Den lilla byn.

Om man har gått ända bort till fyren så hittar man också den lilla byn Nungwi. Vi promenerar sakta igenom byn och en av byborna berättar för oss om livet där.

De flesta här lever på fisket, tempot är så som de säger på Zanzibar, pole, pole alltså sakta sakta.

Man bor i enkla små hus.

Mycket av livet är ute på gatan.

Fast man har ett shopping center.

Även en restaurang, fast den var stängd då vi kom.

Skomakaren hade tagit siesta. Stenhögen som ligger vid skomakarståndet är den sten de bygger sina hus av. Värmes den upp så smälter den och blir som cement.

Även en fotostudio hittade jag. 

Minst ett sådant här träd finns det i varje by, inte bara för att de ger välbehövlig skugga utan dess blad har dessutom läkande effekter. Tror inte det fanns någon sjukdom som den inte ansågs bota. bra mot allt alltså.

Som sagt, så var tempot i byn ganska långsamt.

Men det lugna tempot till trots så arbetades det, den här kvinnan flätade korgar. Barnen lekte runt omkring och det fanns alltid vuxna till hands.

Här bakas det typiska zanzibarbrödet. Någon som ser lite sugen ut där.

Grönsakshandlaren hade inte siesta.

Allt tas tillvara på, kokosnötskalen kommer också till användning. De kokas till de blir mjuka och grävs sedan ner i sanden, sen kan man få loss fibrerna och göra rep av dem. Repen används sedan till det mesta, bl.a. så flätas det sängbottnar av dem.

Barnen kommer från skolan och lockas till den lokala affären. De går i skolan i två pass, de yngre går på förmiddagspasset och efter 12 då skolan är slut för dem så kommer de äldre barnen. Alla barn har skoluniform.

Den här lilla killen är tydligen yngre än sju år för han har inte börjat skolan ännu, utan kan leka med sitt tunnband.

Alla byar av aktning ska tydligen ha en rondell, även den här har en. 

Även kvinnor kan fiska.

Det är inte bara männen som fiskar i Zanzibar.

Även kvinnorna fiskar, men de åker inte ut med fiskebåtar som männen gör utan de vadar ut i vattnet. En del samarbetar med ett tygstycke och skrämmer in fisken till mitten av samlingen med kvinnor.

Går tätare och tätare ihop för att samla fångsten där.

Andra vadar längre ut beväpnade med spjut och fiskar bläckfisk. Bläckfisk är det bara kvinnor som fiskar.

Medan andra vadar utefter stranden och fångar fisk som blivit kvar när tidvattnet dragit sig tillbaka.

Barnen hjälper ofta till.

Fångsten bärs hem.

Barn i Nepal - igen.

Barnen i Nepal har lite annorlunda livsvillkor än barnen i västvärlden.

Vi besökte Sankhu en liten Nevarby, strax innan hade vi varit på ett berg för att se soluppgången över Himalaya. Det var kallt -2 grader och innan solen gick upp låg frosten på marken. Här i byn började solen värma lite men kallt var det fortfarande, var nog fler än de här barnen som frös.

En annan dag besökte vi Dakshinakli templet som ligger ca två mil utanför Kathmandu, det är ett mycket viktigt tempel att besöka för nepaleserna och många hade klätt sig fina för det besöket. Den här lilla flickan vill gärna vara med på en bild och visa sin fina kläning.

En mamma som arbetade med att sälja souvenirer och blomsterkransar till offer, hälsade glatt på mig och poserade gärna på bild. Hennes lilla dotter tittade med stora ögon  på främlingen.

En tös i grannståndet såg vad som var på gång och skyndade över för att få vara med på bild, inte så uppskattat av den lilla tösen.

Många heliga män fanns det i templet och även barnen blev välsignade och fick sin tikka i pannan. Kommer säkert skriva mer om det templet, men tar bara barnen här.

Inne i Kathmandu har många vattenledningar blivit förstörda i jordbävningen, det jobbas med att laga dem, men under tiden finns det stora vattenbehållare utställda. Kul tycker barnen.

Där kan man släcka törsten.

Som i många andra asiatiska länder så åks det mycket motorcykel, föraren har hjälm men bara föraren.

Många barn går i skolan, men långt ifrån alla.

En hel del måste arbeta för att hjälpa till med familjens försörjning.

Barn i Nepal.

Det är väldigt lätt att få kontakt med folket i Nepal, så vänliga och glada människor som gärna tar kontakt med oss besökare. Fast med de små barnen är det lite annorlunda, de förundras över att vi ser så konstiga ut.

I Nepal hälsar man genom att sätta handflatorna ihop, fingrarna samlade och riktade uppåt, lätt bugning och ett hälsningsordet Namaste som betyder "var hälsad" på sanskrit.

Den här mamman till den lilla tösen började prata med oss och ville att flickan skulle hälsa på mig. Tösen började föra ihop sina händer men sedan blev det bara en begrundande blick med stora ögon. Något så konstigt hade hon aldrig sett.

Har man inga leksaker kan man hitta på egna varianter, det låter ganska kul då man slår ihop två tomma plastflaskor.

Den här lilla killen hade fixat sig en häftig trumma. En plastdunk, plaströr och en pappkartong. Han tummade på av hjärtans lust men kom av sig då han fick syn på två konstiga figurer. ;)

De flesta små barn passas av den äldre generationen då föräldrarna är ute och arbetar, så även den här lille killen som satt på trottoaren med sin mormor. De ville gärna vara med på bild.

En liten tös som stod i sina egna tanker.

En liten kille som nog drömmer on den dagen han har sin egen cykel.

Skola i Nepal

Skolväsendet i Nepal är eftersatt och nästan vart tredje barn slutför aldrig det första femåriga stadiet. Fram till 1960-talet fanns det nästan ingen skolutbildning alls. Analfabetismen är fortfarande utbredd; var tredje vuxen kan inte läsa och skriva.

Ungefär 70% av barnen i Nepal går i skola och på många håll är skollokalerna inte särskilt lockande att vistas i. Dessutom är det bara 52 procent av barnen som hinner avsluta sitt femte skolår innan de börjar arbeta. Det är ovanligare att flickor går i skolan än att pojkar gör det.  Det håller på att byggas en ny skola här i Kohkana men den är för högstadiet. De som går i de lägre årskurserna 1-5 går i den lilla tegelbyggnaden som syns till höger om lekpaviljongen på den övre bilden. Det var ganska trångt i klassrummen så det var lite svårt att fota där inne men så här såg ett klassrum ut.

När vi var där var det vinterlov så skolan stod tom och vi kunde gå runt och titta.

Vi träffade på en lärare, han slog följe med oss och berättade att han var 30 år och hade en liten skola. Kändes som han gärna hade velat ta över hela vår guidning, fast vår guide som vi hade uppskattade inte det.

Vi träffade även på några skolbarn, det är lätt att få kontakt med nepaleserna och de berättar gärna om både sig själva och landet. Känns som om de,  är stolta över sitt land. Killen i grön tröja är 13 år och hans lillebror ett år yngre.

Den nya skolan som håller på att byggas har lite tid kvar innan de kan börja ha lektioner där, men den ser ut att bli riktigt fin. Skolgången i Nepal är gratis och även skolböckerna men vissa prov kostar det att delta i och skoluniformerna kostar också pengar.

Vi gick förbi en annan skola också, en privatskola. Där var det också vinterlov men de hade lektioner för de elever som hade halkat efter i undervisningen. De hade rast då vi passerade och ett filmteam var där för att filma så vi kunde inte gå in och störa.