Polarbacillen.

Alla som varit till Svalbard, eller någon annan plats i polarområdena, vet att då blir man drabbad av polarbacillen. Den yttrar sig som så;  man bara vill tillbaka dit, igen och igen och igen. Den 4 september så kom jag, maken och vårt äldsta barnbarn, Linnéa iväg. Så som vi längtat ända sedan vi bokade resan för över ett år sedan.

 Nu äntligen var vi på väg och det var lite som om det pirrade i magen av förväntan då vi gled ner genom molnen och fick se den första skymten av Svalbards snötäckta berg.

Efter en kort promenad inne i Longyearbyen och besök på museet så var det äntligen dags att gå till fartyget och leta reda på vår hytt. Kollade ut och såg att vintern är på väg till Svalbard redan nu för vinglaset på berget har fått sin fot tillbaka.

Bergen är också pudrade med lite nysnö.

Vår expeditionsledare Axel hälsar oss välkomna ombord.

Dagens program är inte så späckat men nog så viktigt med säkerhetsgenomgången.

Det gäller att hitta till rätt livbåt och veta hur livvästen fungerar och var de finns.

..och under tiden så tuffar vi vidare ut mot vårt äventyr.

Solen skiner och färgar himmelen vacker...

...och vi anländer till Barentsburg, men det tar vi i nästa inlägg.

Utsikt över Kirkwall.

Om man har tagit en promenad i Kirkwall upp till Highland Park Distillery och vill ha lite fin utsikt över staden så kan man fortsätta den vägen en liten bit till så får man en vidsträckt utsikt där uppe på höjden.

Kikar man en liten bit ner på vägen i den här bilden så kommer det en dam med en barnvagn gåendes där. Hon stannade när hon kom fram till oss och vi fick en trevlig pratstund, hennes man hade varit på Gotland och tävlat i Stångaspelen.

S:t Magnuskatedralen syns vida omkring.

Det här ser vi om vi vänder blicken åt andra hållet.

På andra sidan vägen betar korna.

Till sist en panorama utav tre bilder.

Bilderna blir naturligtvis bättre om man klickar upp dem i förstorat läge.

Utsikt från en balkong.

Morgonstund har guld i mund, sägs det och det känns även så här i Kapstaden när solen färgar Taffelberget i guldljus.

En säl bestämmer sig för att testa bryggan nedanför vår balkong.

Den hoppade runt på bryggan ett tag innan den bestämde sig för att det var bättre nere i vattnet.

Det är tomt och tyst vid de stora båtarna som ligger vid kaj. Ingen har vaknat ännu.

Några scouter ger sig ut på en båttur.

Staden börjar vakna och byggjobbarna kommer för att bygga klart på bryggan.

Segelbåten som tar ut turister på tur kommer.

Vad finns det att göra en dag i Kapstaden, med en bruten fot.

Ja, just det, vad hittar man på en dag i denna stad då man inte kan gå så långt och då det gör ont att gå överhuvudtaget. Sitta på balkongen och titta på båtarna och folket under kan väl vara kul ett tag. Jag linkar ut på stan och där träffar vi på en glad och även pratglad försäljare av helikopterturer. Skulle vara kul och eftersom det är lågsäsong, stålande fint väder och en flygglad pilot som vill upp i luften och priset på flygturen prutas ner en hel del så slår vi till och tar en tur. Det här är vår helikopter.

Jag får bli co-driver och sitta där fram.

Det är en fasligt massa knappar och instrument som piloten ska hålla reda på, så det är nog tur att jag inte får någon egen spak att ratta farkosten med.

Så bra att vi har en pilot som fixar den delen.

Upp i luften bär det av.

Kul att få se staden från ovan och få ett lite annat perspektiv på hur de olika platserna ligger. En nackdel med att fota från helikoptern är att det blir en massa reflexer och blänk från fönstret.

Där nere ser jag vårt hotell...

...lite längre bort stadion.

Kusten bort mot Camps Bay.

Här uppifrån ser man vilka rev det är utefter strandpromenaden, som vi gick en av de första dagarna.

Vi fortsätter utefter kusten med de många vikarna som inte har fått några namn utan heter kort och gott 1st Beach, 2nd Beach o.s.v.

Utefter den här sträckan på havssidan så får man inte bygga högre hus än i nivå med vägen.

Det här är baksidan av Taffelberget och De Tolv Apostlarna som bergskedjan där bakom kallas för. Lite lustigt för det är sexton stycken och inte tolv. Högst uppe på Taffelberget syns kabinbanestationen som en liten fyrkantig låda.

Nedanför Taffelberget breder staden ut sig och upp mot sluttningen får man inte bygga höghus, men en byggherre lyckades hitta ett kryphål och byggde de tre höghusen som sticker upp i mitten på bilden. De anses vara en bland de fulaste husen i stan och kallas för salt, peppar och senap.

Lion's Head.

Bergskedjan som breder ut sig mitt i staden brukar kallas för lejonet. Silhuetten av berget liknar ett hukande lejon. Huvudet till höger och Lion's Tail (Singnal Hill) till vänster.

Hamnen och här uppifrån kan man se hur ombyggnaden av silon, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, fortskrider.

Innan vi landar ser jag att ett stort kryssningsfartyg lagt till.

En sista blick över Waterfront. Efter landning var de så snälla så vi fick åka golfbil tillbaka till vårt hotell.

Dubai creek - Deira

Efter att ha tittat runt i Dubais gamla souk så drog vi oss ner till floden. Där finns de gamla passagerarbåtarna som kallas för Abra och de fungerar fortfarande. De användes för att transportera folk över floden innan det fanns några broar och jag ser att det är inte bara turister som tar sig en nöjestur utan de används fortfarande av ortsbefolkningen. Det kostar en dirham att åka över till Deira (ungefär 2 kronor)

Båten går när den är fullsatt.

Vi ska över till Deira sidan, där finns det en hel del gamla souker som guldsouken, kryddsouken och fisksouken.

Men det som är mer intressant på den sidan är nog myllret nere vid hamnen. Det var här som det gamla Dubai låg och det är här de billigare bostäderna finns nu.

Men även här förändras området och det går ibland under namnet Business Bay.

Men borta där fraktfartygen ligger kan man mer eller mindre tro att man rest tillbaka i tiden.

Inga kranar som sköter lastningen utan allt sker för hand och med människokraft.

Det är trängsel och livligt.

När jag såg båtarna trodde jag att de bara trafikerade närliggande områden, men de här kommer långväga med sina laster.

Känslan av att ha gjort en tidsresa var hög när jag såg de här arbetarna. Det var nästan som om bronsfigurerna i statyn som står i Singapore vaknat till liv.

Vi hoppar på bussen igen och åker tillbaka över floden.