Bron över floden Kwai.

Som sagt så kommer vi sjövägen till den berömda bron. 

Kanchanaburi gränsar till Myanmar (Burma, men Kanchanaburi är mest känd eller ökänd om man vill, för bron över floden Kwai. Bron över Kwai byggdes under andra världskriget mellan 1942 och 1943 av tusentals straffångar från de allierades sida. Den japanska armen ville ha bron för att transportera manskap och utrustning till den burmesiska fronten, där Japan krigade mot britterna. Hela järnvägssträckan mellan Burma och Thailand är 415 km lång och tusentals fångar dog under byggandet av bron (2 man per meter).

Som jag nämnde i förra inlägget så har det blivit lite förväxlingar angående floden och bron. Bron byggdes inte över den flod som västerlänningarna valt att kalla Kwai (Khwae). Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron går faktiskt över floden Mae Klong. 

Förklaring är att floden Khwae Yai, som har sina källor i Tenasserim, flyter i provinsen Kanchanaburi samman med floden Khwae Noi. Efter detta sammanflöde var flodens namn Mae Klong. 

I och med att bron blev berömd och allt fler turister strömmade till för att se den fick thailändarna ett litet delikat problem. Det fanns ju ingen bro över floden Kwai (Khwae) utan bara en bro över Mae Klong! För att lösa problemet döpte man helt enkelt om en del av floden! Därför kallas en flera kilometer lång sträcka av Mae Klong istället för Khwae Yai. Det handlar om sträckan efter sammanflödet med Khwae Noi, inklusive den del där bron finns. 

Här liksom vid krigskyrkogården pyntas och dekoreras det för fullt.

Det fejas, målas och tvättar för i morgon ska kronprinsessan komma på besök.

Vi tar en promenad ut på bron.

En selfie är obligatoriskt, tycker en del.

Byter till fisheye och vandrar över till andra sidan.

Nu har jag dokumenterat bron åt båda hållen.

Floden som bytt namn.

Finns det turister så finns det försäljare, den här damen stod mitt på bron och säljer något ätbart, tror att det är musslor.

Här lagas det något gott.

Den här killen täljde och formade fram konstverk i tvål.

Fast jag undrar vem som näns tvätta sig i en sådan här vacker tvål.

Juicer av alla de slag finns det att köpa.

Här lagas det mat, det liknade vårt korvbröd men var nog något helt annat.

Förväntansfulla kunder.

Men nu hinner vi inte gå runt och titta på alla försäljare längre.

För nu kommer tåget.

-------------------------

The Jeath war museum.

Vår lilla grupp har nu kommit fram till Jeath war museum. JEATH är en förkortning för de primära nationerna som deltog i kriget. Det var Japan, England, Australien, Thailand och Holland.

Vår guide Mr Tawee visar på kartan och berättar.

Floden heter egentligen Kwaenoiriver, men bron som blivit så berömd går egentligen inte över den floden utan en flod som heter  Mae Klong, men den historien väntar jag med tills vi kommit fram till bron.

Nu ska vi ägna en liten stund till att se hur fångarna hade det och titta på lite utrustning från den tiden.

Museet är byggt för att likna ett fångläger, med hyddor och britsar, men där inne fick man inte fotografera. Det fanns en mängd bilder från den tiden också.

Vi fick se en kort film och bildspel med berättelser om hur fångarna hade det.

Det där löftet om att bli behandlad väl om man arbetade bra, var nog inget som uppfylldes, däremot så missades det tydligen inte att bestraffa.

Den här mannen, Mr. Takashi Nagase var japansk officer och även tolk. Han figurerar i filmen The Railwayman, som handlar om en brittisk krigsfånge med stora psykiska problem efter sina upplevelser som krigsfånge. Enligt vår guide fick Mr.Takashi inte spela sig själv i filmen eftersom han var för kort.

Vi lämnar museet och drar oss ner till floden.

Där borta har vi den flytande marknaden.

Nu ska vi åka som James Bond, säger Mr. Tawee. Antar att han syftar på Bonds vådliga båtfärd i Mannen med den gyllene pistolen.

Engelsmannen i vårt sällskap, har långa ben så han får sitta längst fram.

Och nog åker vi som Bond allt, för undan går det. 

Full fart förbi de flytande husen.

Vi möter några båtar som ser ut som den vi åker med.

En del av de flytande husen är vackert målade.

Andra är lite enklare.

Med den fart vi har tar det inte så lång tid innan vi är framme vid bron.

och under strecket

---------------------------

Kanchanaburi krigskyrkogård

Idag åker vi på utflykt. Vi ska till den berömda bron över floden Kwai, men börjar dagen vid Kanchanaburi krigskyrkogård. Vi, det är ett brittiskt yngre par, italienska Maria från Australien, jag och min man och så vår Thailändske guide Mr Tawee.

Att bygga en järnväg mellan Siam och Burma var från början en idé av de brittiska kolonisatörerna i Burma, men idén stöp på att det skulle bli för dyrt. Järnvägen måste gå genom berg och oländig djungel samt dessutom korsa åtskilliga vattendrag. Kostnaderna ansågs bli alltför orimliga.

Men den japanska armén hade lite andra idéer. När de drev bort de allierade ur Burma 1942 behövde de få in förstärkningar och material in i landet på något sätt. Sjövägen från Singapore ansågs alltför riskfylld med tanke på de allierades ubåtar, så japanerna beslöt att järnvägen skulle byggas. 

Japanerna höll nere kostnaden för järnvägsbygget genom att räls och sliprar rivits upp i till exempel Malaysia och sedan transporterats norrut medan arbetskraften bestod av 61 000 allierade krigsfångar samt 270 000 tvångsrekryterade civila. Fångarna levde i missär och med en undermålig diet, de arbetade från gryningen till efter mörkrets inbrott och fick dessutom utstå en brutal behandling från fångvaktarna. Ungefär 90.000 avled och av dem var 12.621 krigsfångar (men det finns uppgifter om att det skulle vara ändå fler som dog där) av det hårda arbetet med järnvägen och på den här kyrkogården vilar 6.982 australiska, brittiska och holländska krigsfångar. Inte så konstigt att den kallas för Dödens järnväg.

I dag när vi kommer dit så håller de på att dekorera och utsmycka området. Den här damen hade inget emot att bli fotograferad, hon nickade gillande då jag frågade och maskeringen har inget med religion att göra utan är bara för att hon inte vill bli solbränd. Blekmedel för huden var en stor försäljningsprodukt i Thailand.

Se vilken fin rosett hon skapat av lite tyg. Orsaken till att de pyntade och gjorde fint var för att nästa dag skulle kronprinsessan komma på besök.

Snygg gatubelysning.

Sedan åker vi vidare till Krigsmuseet.

Det tar vi i nästa inlägg.

----------------------------

En liten kvällspromenad.

Tänkte ta en lite kvällspromenad, startar med att kolla utsikten från vårt hotell uppe på 24 våningen vid poolen.

Kvällslyset över staden ser ju bra ut.

Så vi drar ut på stan. Kommersen är i full gång.

Vad som köps här vet jag inte.

Men handlas gör det.

Vi kommer in på en liten gata, där kan man få hjälp med översättning. Undrar om det är Google translate som de använder.

 Här finns ett litet spelcafé, inte ett med internetspel, utan riktiga spel med spelpjäser och spelplan.

 Här kan man gå på whisky och cigarrbar också.

Några skrädderier ligger även på den här gatan.

Om det är svårt att läsa vad som står på dörren, så står det så här: "Vi är den enda skräddaren som har rekommenderats av en svensk journalist i tidningen Reseguiden."

Vi traskar vidare.

Thailändska flaggan vajar i vinden.

Trafiken är tät så här på kvällskvisten.

Vi kommer ner till en av kanalerna.

Elledningarna ser ut som en tavla på ett träd.

-----------------------

Bombdådet i Bangkok.

Vi är ute och försöker känna in stadens puls, går lite planlöst omkring i närheten av där vi bor. Det finns en del stora köpcentrum där och så kommer vi fram till ett utomhustempel. Ser fint ut så vi styr stegen dit. Precis utanför sitter en dam med en hel del burar med fåglar i. Hon säljer även cigaretter styckevis.

Vi går in på tempelområdet.

Vad vi inte vet just då, är att det här är platsen för bombdådet för bara två månader sedan. Det som tog minst 20 människoliv och skadade över hundra. För den som glömt bort finns det att läsa om det här. Det är templet Erawan.

Vi går runt och tittar och när vi lämnar platsen kommer en gammal dam fram och berättar att det var här som bomben small.

En kvinna med vackert hår.

Nu kan man inte se så mycket spår av bombdådet, mer än att det är många som kommer dit för att offra och be. Lite byggnadsställningar på närliggande hus finns kvar.

När man ser spåren till Skytrain så förstår man att det kunde blivit en än mer katastrof med den bomben.

Utanför på gatan säljs det en hel del som har anknytning till templet.

Fina färger på blommorna.

Med förklaringen till platsen så förstår jag de skyltar och uppmaningar som finns i närheten.

En liten bit bort finns ett till tempel, det är inte lika välbesökt.

---------