Ger-camp vi bor på är en av de äldre,  de gamla husen står kvar. Där bor personalen, som ofta är skollediga ungdomar. Fast så värst gammal är den nog ändå inte för turismen har bara funnits i 20 år i Mongoliet.

Nu är det dags att gå upp på nästa kulle och njuta av solnedgången.

Solen sänder sina strålar över omgivningen och skapar nya mönster.

Stenbocken här uppe börjar få lite problem med sina horn.

Nästa kulle är inte så långt borta så vi skyndar över dit innan solen går helt ner.

Amdraa och Solongo kommer och vill vara med och njuta av solnedgången.

Kvällen sänker sig över vår camp.

                                                              föregående ---

Att fånga in en häst.

Att vara en tuff häst i Mongoliet och bli avdelad till att bära tutister i en stilla lunk måste väl i ett hästsinne anses vara rejält trist och kanske även förnedrande, det är väl klart att man försöker sig på en utbrytning då och vill fly till friheten. 

Hästskötarna tycker inte att det var någon bra idé och gör tappra försök att fånga in rymlingen.

Hästkillarna är unga,  bara barn i mina ögon, men de ser ut att lyckas med infångandet.

Ha, ha, tycks hästen tänka och gör vilda krumsprång. 

Dammet yr och en stund ser det ut som om hästen ska vinna. 

Men hur tuff hästen än är och hur lockande friheten än känns, så är det de unga pojkarna som vinner.

                                                             Föregående --- nästa

Yol valley en svalkande upplevelse.

Vi ska iväg till Yol valley, en vacker kanjon där det finns is som inte smälter trots ökenvärme. Att se is mitt i sommaren är väl inte så upphetsande för oss nordbor, men dalen är en mycket vacker kontrast mot den torra öknen runt omkring. Som att komma till en grön oas.

Många djur lär det finnas i de omkringliggande bergen som leopard, lo, mård, vita gazeller, björn, stenbock och andra däggdjur. Men dessa lär vi inte se för de gömmer sig uppe i bergen och dit upp tänker vi inte klättra nu. 

Lite ovanliga skyltar får jag här till min samling. Jaga får man alltså inte göra här.

Vad den här skylten betyder har jag dålig koll på. Förbjudet för stenbocken att vistas här eller så får vi inte sikta på den.  Fritt fram för tolkning. 

Den här skylten har jag inga problem med att förstå, men lite mer problem med att förstå varför den är uppsatt. Helt klart får man inte hugga ner några träd,  problemet är bara att det FINNS inga träd att hugga ner. Alla de här skyltarna sitter på väg in i nationalparken. 

Det finns en hel del djur som går lösa och betar. De är inte vilda utan ägs av någon. 

Vi kör en bra bit in i kanjonen och parkerar för att sedan ta en promenad längst in där isen ska finnas. 

Vi är på en höjd av ca 2500 m.ö.h och det känns när man går att det är lite lättare att bli andfådd här.

Här i dalen är det inte lika torrt som på övriga ställen i Gobiöknen, finns till och med några vattenpölar.

En liten bäck ringlar sig fram, den får vi hoppa över några gånger eftersom stigen också  slingrar sig fram och korsar bäcken då och då. 

Trots att vi insett att de vilda djuren håller sig undan där det finns folk, så kan jag ändå inte låta bli att spana efter de vilda stenbockarna. Men ingen vill visa sig. 

Jag får nöja mig med kossorna,  inte så dumt det heller. De har ju så snälla och vackra ögon. 

Vi går och går och jag börjar nästan undra om det finns någon glaciär eller is här. 

Bäcken fortsätter i alla fall att göra oss sällskap och vattnet bör ju komma någonstans ifrån.  

Lite fåglar träffar vi på.

En del väljer att rida upp till glaciären, de som sköter om hästarna och hjälper turisterna är barn. Inte så konstigt här, där man lever med hästar och lär sig rida redan som mycket liten. 

Där jag nu går och njuter av den vackra naturen och samtidigt spanar efter vilda djur så får jag syn på att det kilar omkring små råttor i gräset. 

Fast när jag tittar närmare på dem så inser jag att det inte kan vara råttor,  de har inga svansar och liknar ett mellanting av marsvin och liten kanin. Det där med kanin är inte så dumt ändå, för det visar sig vara pipharar. Söta är de och snabba med att kila ner i sina hålor.

Hur söta de där små djuren än är så får jag skynda vidare för att hinna med maken och Solongo.

Det är varmt, men lokalbefolkningen går ändå i sina läderstövlar och långa rockar 

Bäcken blir nu bredare och lite mer vatten är det i den.

Långt in i dalen sitter den här mannen och säljer sina snidade figurer. 

Just nu håller han på att snida en pytteliten mus. Tyvärr hade jag inga pengar med mig, annars hade den lilla musen fått följa med mig hem.

Nu har vi gått länge, länge och än skymtar vi ingen is. Bara mer vatten. 

Men så plötsligt runt nästa krök, där är den ju...isen.

Männen som testar isens hållbarhet, har tagit rast. De håller på och bygger nya toaletter borta vid parkeringen, men ville också se isen.

Vi hoppar ner till isen

Den är tydligen hållbar, men ser ganska skör ut så här underifrån.

Det är varmt här, även om det kyler och svalkar lite från isen, men vi ser att den smälter hela tiden.

Det droppar rejält på undersidan. 

Rune och vår guide Solongo. 

Isen är nu sedd och förevigad och det är dags att gå tillbaka. 

Några pipharar underhåller oss på återvägen.

Bäst att njuta lite extra av allt det gröna innan vi kommer tillbaka till den torra karga delen av Gobi. 

Vi fick en lång och skön promenad. Det är inga tillrättalagda stigar här, så stadiga skor är bra att ha. Damen i blå kjol, hade bara sandaler på sig hon halkade och föll men hade tur och kunde resa sig upp igen utan några brutna ben. Bara lite skrubbsår. 

                                                                  föregående --- nästa