Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Nu blir det mera Peru.
Har haft en fin julhelg med umgänge med släkt och vänner. Har inte rört datorn på hela helgen och perubilderna har fått vila, men nu tänkte jag fortsätta berätta om vår fantastiska resa.
Fast först en liten varning, vi hade tur men det hade kunnat gå väldigt illa. Vi hade ett ljus inne på toaletten för att sprida lite väldoft och även stämning. Har haft det så i många år och använt den här typen av ljus som köps i en burk. På julafton fick ljuset fnatt och brann som om det var en marschall och med en låga över hela burken. Som tur var upptäckte vi det tidigt och kunde släcka och förhindra en eldsvåda.
Visserligen har vi länge tänkt måla om på den lilla toaletten, men nu får vi vara glada att det upptäcktes i tid och att vi i har huset i behåll och målningen lär bli av inom den närmast tiden.
Ljuset som betedde sig konstigt var ett sådant här. Får väl ta och köpa något i den här stilen sedan.
Nu blir det Peru. Vi har kommit till Cusco och där ska det bli strejk och då bör vi inte vara kvar i stan, kan tydligen bli oroligheter då, så vi beger oss iväg för att checka in på ett annat hotell ute på landsbygden. Fast först ska vi utnyttja dagen till att upptäcka omgivningen och styr kosan mot Heliga dalen, Urubambadalen.
Urubambadalen kallas också för Inkarikets kornbod. Höjdskillnaderna och de olika klimatzonerna gör den lämplig för många olika slags grödor.
Mest imponerad är jag över terrassodlingarna som är uppe på bergen runt staden. Tänk bara att gå upp dit för att så och skörda. Hur orkar man sedan göra något efter den promenaden.
Som tur är ska vi inte gå dit upp, vi ska bara åken ner i dalen för att besöka Pisaq och marknaden där.
Det är en livfull marknad och det trevliga med den här är att den inte bara vänder sig till turister utan är en marknad som är mest till för lokalbefolkningen.
Klart det även finns de typiska turistsuvenirerna också.
Men största delen av marknaden vänder sig till lokalbefolkningen, med grönsaker...
Men framför allt, mycket lokalt folk.
Det är en riktigt färgsprakande marknad, både bland varorna och folket.
Mamman på bilden ovanför stannar upp vid oss och jag får ta en bild på hennes lille son, som med stora förvånade ögon betraktar oss och verkar undra från vilken planet vi kommer.
Det är så kul att vandra runt här och se på alla varor och prata lite med folk.
Eller slå dig ner och ät lite mat.
Kanske lite nya band att dekorera kläderna med.
Några barn gick omkring här med lamm och killingar och ville att man skulle fotografera dem eller sig själv tillsammans med dem. Mot betalning förstås.
Även några vuxna hade den sysselsättningen, men här var det kvinnans varma benkläder som jag var lite förvånad över, för det var varmt.
Kom det en ny turistbuss så var barnen snabbt där med sina små djur. De lokala guiderna tyckte inte att vi skulle ge pengar till barnen för upptäckte de att det gick att tjäna pengar så här så gick de inte i skolan.
Flytande öar - Islas Flotantes.
Vi har nu styrt kosan mot de flytande vassöarna.
Det mest fascinerande med dessa öar är att de är handgjorda öar som flyter här på Tittikakasjön. Islas Flotantes som kallas och de är gjorda av vass som växer i sjön. Vi svänger in genom öppningen till själva öarna.
Här på öarna bor ättlingar till urufolket och vår väg in kantas av folk som står och vinkar och vill att vi ska komma till just deras ö, men för att det ska bli rättvist och att inte vissa öar ska bli nedslitna av alla besök så är turismen reglerad numera och besöken sprids ut mellan de olika familjerna som bor här.
De har pampiga och vackra vassbåtar som man som turist kan få en åktur i om man vill, fast numera så använder befolkningen inte dessa båtar så mycket. De har modernare båtar då de ska ta sig till fastlandet.
Vi har kommit till vår ö och får ett varmt mottagande då vi går iland.
Öarna görs av en speciell sorts vass, totoravass och vi får både berättat och visat hur de bygger sina öar. De vasslager som är underst ruttnar ganska fort, därför behöver öarna förbättras ovanifrån minst var tredje månad. Så länge invånarna håller efter öarna kontinuerligt klarar de sig bra i många år. Öarna flyter, men flyter inte omkring fritt utan de är förankrade med en påle som man kört ner i sjöbotten.
Ålderkvinnan på ön är inte hemma då vi kommer, hon är iväg med båten och hämtar barnen i skolan. De yngre barnen har skola på öarna men de äldre måste åka in till Puno för att gå i skola. Det medför att den yngre generationen ofta blir kvar inne i stan, får arbeten där och bosätter sig där också. Jag antar att dessa öar kommer att bli mer och mer som ett "Skansen", men än så länge bor det folk här och vi får berättats hur livet går till.
Den äldre kvinnan kommer tillbaka och det är en färgrik kvinna, inte bara till klädsel utan även till sättet. Hon berättar med hela kroppen hur de lever.
Totoravassen används inte bara till att bygga öarna utan även till mat och medicin. Den vita nedre delen av vassen äter man, den innehåller mycket jod och säga förhindra gikt. Vi får inte smaka för de säger att den är så hårdsmält så våra magar som inte är van klarar inte av det. Vassblad kan också lindas på onda ställen för att lindra smärta.
De äter också mycket fisk och sjöfågel.
Vi får också ett livfullt skådespel om hur det går till vid byteshandel.
Någon frågar vad som händer om man blir osams. Jo då kommer vassågen fram och ön sågas itu. Det händer då och då.
Vi blir även inbjudna till några av hyddorna. I vår familj bor det två vuxna och två små barn, ett av barnen ligger och sover. Amalia visar oss med stolthet att de har både radio och TV. Elen får de från solenergi.
Underbara hantverk visar de upp och även säljer. Klart vi handlar lite, det är ju så vackra arbeten.
Ett både trevligt och lärorikt besök på vassöarna var det och kul att få träffa så trevliga och vänliga människor.
Taquile - ön där männen stickar.
Taquile är den ö i Tittikaka som är mest känd för att det är männen som stickar där. Låter väl inte så märkvärdigt egentligen, men det är bara männen som stickar inte kvinnorna.
Vi har samlats på en av marknadsplatserna för att få veta lite mer om deras hantverk på ön. Kvinnorna spinner och männen stickar.
Se bara på männens bälten som kvinnorna väver. Vackra konstfulla skapelser. Det bältet sägs var orsaken till att männen på Taquile inte har någon kulmage.
Vi får också en liten lektion i hur de gör sitt tvättmedel, det växer en ört på ön som man krossar till en massa.
I vattnet blir det till en skummande tvållösning.
Förutom att man tvättar kläder och sig själva så används den till att tvätta ullen.
Den mörka lite smutsiga ullen blir vit och mjuk.
Under tiden vi får se hela den proceduren så stickas det flitigt.
Så här ser de gifta männens mössa ut, jag fick känna på den och den var väldigt tätt och hårt stickad. Kändes nästan som om den var vävd.
Så ska vi få lite dansuppvisning också, en av de äldre kvinnorna kommer med sitt lilla lamm.
Hon börjar byta om till danskläderna, tar på sig kjol...
Tills hon har hela dräkten på sig och börjar dansa.
Efter att ha beundrat alla fina handarbeten och naturligtvis köpt med oss lite minnen hem så är det dags att åka vidare. Vi får en fin promenad i solen genom byn och kan beundra alla blommor och växter, som passionsfrukt...
Återvinning är bra och gamla skor kan man använda till gångjärn på grinden.
Vi ska tillbaka till vår båt och nu är det lättare väg när det bär nedför.
Vi kommer ner på en helt otrolig sandstrand. Inte många som badar här för vattnet i sjön är ganska kallt.
Men bada fötterna kan man ju alltid göra bara för att ha doppat något i Tittikaka.
Till och med fåglarna tyckte det var för kallt i vattnet.
Vi hoppar ombord på vår båt och far till en annan ö för lunch. Ön äldste man står där och tar emot oss. Han är 89 år.
Han visar mig att han har fått en fripassagerare, på hans jacka sitter en neonfärgad liten varelse.
På lunchstället är det några studenter som håller på med ett projekt och de ber att få filma oss. Vet inte vad de skulle ha sina filmer till.
Mätta och belåtna efter att ha fått smaka på en del specialiteter åker vi vidare mot nästa ö, men först hälsar jag på gårdens lilla gris.
Tittikaka
Nu ska vi ut på en båttur på den berömda Tittikaka. Det är Sydamerikas största sjö och den ligger på gränsen mellan Peru och Bolivia. Ytan är 8 288 kvadratkilometer. Sjöns största längd är 192 kilometer och den har en bredd av 50 kilometer på mitten. Den ligger på en höjd av 3 812 meter över havet och är därmed världens högst belägna sjö med reguljär båttrafik.
Jag har sett en hel del olika stavningar på sjön, så nu när vi har en lokal guide med oss så passar jag på att fråga vilken stavning som är den rätta. Han berättar att det ska stavas Tittikaka. Titti betyder Puma och kaka är grå eller sten och klippa. Det ska uttalas med hårt k. Han säger med rysning i rösten att det inte ska stavas caca för det är det samma som poo (bajs) på engelska.
Jag visste innan att sjön är stor, men här ute så ser man hur otroligt stor den är.
Vi åker förbi öar med odlingterrasser och i bakgrunden ser vi Andernas snöklädda berg.
Vi har styrt färden till ön Taquile och går iland, där har vi en liten backe att ta oss upp för.
Vi stannar uppe på berget och får berättats lite historik av vår lokale guide. Det är nog bra för många behöver pusta och hämta andan efter att ha gått uppför backen. Den tunna luften har tagit rejält på krafterna för en hel del i gruppen, många har lite huvudvärk och lite andra höjdsjukesymtom.
Vi njuter av den vackra utsikten samtidigt som vi får lite kunskap om området.
Några små barn kommer tultandes. Först en liten tös med smala ben och bara fötter.
Sedan kommer hennes bror, klädd i den typiska röda och stickade mössan som ogifta män har på den här ön.
Han sätter plötsligt full fart...
...och kommer och sätter sig bredvid mig. Han kunde inte veta att jag har lite småsaker i fickan, men han får en virkad bil. Inga pengar säger guiden men en liten present får jag ge. Det finns inga bilar på ön, men han vet ändå hur man kör bil.Foto:Karin Bångman
Vår promenad fortsätter uppåt på ön. Vi går mellan odlingar av potatis, Quinoa, majs och grönsaker. Det odlas mycket potatis i Peru och vi får veta att det finns ca. 4.600 olika sorters potatis och av Quinoa finns det ca. 2.000 olika sorter, för att inte tal om alla olika majssorter, det lär finnas över 60 olika sorter.
Folk är på väg till fält och marknadsplatser.
Öns borgmästaren kommer och hälsar oss välkomna. Han berättar lite om livet på ön. De får all el från solpaneler och ungdomarna måste bo ihop i tre år innan de får gifta sig, fast får de barn så måste de gifta sig innan prövotiden gått ut. Inga skilsmässor förekommer. Deras samhälle bygger på gemenskap, kollektivism och Inka moral. (Du skall icke stjäla, inte ljuga och inte vara lat).
Innan vi går till marknadsplatsen kastar jag ett öga på det mäktiga bergen borta i Bolivia. Solön ligger också åt det hållet, det är därifrån den första inkan kommer.
Vi ska nu ner till marknadsplatsen och få veta lite mer om ön och dess folk.
Promenera mera i Chivay.
Arbetslösheten i Peru är inte så stor, vi har kanske något att lära oss av dem. Inte många maskiner då det byggs vägar men desto mer folk. Såg att det var många kvinnor som hade tunga arbeten.
Det var flera gator i stan som skulle få ny beläggning och mycket folk i arbete.
Mer handkraft, inte så lätt att byta hjul på en traktor.
Huvudgatan med alla sina statyer och folkliv var inte under arbete så där kunde vi promenera lugnt.
...och skolbarnen är på väg hem.
Muren runt skolan är fint dekorerad, visserligen har ett tak vid den muren rasat ner men man ser de flesta målningarna ändå.
Där huvudgatan tar slut tar även staden slut.
Högt uppe på berget bakom staden finns det ett stort kors, fick höra att det var skolbarn på utflykt som skapade olika mönster i bergen. Tuffa barn där, för det var högt upp.
Nästan alla äldre var klädda i traditionella kläder, men i den yngre generationen var det inte många som gick klädda så. Undrar hur där kommer att se ut om några år och generationer, om de vackra och färgrika kläderna fortfarande kan ses.
Solen är stark och kommer rakt uppifrån så hatt är nästan ett måste här, även barnen hade hatt. Den verkade ingå i skoluniformen på en del skolor.
Hundarna i Peru verkade ha ett bra liv, visserligen sprang de omkring lösa men de flesta verkade må bra och var mycket sociala. Den här lilla hunden var kul, den slog följe med oss på vår promenad i stan.
När det inte var någon annan hund i närheten så gick den själv, men så fort det dök upp någon hund så gick den mellan oss tre som var ute på promenad. När den mötande hunden försvann så gick den vid sidan om.
Kändes fint att ha en hund som sällskap;) Fast den vågade sig inte in på hotellområdet.